I skydd för världen
I Joel Haahtelas nya roman skildras vackert och lakoniskt hur ett svek kan övervinnas och en son försonas med sin far. Den ställer frågan om vad livsminimum för en människa är.
Som liten brukade jag ibland slinka in i en klädgarderob, dra fast dörren och ställa mig där i mörkret, inträngd bland de sträva eller lena tygen. Det var mörkt, luften kvav, alla ljud utom suset i mina öron dämpades och försvann. Varför jag gjorde det vet jag inte, kanske var det ett oartikulerat försök att avgränsa det rena varat.
Minnet kommer för mig när jag läser Joel Haahtelas nya roman Hengittämisen taito (”Konsten att andas”) som, bland annat, kan uppfattas som en undersökning av vilket det minimum är som vi behöver för att kunna existera. Eller som en skildring av människor som bara kan existera i detta minimum, allt annat blir dem övermäktigt.
Haahtelas karaktärer lever ofta med ett stort svart hål inom sig, ett tomrum dit de kastar allt som kommer i deras väg – kärlek, konst, religion – i fåfänga försök att fylla det. Tomrummet har uppstått genom en förlust, en frånvaro, kanske ett svek. Ibland kan det fyllas, ibland, som i Haahtelas kanske bästa roman Tähtikirkas, lumivalkea (2013, ”Stjärnklar, snövit”) omöjliggör det livet för all framtid och leder till tragedi. Ofta beror tomrummet på en frånvarande eller likgiltig far och mönstret av fäder som överger sina söner fortplantas över generationsgränserna.
De reparativa krafterna
I sina tre senaste romaner har Haahtela dock fokuserat på livets reparativa krafter. I Mistä maailmat alkavat (2017, ”Där världarna börjar”) var det konsten, i Adèlen kysymys (2019, ”Adèles fråga”) och den nya boken en blandning av tro och kärlek.
I Hengittämisen taito möter vi Konstatinos, en ung finländskgrekisk medicinestuderande i Helsingfors som övergivits av sin grekiska far i nioårsåldern. Fadern har försvunnit till Aten och aldrig mera hört av sig, inte ens när sonen drabbats av en livshotande sjukdom. Det har hos honom fött ett hat och en utplåning av fadern, hans språk och allt han representerar. Men bristen gör sig märkbar på andra vägar: sonen ärver sin fars depressioner, lider av rotlöshet och gör ett självmordsförsök. Som ung vuxen grips han plötsligt av impulsen att åter lära sig sitt fadersmål som han inte talat mer än tio år. Det väcker minnen till liv och han beger sig till Grekland för att leta reda på sin försvunne far.
Det här är idel bekant terräng för Haahtelaläsaren: resan som initiation, ett möte med en välvillig kvinna, äldre än jaget, som tjänar som mentor, det mentala genombrottet som kanske möjliggör ett bättre liv i framtiden. Man måste beundra författaren som med små medel förmår variera sina mönster och ur dem utvinna ständigt nya aspekter.
Kyla, halvsvält och gudstjänster
Konstantinos hittar sin far som novis i ett mycket litet kloster på en obetydlig ö i Thrakiska havet. Efter en tillvaro präglad av mentala problem och sjukhusvistelser lever han nu under ytterst primitiva förhållanden. Kyla, halvsvält och gudstjänster tillsammans med klostrets två tigande munkar fyller hans liv. Avståendet från nästan allt har äntligen gett honom en tillvaro han kan bemästra. Ställd inför sin sons vrede och besvikelse försvarar han sig inte. Han gjorde sitt bästa för att vara en god far, säger han, men det räckte inte. Själv har han under sin uppväxt krossats under sin egen fars övermäktiga krav och aldrig återhämtat sig.
Lakoniskt och vackert skildrar Haahtela försoningsprocessen mellan far och son, samtidigt ett accepterande av mänsklig svaghet överhuvudtaget. Trots hans uppenbara sympati för den grekiskortodoxa trosutövningen och klosterlivet blir bilden av dem ambivalent. Enligt munkarnas tro – om det inte bara är Konstantinos bild av den – sprider sig deras oupphörliga böner ut över världen och håller den igång. Men kanske är klostret där de tre envetna männen lever bara en refuge för sådana som, likt Konstantinos far, inte klarar av att leva i världen. Och om så, är det inte tillräckligt?
Tapiola Sinfonietta
Dirigent: Pekka Kuusisto. Solist: Danae Kontora, sopran. Clyne, Dean, Farrenc. I Tapiolasalen 20.11.
De två centrala kvinnliga 1800-talstonsättarna Emilie Mayer och Louise Farrenc (1804-75) har skojigt nog figurerat på repertoaren inom loppet av några veckor. Sinfonia Lahti gjorde Mayers sjunde symfoni i slutet av oktober och Tapiola Sinfonietta framförde i fredags Farrencs tio år yngre tredje symfoni.
Farrencsymfonin är snäppet konservativare och i högsta grad eklektisk – intryck kan spåras från bland andra Ferdinand Ries och, liksom hos Mayer, Mendelssohn och Spohr – och även om den tekniska biten, med en föredömligt luftig instrumentation och en målmedvetet genomförd tematisk bearbetning, är oklanderlig dras musiken med samma grundläggande problematik som Mayers: en viss anonymitet i själva tonfallet och, mera specifikt, melodiken.
Hade symfonin skrivits tjugo år tidigare hade den rört sig i sin tids estetiska framkant. Ur 1847-perspektiv kändes den dock föga innovativ, vilket självfallet inte betyder att den inte var njutbar lyssning. Det mendelssohnskt förbitassande scherzot gav ett avgjort fräscht intryck och Pekka Kuusisto tog överlag väl tillvara yttersatsernas relativt talrika möjligheter till dramatiskt effektivt stämningsmåleri.
Påklistrad inspelning
Stämningsmåleri är ett ord som passar väl in även på Anna Clynes (född 1980) kammarorkesterstycke Sound and fury men jag är, som jag skrev i samband med att Sakari Oramo dirigerade verket med RSO i september, inte helt säker på att de i sig skickligt, lätt postmodernistiska stilistiska legeringarna lyckas hålla intresset uppe hela vägen ut. Recitationen av Macbeths ikoniska slutmonolog från band känns dessutom just så påklistrad som dylika tenderar göra.
Pekka Kuusisto, som uruppförde
Sound and fury med Scottish Chamber Orchestra i fjol, tycktes dock övertygad om musikens kvaliteter, vilket han givetvis även bör vara. Clyne har låtit sig inspireras av, förutom Shakespeares tragedi, Haydns sanslöst experimentella symfoni nr 60 (Il Distratto) och även om jag unnar Hagalundpubliken en möjlighet att höra Farrenc hade den alltför sällan spelade Haydnsymfonin onekligen suttit bättre i sammanhanget.
Shakespearetemat togs däremot väl till vara i och med konsertens stora clou, Brett Deans (född 1961) And once I played Ophelia (2013/18) – andra stråkkvartetten, som i arrangemanget för stråkorkester snarast dock framstod som en orkestersång eller en dramatisk scen – där Ofelias person granskas ur såväl subjektivt som diverse utomstående perspektiv.
Välutvecklad Shakespearetematik
Deans tonspråk har alltid framstått som angeläget, om än inte direkt personligt, men här skapar han en helt särpräglad och oerhört stämningsmättad atmosfär, där Ofelias sköra sensitivitet tar sig såväl handgripligt hyperexpressiva som andlöst reflekterande, stundtals snudd på spöklikt vibrerande uttryck.
Allt utsökt känsligt realiserat av ypperligt flexibelt sjungande koloratursopranen Danae Kontora – visuellt Ofelia upp i dagen – som dock visade sig sakna den avgörande uttrycksmässiga kraften i de volymstarkaste passagerna. Stycket är en av satelliterna kring Deans storverk, operan Hamlet, som jag blev mäkta nyfiken på. Kan den rentav göra Aribert Reimanns Lear och Thomas Adès The tempest rangen stridig som den starkaste sceniska Shakespearetolkningen i modern tid?
Det var självfallet endast en tidsfråga innan Pekka Kuusisto tog steget upp på podiet, där han föreföll precis lika hemmastadd som i samtliga sina övriga musikerroller. Hans slagteknik gav ett lika ändamålsenligt som effektivt intryck och samspelet med de välbekanta TS-musikerna var sömlöst och utan möda. Och visst var det skoj att i symfonin se hur utomordentligt väl Kuusisto klarade sig utan den helt onödiga pinne han i Clynestycket av någon anledning tyckte sig behöva.