Språkkursen hjälper mot coronaångesten

November och pandemi. Just nu måste vi ta till alla medel för att öka på lyckohormonerna i hjärnan. Till exempel ett nytt språk. Därför framhärdar jag med mina obegripliga glosor på stan, trots att barnen tycker att jag är en tönt.

När folk köper en ny bil ser de plötsligt samma bilmärke överallt. När folk får barn upptäcker de snart att hela världen är full av barnvagnar.

Det finns ett begrepp för det här. På engelska talar man om ”frequency illusion”, klumpigt översatt kanske ”frekvensinbillning”. En person som lär sig ett nytt ord tycker plötsligt att de hör samma ord hela tiden.

Den här hösten ser jag kinesiska tecken överallt i Helsingfors. Inte bara kinesiska tecken, jag tycker mig också höra kinesiska dagligen.

Sedan september går jag en intensivkurs i språket, tre gånger i veckan, och det har kraftigt förändrat min verklighetsbild. Det finns knappt 4 000 personer med kinesiska som modersmål i Helsingfors, men min hjärna får mig att tro att de är betydligt fler.

Jag tänker att det måste vara lite så här en historiker måste känna sig i en bekant stad: under det som man kan se med blotta ögat – gatuhörn, restauranger, parker – lever andra årtionden, århundraden, skratt och röster från förr. Som att det finns flera dimensioner, om vi bara får syn på dem.

Kinesiska är svårt, och efter tre månader kan min språknivå kanske jämföras med en luftballong som siktar mot en avlägsen planet i ett annat solsystem. När jag nyligen pratade med en kille som bott i Finland i 20 år, och som tillhör den uiguriska minoriteten i Kina, tröstade han mig med att ”kinesiska är svårast de första 40 åren”. Vi pratade finska sinsemellan, och hans var förstås utmärkt, liksom säkert den ryska han också talade.

Mina barn tycker att jag är en tönt när jag försöker beställa något på kinesiska på en restaurang. Personalen tittar frågande. Men det spelar inte så stor roll. För jag märker ju att det går framåt ändå, lite grann, och framför allt att det är extremt belönande att lära sig någonting nytt när man passerat 40. Nu förstår jag plötsligt hela grejen med vuxenutbildningar. De funkar ju faktiskt. De är hälsofrämjande. Och i år behövs sannerligen varje knep som kan få signalsubstanserna i hjärnan att öka.

När jag nyligen gick på en konsert med jazzorkestern UMO, den första riktiga konserten sedan i mars, kändes det som om någon hade injicerat mig med en kombinerad vitamin- och adrenalinspruta. När saxofonharmonierna steg mot taket kändes det som knark. Så svältfödd kan man bli på nya upplevelser.

Så jag fortsätter spotta ur mig obegripliga glosor som ingen förstår. ”Ursäkta", frågar jag bakom munskyddet, ”var har ni sesampasta?”. Jag håller min mobil i handen, eftersom det kinesiska ordet för sesampasta inte finns i vår kursbok, och appen Pleco, som alla kinesiska-studerande i hela världen känner till, är otroligt smidig.

”Öh? Jag pratar engelska också”, säger biträdet i butiken.

I den stunden förstår jag hur det måste kännas när en finskspråkig vill prata svenska med mig och jag – av bekvämlighetsskäl eller artighet – byter till finska.

Jag ska försöka sluta med det. För det kan ju hända att om någon bara får öva sin svenska, så ser de plötsligt finlandssvenskar överallt.

GÄSTKRÖNIKAN När jag nyligen pratade med en kille som bott i Finland i 20 år, och som tillhör den uiguriska minoriteten i Kina, tröstade han mig med att ”kinesiska är svårast de första 40 åren”.