FN har varnat för en humanitär kris av stora mått. Etnisk utrensning, folkmord, hungersnöd och en flyktingkatastrof är potentiella följder om inte vapnen snabbt tystnar i Etiopien.
En oerhört farlig utveckling pågår i Etiopien. Ett regelrätt inbördeskrig är snubblande nära och det kan leda till en storkonflikt i hela regionen Afrikas horn.
Idag går den tidsfrist ut som Etiopiens premiärminister Abiy Ahmed i söndags gav till Folkfronten för Tigrays befrielse, TPLF. Därefter slår regeringsstyrkorna till med full kraft mot halvmiljonstaden Mekele i delstaten Tigray.
Ledaren för TPLF har meddelat att han struntar i premiärministerns ultimatum och att hans trupper kommer att strida till sista blodsdroppen. Det är ingen liten armé, den uppskattas till en kvarts miljon och är dessutom välrustad. Långa och blodiga strider är att vänta.
Orsaken till den aktuella konflikten är enligt premiärministern TPLF:s attacker mot regeringsstyrkorna. Motparten förnekar att det skulle ha skett. Hur det egentligen förhåller sig med det och vilket läget över huvud taget är just nu i Tigray är omöjligt att säga eftersom regeringen kapat alla förbindelser till området.
De egentliga orsakerna till de strider som blossade upp för tre veckor sedan bör hur som helst sökas i historien.
Etiopien är ett stort land med omkring 110 miljoner invånare. Sex procent av dem bor i den nordligaste regionen, Tigray. Den politiska rörelsen där, TPLF, fick en oerhört stark ställning nationellt efter att dess gerillastyrkor haft en avgörande roll då den marxistiska juntan under diktatorn Mengistu Haile Mariam besegrades i Etiopien 1991.
Med tiden ökade missnöjet mot TPLF:s dominerande ställning. Efter flera års protester från andra etniska grupper, inte minst majoritetsfolket oromo, som Abiy Ahmed tillhör, blev han 2018 premiärminister.
Abiy Ahmed fick Nobels fredspris i fjol, men bara ett år senare är han en av huvudpersonerna i en potentiell humanitär katastrof. Hur är det möjligt?
En bidragande orsak till att Ahmed fick priset var att han 2018 lyckades nå fred med grannlandet Eritrea. Nu kan fredsöverenskommelsen komma i en helt ny dager. Var det egentligen ett strategiskt beslut för att komma åt en gemensam fiende, TPLF, som huserar vid gränsen mellan länderna?
Ahmed vill också minska regionernas autonomi till förmån för centralmakten, vilket har väckt missnöje. I mars i år sköt han upp de allmänna valen med coronapandemin som motivering. Tigray och TPLF trotsade i september förbudet mot val och höll ett regionalval som regeringen i Addis Abeba ogiltigförklarade. Då tändes slutligt gnistan till den konflikt som nu har eskalerat till randen av krig.
Situationen blir än mer komplicerad av att vi nu inte bara ser en kamp mellan etniska grupper utan också en kamp mellan federalister och unionister. Etniska grupper som kämpar mot en stark nationalstat kan se en chans till uppror om regeringsstyrkorna är upptagna och försvagas i striderna i Tigray.
Samtidigt kan tigreanerna, som den tidigare starka politiska kraften, nu bli föremål för alla de andra etniska gruppernas revanschlust. Enligt flera källor pågår redan ”etnisk profilering” riktad mot tigreaner på olika håll i Etiopien där många fråntas sina ämbeten och grips.
Hundratals, sannolikt tusentals civila tigreaner har redan dödats i striderna och tiotusentals har tvingats på flykt. Enligt uppgift har 40 000 flyktingar tagit sig över gränsen till Sudan.
Hittills har premiärminister Abiy Ahmed slagit dövörat till då fredsmedling har föreslagits och diplomatiska inviter kommit från olika håll. Det är enligt honom en kamp mot kriminella som bör ställas inför rätta och som inte ska sitta vid något förhandlingsbord. Talar en fredspristagare så?
Ett snabbt eldupphör är nödvändigt innan det hela eskalerar. FN har varnat för en humanitär kris av stora mått. Etnisk utrensning, folkmord, hungersnöd och en flyktingkatastrof är potentiella följder om inte vapnen snabbt tystnar. Dessutom är risken överhängande att våldsamheter snabbt sprids till andra delar av Etiopien och även utanför landets gränser. Med grannar som Eritrea, Sudan och Somalia är hela närregionen allt annat än stabil.
Världssamfundet måste ingripa innan katastrofen är ett faktum.