Konsthantverk som tar hela rummet i anspråk
Agneta Hobin är en av få finländska konsthantverkare och designer som med sina arbeten tagit steget fullt ut till rumslig skulptur. En ny bok presenterar Hobins arbeten som ofta utsmyckar kyrkor, myndigheter och kulturinstitutioner.
Allt är inte guld som glimmar; det kan vara kattguld som lyser i stenens sprickor. En geolog skulle kalla det muskovit, på engelska kallas det glimrande mineralet mica, och även detta ord har smitit in i vår vokabulär, ty ett oälskat barn kan ha många namn. Det faller som flak från de större block som bryts industriellt, för mineralet har många prosaiska användningsområden, bland annat i elektrisk isolering och som fyllnadsmaterial i plast.
Agneta Hobin har gjort sig känd för att använda detta försåtligt glimmande mineral i sina textilier. Det är ett slags alkemi i görningen, för genom att använda kattguldet i monumentala textila utsmyckningar övergår det materiellt nästan värdelösa i en högre allians. Det blir konst.
Det finns en otvungen monumentalitet i många av Hobins arbeten. Vi finner dem i rum som av olika skäl kräver ett återhållet men ändå kraftfullt uttryck. Det kan vara kyrkor, politiska rum eller kulturinstitutioner. Segel (1987), en veckad, aningen solfjädersformad yta av vitt natursiden, gjordes för Högsta domstolen.
På bilden i den nyutkomna boken om Agneta Hobin ser man hur verket kräver uppmärksamhet och tar rummet i anspråk. Det syns tydligt att verket skulle fungera lika bra – och bättre – i ett många gånger större rum. Framför ligger en matta som hon senare kompletterade med, som en ”skugga av verket”. Typiskt nog befanns verket vara överflödigt vid nästa renovering av Högsta domstolen, och verket (men inte mattan) har flyttat vidare till Ateneum.
Började på Finlayson
Agneta Hobins arbeten är ofta materiellt sårbara medan de visuellt är både tunga och lätta. De är fysiska nog för att vi ska uppfatta gravitationens verkan, men samtidigt kan de upplevas som eteriskt stigande ytor. Det är ett uppståndelseunder så gott som något.
Allt är förstås inte likadant i en karriär som sträcker sig från sjuttiotalet till i dag. Efter konstindustristudierna i Helsingfors började Hobin som textilformgivare för Finlayson och därefter Marimekko. Den kommersiella mönsterproduktionen fungerade inte för henne. Genom textiluppdrag för olika kyrkor kom genombrottet på åttiotalet med en rad utsmyckningar, inte minst för myndigheter och näringsliv.
Hobin nämner kanadensiska Agnes
Martin som en inspiration. Precis som Martin ansåg sig vara en abstrakt expressionist, inte en minimalist, bör Hobins verk inte förväxlas med det lågmälda eller återhållna i minimalismen.
Hennes konst är expansiv och laddad, och när hon börjar laborera med kattguld – senare även guld och andra metaller – laddas ytorna med en glödande magi.
Jag som annars är betänksam inför mycket av åttiotalets konst och konsthantverk är helt såld på Agneta Hobins arbeten. Det hon sysslar med är en materiell utforskning av textilen. För många år sedan talade man gärna om ”det expanderade fältet”, där konstnärer tog en tradition med sig och tillämpade den i nya sammanhang. Hobin hör hemma där, i en strävan att gå utanför det förväntade, men med full kontroll över själva hantverket.
Högtidligt och stramt
Det som populärt kallas konsthantverk rider ofta på en försåtlig gräns mellan det användbara och den upphöjda konsten. Ibland blir det varken särskilt användbart eller särskilt konstnärligt, utan mest ansträngt.
Vid sidan den mångsidige Tapio Wirkkala är Agneta Hobin en av få finländska konsthantverkare och designer som med sina arbe
ten tagit steget fullt ut till rumslig skulptur. Med det menar jag att hennes objekt inte är ting man sätter på en hylla bland andra prydnader, inte heller något som man pyntar spiselkransen eller soffbordet med, utan skulpturer, reliefer, vävnader som tar hela rummet i anspråk och drar in en i sin verkanssfär.
Det finns något högtidligt och stramt i Agneta Hobins arbeten. Man kan kalla det allvar. Just nu känns det som om vi gått in i en tid som behöver just det. Allvar.
Hobins arbeten är ofta materiellt sårbara medan de visuellt är både tunga och lätta. De är fysiska nog för att vi ska uppfatta gravitationens verkan, men samtidigt kan de upplevas som eteriskt stigande ytor. Det är ett uppståndelseunder så gott som något.