Viktigaste orgeltonsättaren efter Messiaen?
Axel Ruoffs orgelproduktion väcker nyfikenhet och omfattar en hel del våldsamma effekter. KLASSISKT
Axel Ruoff
Complete works for organ, vol. 1. Jan Lehtola, orgeln i Åbo domkyrka. (Toccata Classics)
När det på skivomslaget står att Axel Ruoffs orgelkompositioner är det viktigaste bidraget till musik för detta instrument sedan Messiaen, blir åtminstone jag mycket nyfiken. Axel Ruoff, född 1957 i Stuttgart, är tonsättare och pianist – inte organist! – men har en imponerande produktion för orgel, vilken flitige organisten Jan Lehtola beslutat spela in.
Ruoff är förtjust i ordet Toccata. Fyra av kompositionerna på skivan kallar han Toccata och kompletterar ofta med en biblisk titel (därav kanske jämförelsen med Messiaen). Kompositionerna är klokt nog inte ordnade kronologiskt på skivan och inleds med Toccata VI: Sacrum från 2018. Denna våldsamma musik med häftiga ostinata fortissimoackord, skildrande Simsons övermänskliga krafter (Domarboken) är en perfekt inledning som får sin pendang i skivans sista orgelstycke, Toccata II (1995) skildrande Guds vredes skålar (Uppenbarelseboken) i en aggressiv fortissimomusik med häftiga slagverksliknande dissonanta ackord.
Förkärlek för brutala effekter
En givande tillbakablick utgörs av Via Dolorosa, ett studiearbete från 1985 där pianistens beundran för orgelns förmåga till oändligt långa toner får sitt uttryck. Men även här framkommer Ruoffs förkärlek för brutala effekter i en episod som kan tolkas som när Jesus bär korset och faller. Ingen Veronikas svetteduk precis. För den som blir intresserad av Ruoffs musik rekommenderar jag Neun leichte Stücke (2013) och/eller Drei phantastische Tänze (2004–5) från skivan – absolut musik som kan vara mycket givande.
Inspelningen är gjord på katedralorgeln i Åbo som på ett perfekt sätt anpassar sig till musiken. Tonsättaren har inte angivit registreringar, endast dynamik, och mot den bakgrunden gör Jan Lehtolas inspelning ett beundransvärt autentiskt intryck. Tonsättaren har varit med som konstnärlig producent, så han har väl haft sitt ord med i laget.
Axel Ruoff skriver: ”Musik som måste översättas till ett annat språk har missat målet.” Behöver då tysken Ruoffs musik Cornelis Witthoeffts 15-sidiga engelskspråkiga essä med start i barocken? Inte ens Johann Matthias Schneubers dikt Morgengesang återges i skivkonvolutet på originalspråket.