Två skepp som möts i natten
Strax efter solnedgången den 21 december, årets mörkaste dag, gäller det att titta söderut. Vid klart väder syns ett rymdfenomen på ett sätt som ingen nu levande människa kunnat iaktta.
Som i ett perpetuum mobile färdas solsystemets två största planeter, Jupiter och Saturnus, i sin egen takt runt solen. Men ungefär vart tjugonde år möts de som skepp i natten.
Det beror på att gasplaneterna håller olika tempo. Jupiter, som ligger ungefär mitt emellan solen och Saturnus, har en kortare omloppsbana och färdas i högre hastighet. Saturnus, som plöjer fram ungefär 1,5 miljarder kilometer från solen, slår en längre lov och fullgör ett varv på knappa 30 år. För Jupiter tar det ungefär 12 år.
– Det innebär att Jupiter omkring vart tjugonde år hinner upp Saturnus och kör förbi på innerbanan. Sedda från jorden med blotta ögat ser planeterna ut att uppgå i varandra, säger Ari-Matti Harri, chef för rymdforskning och observationsmetoder vid Meteorologiska institutet.
Mötet, eller konjunktionen, mellan Jupiter och Saturnus inträffar på kvällen den 21 december finsk tid. Vid klart väder lyser planeterna då som ett slags dubbelstjärna.
– När det blir tillräckligt mörkt för att se planeterna från Finland är de just på väg ned bakom horisonten, så det gäller att titta söderut efter solnedgången. Planeterna kommer då att vara det klaraste ljuset på himlen i den riktningen, säger Harri.
– Det går att se dem med blotta ögat. Med ett lite bättre teleskop ska det gå att se dem var för sig och också se Saturnus ringar och några av Jupiters månar.
Vinkeln avgör
Det som gör det här mötet mellan planeterna speciellt är att de syns mycket närmare varandra än de brukar göra då de möts. Det beror på att vinkeln vi ser dem i från jorden är nästan densamma. Skillnaden är bara omkring 0,1 grader då Jupiter passerar nedanför Saturnus från jorden sett.
– Visserligen varierar också avståndet lite från ett möte till ett annat, men det avgörande är vinkelvariationen. Den beror på att planeternas omloppsbanor inte är perfekta cirklar, och de respektive planeternas banor ligger inte heller i exakt samma plan, även om de alla är nära solens ekvatorialplan.
– Trots att Jupiter alltså passerar Saturnus med jämna intervaller sker det varje gång vid olika punkter i de båda planeternas omloppsbanor, vilket gör att vinkeln varierar härifrån sett.
För den rymdintresserade gäller det att passa på nu, för så här nära varandra syns solsystemets två största planeter inte på nytt förrän i mars år 2080. Också då passerar Jupiter Saturnus i 0,1 graders vinkel – men den här gången ovanför ringplaneten.
Att det ändå bara dröjer 60 år innan vinkeln upprepas är ovanligt i sig, för ingen som lever i dag har kunnat beskåda ett närmare möte än det som äger rum i år.
I själva verket får man gå tillbaka till året 1623 då det trettioåriga kriget rasade i Europa för att hitta en likadan närkontakt. Och då var det sannolikt mycket få, om ens någon alls, som kunde se händelsen.
Visserligen arbetade astronomen Galileo Galilei i Toscana redan med de första teleskopen och hade kunnat observera Saturnus ringar. Men konjunktionen ägde rum mitt i juli och bara omkring 13 grader öster om solen, enligt den amerikanska
astronomisajten EarthSky, vilket gjorde förhållandena svåra.
Det innebär att man får gå tillbaka till medeltiden och året 1226 för att hitta ett lika nära möte som gick att iaktta.
Mytiska jättar
Mötena mellan solsystemets giganter har genom tiderna omgetts av en viss mystik. En sådan konjunktion lär till exempel ha ägt rum år 6 före Kristus, vilket ledde till teorier om att fenomenet förebådade Jesus födelse. På 1600-talet spekulerade astronomen och matematikern Johannes Kepler till exempel i om Betlehemsstjärnan kan ha varit en konjunktion mellan Jupiter och Saturnus.
Jupiter och Saturnus är, precis som de andra planeterna, uppkallade efter gudomliga väsen i den romerska mytologin. Saturnus var en omtyckt gud med herravälde över tiden, motsvarigheten till Kronos i den grekiska mytologin.
Han var bland annat jordbrukets och vinodlingens beskyddare, en välgörare till vars ära vilda saturnalier firades i antikens Rom kring det som i dag är jultiden.
Saturnus hade emellertid hört en profetia om att han skulle förgöras av en av sina egna söner. Därför åt han upp dem, alla utom Jupiter som hans hustru Ops smusslade undan på Kreta.
Jupiter växte upp till att bli gudarnas konung, motsvarigheten till Zeus i den grekiska mytologin. Konjunktionen mellan Jupiter och Saturnus är därmed också ett mytologiskt möte mellan far och son. I storlek har sonen övertaget: Jupiters massa är ungefär 2,5 gånger så stor som solsystemets alla andra planeters sammanlagda massa.
Källor: National Geographic, EarthSky, Nasa, astroinfo.se, Nationalencyklopedin.