Var är reportagen om Assangerättegången?

Jag g jorde det otänkbara och åkte till Finland inför jul. Då jag avböjer att ses med vänner i Stockholm två veckor före avresa anklagas jag för att vara gravt hypokondrisk – i Österbotten ses jag som en superspridare trots att jag sitter i karantän långt

JULIAN ASSANGE Informationen om utlämningsrättegången mot Julian Assange i London är knapphändig. Det som sipprar ut tyder på att den sjuåriga påtvingade isoleringen på Ecuadors ambassad och förflyttningen till högsäkerhetsfängelset Bellmount följts av en rättegång där Assange berövats alla praktiska möjligheter att kommunicera med omvärlden. Vad är då denna högriskfånge fälld för? Hittills har ingenting annat framkommit än att han inte återvände efter att ha frisläppts mot borgen.

Nils Melzer, FN:s specialrapportör i frågor om tortyr och professor i internationell rätt, anser att fallet är politiskt. Tillsammans med medicinska experter säger Melzer att behandlingen av Assange

är att jämställa med tortyr. Offrets heder och anständighet har ifrågasatts, han har förvägrats garanti mot utlämning till USA (och möjligt dödsstraff) och har under lång tid berövats möjlighet till förhör på distans på ett av Melzer aldrig skådat sätt. Resultatet har varit förödande för Assange.

Melzer har ställt en lång rad frågor till den svenska regeringen med anledning av fallet. Stockholm har meddelat att man inte har för avsikt att besvara dessa, vilket Melzer anser är ett "medgivande av skuld". I en intervju med den schweiziska nyhetstidningen Republik påvisar Melzer att Assange "avsiktligt utsatts för psykologisk tortyr av Sverige, Storbritannien, Ecuador och USA". "Avsikten har inte varit sanningssökande eller att hjälpa kvinnorna i fråga", utan att genom "missbruk av statlig makt [...] intimidera andra journalister". Melzer kallar detta för "ett misslyckande för det västerländska lagstyret".

Fallet Assange belyser frågan om allmänhetens rätt till information. Assange grundade den ideella organisationen Wikileaks med målsättningen att blotta regeringars och privatpersoners ljusskygga och olagliga agerande. Är inte detta i högsta grad i allmänhetens intresse? Det är också en pressfrihetsfråga. Det är genom läckor och uppföljande journalistik som många nu välkända krigsbrott i Afghanistan och Irak kommit till allmänhetens kännedom. Detta har varit en viktig del av Assange-rättegången där det i vittnesmål efter vittnesmål framkommit hur inhumant människor behandlats i allt från drönarattacker till frihetsberövandet på Guantánamo Bay.

Information om Assangefallet och ett bredare stöd för Assange och Wikileaks skulle göra det svårare för regeringar att invadera andra länder, att tortera och lönnmörda människor. Framför allt skulle det vara svårare för våra ledare, från vänster till höger, att rättfärdiga vidare militärt samarbete och allianser med stater som begår krigsbrott. Vänligen uppmärksamma vad som pågår i London.

I taxibilen. Chauffören frågar om vi ska på kryssning.

"Nej, vi ska hem till Finland över jul.”

"Jaha, nej inte riktigt läge för kryssning nu … Därför frågade jag”, svarar han. Tystnad. "Nej, inte riktigt läge för att resa över heller. Men läget är mycket bättre i Finland”, säger jag. “Bättre hur då?” "Bättre med smittspridningen förstås. Inte i närheten av hur det är här.”

"Nej men de där dödssiffrorna, de är bara fejk. Påhitt. Folk dör ju av annat också. Sverige kommer klara sig bra, lyssna bara på Stefan Löfven.”

En tryckande tystnad håller i sig resten av resan.

För nej, jag vill inte höra ett ord till av Stefan Löfven. Faktiskt.

I början av hösten skrev jag en krönika om min flytt till Nordens och ett av världens “coronafästen”, Sverige. Jag tyckte då och tycker fortfarande att landskampen mellan de nordiska länderna när det gäller coronastrategierna – och stämplingen av svenskarna – blivit löjlig. Det är ju myndigheternas fel att man aldrig tog till striktare åtgärder, inte medborgarnas. Jag skrev också att jag var tacksam för att de finländska myndigheterna har tagit sitt ansvar, i motsats till de svenska.

Jag minns reaktionerna. Med den svenska “strategin” hade man minsann lyckats skydda barn och unga från potentiellt skadlig isolering i hemmet, hette det. Att viruset löpte amok bland den äldre befolkningen verkade inte bekomma särskilt många. Bättre med frivillighet än tvång. Men så i veckan kom Coronakommissionens rapport som slog fast en gång för alla – Sverige har misslyckats fatalt med att skydda de äldre i pandemin. Till och med kungen håller med.

Jag undrade i höstas, och undrar fortfarande. Varifrån kommer den här desperata försvarsreflexen som verkar sitta djupt ingraverad i ivrarna för den svenska coronastrategin? Bottnar den kanske i osäkerhet?

I terminalen. Surret går på finska. Jag räknar till 40 kottar på plats. Främst pensionärer. Alla bär munskydd och sitter metervis från varandra.

Vi väntar med att stiga på till sist. Inne i båten är det tomt, spöklikt. Och inte blir känslan bättre av de senaste grundstötningarna.

Det är stor skillnad från det som normalt sett präglar båtfärder; svettlukt, trängsel och hissar som aldrig dyker upp.

Vänner har berättat att smittspårningen i Finland alltmer liknar något som skulle ha kunnat ske i Sovjetunionen. Myndigheter som ringer upp och ska veta in i minsta detalj hur du rört dig och vem du träffat den senaste tiden. Många känner en ovilja att ens för nära och kära berätta att man har viruset, i rädsla för den sociala stämplingen.

“Klart hen har dragit på sig corona som springer överallt!”

Jag känner hur skulden kryper på. Överallt syns uppmaningen: res inte! Och så har jag gått och gjort just det mest otänkbara, det avskyvärda. Rest över från Stockholm för julfirande på österbottnisk landsbygd.

I karantän i Österbotten, dag sju av tio, kan jag inte låta bli att känna mig som en oönskad superspridare. Ve och fasa. Trots att jag följt alla rekommendationer och lite därtill. Betraktats som gravt hypokondrisk av mina svenska vänner när jag avböjt att ses två veckor innan avresa.

Visst förstår väl även jag att resor avråds av en orsak.

Men det är en viss skillnad på att resa till Ibiza för nyårsfestande och till Österbotten för att fira jul med munskydd på.

”Vänner har berättat att smittspårningen i Finland alltmer liknar något som skulle ha kunnat ske i Sovjetunionen.”

JENNIFER SNÅRBACKA är journalist och mediastudent i Stockholm.