"Dansaren är som ett stort öga"
Dansverk har kort livstid och att skriva om dem känns viktigt, eftersom de i värsta fall lämnar få synliga spår i historien. Den första biografin om Tero Saarinen redogör vackert för spåren tidigare generationer lämnat i hans konst men blickar också framå
Att skriva om dans är svårt. Som koreografen Tero Saarinen uttrycker det i ett av de talrika citat som kryddar den första biografin om honom: ”Jag skapar dans för att jag tror på att dess sätt att ’tala’ kan te sig rikare än ord.” Ändå har Saarinen en starkt verbal sida, vilket gör honom till ett ytterst tacksamt intervjuobjekt. I boken får läsaren också en sällsynt inblick i det språk han använder då han repeterar med dansare.
Vid 56 års ålder har denna framstående danskonstnär redan hunnit med mycket. Tiden är mogen för en fyllig biografi, och den erfarna dansskribenten Hannele Jyrkkä har lyckas utmärkt. Det som lätt kunde bli enbart en berättelse om Björneborgsgossens uppväxt och väg till framgång blir ett mycket bredare svep över det internationella dansfältet och dansens väsen överlag.
Intervjuerna med Saarinen handlar om mycket mer än hur hans eget liv förlöpt. Till exempel om skillnaden mellan att dansaren tittar eller verkligen ser på ett djupare plan. ”Om du inte ser, syns du inte heller. Personligheten försvinner och den som uppträder förvandlas till enbart en rörlig muskelmassa. - - - Dansaren
är som ett stort öga, som hela tiden sensibelt iakttar, observerar, förmedlar och vibrerar.”
Skapelseprocess och danshistoria
Parallellt med berättelsen om Tero Saarinens liv berättar Hannele Jyrkkä också om hur Saarinens senaste verk Third practice (2019, läs recensionen från Finlandspremiären i Kuopio på HBL.fi) skapas. I början känns det lite konfunderande att hoppa mellan berättelserna, speciellt som de irriterande nog använder olika typsnitt. Men så småningom inser jag det läckra i konceptet. Jyrkkä är en skarp iakttagare och hennes öga vilar på Saarinen som centrum för ett kreativt kaos. Här vågar hon anta en rätt subjektiv ton – hur hon upplever honom då han är lugn, då han är nervös, då han vill ha en stund för sig själv.
Något jag upplever starkt i boken är den historiska kedjan av danskonstnärer. Boken breddar min syn på Saarinens konstnärskap speciellt då det gäller varifrån han kommit, hur han nått hit. Namn som Aku Ahjolinna, Jorma Uotinen, Tommi Kitti, Marjo Kuusela, Carolyn Carlson och Murray Louis seglar förbi och man kan känna hur deras fötter trampar upp stigen Tero Saarinen sedan slår in på. I och med att Hannele Jyrkkä också intervjuat de flesta av hans nuvarande medarbetare ser man också fortsättningen på kedjan, hur viktig Saarinen själv blivit för nästa generation av danskonstnärer.
Tvivel och osäkerhet
Konsten har inga gränser och influenserna flödar fritt i hela världen. Då man iakttar Tero Saarinens utpräglat internationella verksamhet i dag kan man inte låta bli att le åt den unge pojken som kastar sig hals över huvud ut i den internationella danstävlingen i Paris 1988, är på vippen att missa alltihop för att han har svårt att hitta rätt dörr och knappt förstår att han vunnit, då han inte talar franska.
Med facit i hand är framgångssagan ett faktum. Men då det gäller konstnärsbiografier är det också intressant att stanna upp vid ögonblick då saker hade kunnat ta en helt annan vändning. Tänk om Saarinen inte hittat rätt dörr i Paris? Tänk om han trots talang och hårt arbete inte hade nått framgång? Tänk om kroppen och knoppen inte hållit för alla påfrestningar?
Att skapa är en ständig balansgång, vilket Jyrkkä skickligt skildrar i fallet Third practice. Saarinens verk involverar alltid flera konstformer än enbart dans (från musik och dräkter till ljus, video och multimedia) och ibland ser man först i sista minuten hur helheten ter sig. Även tvivel ryms med, till exempel i fråga om Borrowed light (2004), som för mig personligen är ett av hans stora nyckelverk, en fascinerande helhet som baserar sig på ett gediget forskningsarbete om shakersekten.
Genom berg
De gånger jag träffat Saarinen har
Man kan inte låta bli att le åt den unge pojken som kastar sig hals över huvud ut i den internationella danstävlingen i Paris 1988, är på vippen att missa alltihop för att han har svårt att hitta rätt dörr och knappt förstår att han vunnit, då han inte talar franska.
TOVE DJUPSJÖBACKA
han gjort ett väldigt öppet intryck – rakt på sak, klar blick, djupa tankar. I boken berättar han modigt om sin uppväxt, som ter sig ljus trots det som måste ha varit ett sår livet igenom: att han övergavs av sin biologiska mamma och bodde sina första år på barnhem. Boken tecknar hans porträtt på nära håll, men ändå finns en sista dimridå kvar. Något hemma hos-reportage blir det aldrig, det rent privata lämnas utanför.
Barndomen präglas av idrott och bildkonst, två viktiga ingredienser som de facto ramar in hans konstnärspersonlighet rätt bra: en starkt fysisk gestalt med tävlingsinstinkter och samtidigt en skapande, visuell person. Som sextonåring hittade han dansen och med hjälp av sakkunnig vägledning i hemstaden tog framtiden en ny vändning. Då han i sin iver eskorterar dansläraren Liisa Nojonen hem efter lektionerna, för att ofta komma in och tala om konst i timtal, kan jag inte låta bli att sucka lite över tidsandan som speglas. Bereder vi verkligen tid för sådant här i dag, för att ta hand om brinnande ungdomar, sitta ner och lyssna på deras tankar?
På bilderna från ungdomstiden kan man ana den stenhårda koncentrationen och viljan att komma vidare. Vägen till Finlands nationalbalett är lång och hård, liksom vägen från roller som hästen Rosinantes huvud i Don Quijote till huvudrollerna. Jag förstår allt bättre hur dramatiskt det verkligen var att säga upp sig från baletten i början av 1990-talet. Att kasta sig ut i det okända, lämna allt man dittills kämpat för och söka sig en egen, annorlunda väg.
Ut i världen
Segern i Paris öppnade en dörr på glänt. Studieresorna till Nepal och Japan i början av 1990-talet slog upp flera portar på vid gavel och bokens avsnitt om dessa vistelser är fascinerande. Speciellt butostudierna för 86-åriga legenden Kazuo Ohno gör intryck med sina verbala visdomar, liksom upplevelsen av promenadmeditation i Nepal. Att bara vandra runt varv efter varv, ett steg i taget, känna jorden under fötterna.
I samband med de asiatiska utflykterna kan jag inte låta bli att fundera på hur Saarinen upplevde sitt gästspel i Wusheng Companys Pekingoperaproduktion (2015). Boken är nämligen rätt tyst i fråga om andra konstnärliga samarbeten efter att Saarinen grundade sin egen grupp. Ändå pryds bokpärmen av hans dans i Don Johnson Big Bands musikvideo 2009.
Även om Saarinens internationella karriär inleddes solo ger han intryck av att vara en lagspelare. Det är talande att många av de konstnärer han i dag omger sig med har funnits vid hans sida i åratal, till exempel dansaren och ansvariga repetitören Henriikki Heikkilä, ljusdesignern Mikki Kunttu och kostymdesignern Erika Turunen. De kommer också till tals i boken.
En viktig röst är givetvis Iiris Autio, verksamhetsledare för Tero Saarinen Company och koreografens managerparhäst sedan tjugo år tillbaka. Sin vana trogen talar Autio öppet om pengar och om bristen på dem. Autio berättar om jättelika ekonomiska risktagningar och jämför dansens ekonomiska resurser i Finland med läget i andra länder. Eller som Saarinen lakoniskt uttrycker det: ”vi spelar i NHL med finansiering på distriktsnivå.”
Dansverk kunde leva längre
Tero Saarinen har fått en så fin biografi som hans unika karriär är värd. Samtidigt är boken mycket mer än så. Många dansverk har en sorgligt kort livstid – de skapas med stor omsorg, framförs under en kort tid och försvinner sedan ut i intet (eller bevaras på skruttiga inspelningar, en skugga av verkligheten). Den här boken känns som ett viktigt inlägg i dansens historia. Också genom att skriva om verken gör man dem synliga.
Det danshistoriska tänkandet tycks också vara närvarande i Tero Saarinens och i gruppens verksamhet. Man upprätthåller medvetet repertoaren, så att verken får en så lång livstid som möjligt – till exempel har genombrottsverket Westward Ho! (1996) funnits i repertoaren i nästan tjugofem år. Nya generationer har fått dansa verken och uppleva dem på sitt sätt. Processen med ett dansverk tar ingalunda slut vid premiären. Saarinens solosuccé Hunt (2002, till Stravinskys Våroffer) har ännu inte gått vidare till en annan dansare, men enligt boken överväger han detta, precis som koreografen Carolyn Carlson på sin tid skänkte honom sitt soloverk Blue lady.
I boken får vi också insyn i hur gruppen tecknar ned verken och framför allt tankarna kring dem. Dansverk är mycket mer än bara rörelser och former. Att Tero Saarinen Company även tagit initiativ till att arbeta för att andra inhemska dansklassiker ska kunna återupplivas och leva vidare är helt i linje med det här. Vi behöver få insyn i den danshistoriska kedjan för att se varifrån vi kommit och vart vi är på väg.
Hannele Jyrkkä har gett biografin namnet Etsijä – den som söker, den som letar. Det beskriver Tero Saarinen rätt bra, han tycks ständigt vara på väg vidare. Vad har han funnit på vägen? Jag ger ljusdesignern Mikki Kunttu sista ordet: ”Det största en konstnär kan finna är en egen röst.”
Helsingforspremiären på Third practice sköts upp på grund av coronakrisen men är nu inplanerad 2 mars i Almisalen på Nationaloperan.