Konstruktiva polariteter vid högintressant RSO-final
Gott mot ont, intuitivt mot rationellt. Polariteter var den röda tråden i säsongens sista RSO-program.
RADIONS SYMFONIORKESTER
Dirigent: Hannu Lintu.
Solist: Carolin Widmann, violin. Hartmann, Puumala, Rautavaara. Musikhuset 16.12.
Kuriöst nog valde den store Beethovenälskaren (vem är väl inte det?) Hannu Lintu att inte göra Bonns store son på hans 250-årsdag i onsdags, men det må vara honom förlåtet. Säsongens sista RSO-program var hur intressant som helst och alltid lika pålästa konsertvärdinnan Lotta Emanuelsson pekade på en gemensam nämnare för de till synes rätt disparata styckena.
Nyckelordet var polariteter och i dessa fall högst konstruktiva dylika. I Karl Amadeus Hartmanns Concerto funebre för violin och stråkar (1939) är det den eviga kampen mellan det onda och det goda som står i fokus. Vänstermannen Hartmann vägrade att kollaborera med nazisterna och här kämpar soloviolinen mot allehanda övermakter.
Hartmann är en eklektiker i ordets bästa bemärkelse. Hindemith och Bartók tittar fram mellan notraderna i hans expressiva, ultrasenromantiskt färgade nyklassiska tonspråk och den samtidigt tragiskt mörkstämda men ändå hoppfulla grundtonen fick, intressant nog, tanken att stundom även gå till en Pehr Henrik Nordgren. Den djupa humanismen i det hartmannska uttrycket går inte att ta miste på och Carolin Widmann – liksom Hartmann Münchenbo – stod för en tekniskt fulländad och tillika chosefri och emotionellt djupt känd tolkning.
Intuitivt och rationellt
I Veli-Matti Puumalas kammarorkesterstycke Tear (2013) finner vi åter ett obändigt ljudvrängande element, som på ett fruktbart sätt konfronterar mer traditionella spelsätt. Hos Puumala syntetiseras överlag rigorös modernism med en uttrycksmässigt mer öppen estetik och i Tear, uruppförd av Tapiola Sinfonietta och Lintu, känns varje klanglig gest och enskild ton meningsfull inom ramen för helhetskonceptet.
Stycket inleds medelst en nästintill tiensuusk rytmisk vitalitet, som snart dock övergår i mer dämpat mångtydiga, ställvis snudd på elegiska stämningar och Puumala lyckas, som så ofta, vara intrikat och lättillgänglig på en och samma gång. Man kunde lyfta fram hur många som helst av de enskilda, suveränt utmejslade musikerinsatserna, men det känns ändå mer meningsfullt att framför allt notera ensemblens helgjutna samspelthet.
Liksom Hartmann hör Einojuhani Rautavaara till det efterkrigstida Europas främsta symfoniker och det återstår att se om Rautavaara är mer lyckosam i att hålla sig kvar på repertoaren. I den stilistiskt mångbottnade andra symfonin (1957) återfinns polerna i en delikat avvägning mellan det intuitiva och det rationella; en konst som Rautavaara redan då behärskade intill fulländning. Lintu och hans musiker behärskade i sin tur det långt ifrån lättbemästrade partituret på ett sätt som inte lämnade något som helst övrigt kvar att önska.