Anna Odell tänder på Mikael Persbrandt
I sin senaste film X & Y är Anna Odell nyfiken på skådespelaren Mikael Persbrandts sexuella dragningskraft. Som film är den taskig men inte ointressant. Däremot är den så snurrig att man inte förstår allt.
DRAMA
X&Y
C More. Regi och manus: Anna Odell. I rollerna: Anna Odell, Mikael Persbrandt, Trine Dyrholm, Thure Lindhardt, Vera Vitali, Jens Albinus, Shanti Roney. 112 min. F15
Svenska Anna Odell är inte bara konstnär och regissör, hon är ett konstverk i sig, en kroniskt provokativ, gränsöverskridande performanceartist. Eller vad sägs om det stort uppmärksammade slutarbetet för Konstfack där Odell agerade självmordskandidat på Liljeholmsbron i Stockholm, bara för att förpassas till en psykiatrisk avdelning.
I dramadokumentären och Guldbaggevinnaren Återträffen (från 2013) vankades mera Anna Odell, den mobbade högstadietjejen som våldgästar en klassträff och i sitt festtal går åt sina gamla plågoandar.
I den andra akten, dokumentär till formen, och enligt uppgift verklighetsbaserad, letar Odell sedan upp sina forna klasskamrater, för att få deras syn på den fiktiva filminledningen.
Låter det invecklat? Håll dig i så fall långt borta från X & Y, en film om en filminspelning som aldrig blir av. Här möter vi regissören – och privatpersonen – Anna Odell som är nyfiken på skådespelaren Mikael Persbrandts sexuella dragningskraft.
Kanerva som producent
Tanken är att utforska och rekonstruera såväl de yttre som de inre bilderna av Persbrandt och Odell. Det sker i samförstånd med en handfull danska och svenska skådespelare som får i uppgift att träda in i rollen som radarparets alter egon.
Några exempel: där Trine Dyrholm förväntas tolka Persbrandts konstnärliga, intelligenta sida är det upp till Thure Lindhardt att göra skådespelarens destruktiva sida. Och där Vera Vitali gestaltar Anna Odells utmanande sida är det upp till kollegan Jens Albinus att spela den rädda och osäkra Anna.
Till det kommer själva produktionsteamet, med Peter Kanerva som producenten som ser till att de yttre ramarna finns där, rättare sagt en studiomiljö som för tankarna till Lars von Triers Dogville.
Rörigt så det förslår
Men innan man kommer till skott följer en nog så intensiv övningsperiod under vilken samtliga parter förväntas hålla sig till sin rollkaraktär.
Dessvärre är frågorna flera än svaren med den påföljden att skådespelarensemblen sakta men säkert får nog. Vad är egentligen syftet med filmproduktionen? Var dröjer manuset? Är regissören knäpp på riktigt?
Visst, det finns stunder när filmens lek med identiteter, med manligt och kvinnligt, konst och verklighet, blir lite kittlande. Som när Anna Odells regissör i lätt omvänd metooanda föreslår att hon och Persbrandt ska ha sex på riktigt, varpå hans agent meddelar att det inte går för sig.
Navelskåderi, visst. Men precis som de anlitade skådespelarna blir man till slut mera perplex än något annat. Det är kejsarens nya kläder som pockar på uppmärksamhet.