Gravfriden hävs för dyk till Estonia
Myndigheter i Finland, Sverige och Estland vill tillfälligt bryta gravfriden vid det 26 år gamla Estoniavraket.
Det blir sannolikt nya dykningar till Estoniavraket 26 år efter olyckan. Myndigheterna för olycksutredning i Estland, Finland och Sverige ber om att gravfriden kring fartyget hävs så att man kan titta på de nyupptäckta hål i vraket som en tv-dokumentär nyligen visade.
Myndigheterna för olycksutredning i Sverige, Finland och Estland är överens om att gravfriden vid Estonia bör brytas för nya dykningar. Det avslöjade, först av alla, den svenska inrikesministern Mikael Damberg (Socialdemokraterna) på fredagen.
Olycks- och haveriutredarna önskar nu att nya dykningar återupptas. Det sker efter att nya uppgifter om hål i vraket under hösten har presenterats i en tv-dokumentär av den svenska regissören Henrik Evertsson.
Också Estlands regering som företräder det sjunkna fartygets flaggstat har önskat nya dykningar så snart som möjligt. Framför allt har en tidigare estnisk statsåklagare, Margus Kurm drivit på en ny utredning. Han hävdar en rysk inblandning i olyckan.
På fredagen sade generaldirektör John Ahlberk från svenska Statens haverikommission SHK att Estonia behöver friläggas från sediment och fartygets hela skrov filmas för att få en ny helhetsbild. Dessutom kommer man att behöva undersöka de nyhittade hålen också från fartygets insida, eventuellt lyfta vrakdelar och göra bottenprov kring vraket.
– Men det betyder inte att dykare går in i vraket, det kan också göras med obemannade ROV-farkoster, sade John Ahlberk.
I Sverige börjar regeringen nu utreda hur gravfriden tillfälligt kan hävas för nya undersökningar.
– Men det behöver göras på ett sätt som visar djup respekt för de anhöriga och de avlidna, sade minister Damberg.
Att bärga några mänskliga kvarlevor från lättillgängliga delar i och omkring vraket är enligt Mikael Damberg inte aktuellt. Anhöriga har hävdat att över 120 personers kvarlevor skulle gå att hämta till ytan relativt lätt.
Svenska och estniska anhöriga pådrivande
Majoriteten av de omkomna vid Estoniakatastrofen i september 1994, över 500 av totalt 852 omkomna, var svenskar. Både i Sverige och i Estland har anhöriga slutit sig samman och krävt att orsakerna till olyckan utreds en gång till.
– Vi välkomnar alla initiativ till att försöka få någon ordning på vad som har hänt. Och så tycker jag att man så långt det går ska ta upp de omkomna. Så gör man i ett civiliserat land, säger Uppsalabon Lasse Johnsen till Sveriges Radio.
Han är aktiv i en organisation som de svenska anhöriga har bildat. Själv miste Lasse Johnsen den natten, i det iskalla havet söder om finländska Utö, sin då 29-åriga dotter Carita. Hon jobbade ombord, med att utbilda fartygets personal.
Den nyaste tv-dokumentären Estonia – fyndet som ändrar allt belönades nyligen med det stora Svenska Journalistpriset. Samtidigt har den ifrågasatts som spekulativ av journalister med bland andra publicistveteranen Jan Guillou och Sveriges grävpionjär Janne Josefsson i spetsen.
Den officiella orsaken till olyckan fastslogs i december 1997 och gäller än: Färjans bogvisir lossnade så katastrofalt att bildäcket fylldes med vatten, varefter fartyget kantrade och sjönk, meddelade en gemensam haverikommission tillsatt av Estland, Finland och Sverige.
Senare forskning har bekräftat slutsatsen och John Ahlberk sade på fredagen att man inte i det här skedet har orsak att ifrågasätta slutsatserna från 1997 eller undersökningar om sjunkförloppet från 2008.
Till Helsingin Sanomat har den finländska medlemmen i olycksutredningen Klaus Rahka sagt att de hål som nu hittats sannolikt åstadkommits av det kringflytande lösa bogvisiret.
Bogvisiret, som har bärgats, tillhör i dag ett svensk sjöfartsmuseum och ligger nu på en nedlagd militärbas i Muskö i väntan på en slutlig placering. Också det ska nu inspekteras på nytt.
Envisa konspirationsteorier
Ihärdiga alternativa teorier om olyckan hävdar att fartyget eventuellt sänktes av en explosion på bildäck. Olyckan ska i så fall ha haft en relation till militärmaterial som ibland transporterats, och även smugglats, på färjan mellan Estland och Sverige. Det är också hypotesen i Henrik Evertssons femdelade tv-serie.
Samma teori hade också den tyska dokumentärfilmaren Jutta Rabe, som för 20 år sedan utförde olagliga dykningar vid vraket, finansierade av en amerikansk affärsman.
I december 1994 gjorde framför allt svenska militärdykare dykningar både omkring och inuti vraket.
Den nytillträdda statsministern, socialdemokraten Ingvar Carlsson antydde till en början att Estonia skulle bärgas. Tidigare rapporter bedömde då att det var ett nära omöjligt projekt att bärga de omkomna en och en.
Djupet var stort för dykningar, inredningar inne i fartyget hade rasat samman i högar av bråte och kropparna hade börjat upplösas. Också för erfarna dykare bedömdes arbetet vara mentalt krävande, i fartygskorridorer fulla av lik.
Kort efter dykningarna beslöt de tre involverade regeringarna att utlysa gravfrid och förbjuda dykningar till vraket.
En svensk analysgrupp krävde ändå tre år senare att Sverige skulle försöka hämta upp så många omkomna som möjligt. Den dåvarande ansvariga ministern Mona Sahlin reste till Finland och Estland, men fick inget stöd för det, och Sveriges regering beslöt då att inga kvarlevor bärgas.
I Estoniaolyckan omkom 285 ester och tio finländare samt ett sextiotal personer av andra nationaliteter.
HBL har försökt nå inrikesminister Maria Ohisalo (Gröna) för en kommentar.