Det konstiga året som gått

Året började med brexit och översvämningar. Sedan kom pandemin till Storbritannien.

Jag stod i dörröppningen, med halvt knutna skor på fötterna och åt den sista chokladbiten medan min man och vår snart tvååriga son väntade på mig på gatan utanför. Det var mitt under den senaste nedstängningen här i Storbritannien. Jag behövde en minut. Det var underbart och kändes lite syndigt.

Kommer ni ihåg hur året började? Bränder i Australien. Översvämningar i England. Brexit. Ett nytt virus i Kina. Det har kommit hit! Italien stänger ner. Spanien. Frankrike. Smittspridningen ökar. Vänner blir sjuka. Jag och min man frågar oss ”ska vi resa, ska vi gå till kaféer, vad ska vi göra”. Jag ställer in två jobbresor, min man ännu fler.

Storbritannien stänger ner. Alla stannar hemma. Maten tar slut i butikerna. Vi undrar plötsligt hur vi ska få tag på frukt, grönsaker, blöjor. London tystnar. Det går flera veckor. Skolorna har stängt och föräldrar går i väggen. Sjukhusen fylls av svårt sjuka patienter.

Teckningar av regnbågar dyker upp i fönstren, det står ofta ”tack NHS” – hälsovårdssystemet som knakar i fogarna. Varje vecka ställer sig folk på gatan för att applådera dem som arbetar inom hälsovården. Vi hyllar busschaufförer, sjukskötare, lärare, poliser, dem som jobbar i butikernas lager, de som hämtar våra sopor, vi kallar dem nyckelarbetare, men det är de som inte kan skydda sig och många av dem som dör. Coronaviruset skördar fler liv i Storbritannien än på något annat håll i Europa.

Premiärminister Boris Johnson ligger på sjukhus och är svårt sjuk. Han blir frisk igen. Bilar börjar synas på gatorna igen. Det blir vår, sommar. Det är först kallt och sedan slår London ännu ett värmerekord. Över trettio grader i två veckor. Vi flyr staden och kommer tillbaka innan värmeböljan släpper greppet. Den sista natten är luften så tjock att den nästan går att tugga på.

Det sitter folk på kaféerna och i restaurangerna. Vi träffar vänner i parker och i trädgårdar. Vi tänker, ”kanske det här ändå är helt okej, kanske det nya normala kan fungera”. Hösten kommer. Siffrorna går upp igen.

Det är kallt och kvällarna är mörka. Presidentval i USA. Flera veckor av ovanlig dimma. En ny nedstängning. Vi väntar på brexit. Mina svärföräldrar köper en extra frys och min svärmor börjar storkoka ratatouille (vad kostar en aubergine efter brexit?). Jag har bunkrat upp med frysta ärtor och läser senare att det är ett av de få livsmedel Storbritannien inte importerar. Butikskedjorna varnar för stigande priser och säger samtidigt ”ingen behöver hamstra”. Då jag beställer mat på nätet är toapappret slut igen.

Men britterna börjar få vaccin! Kanske ett vanligt liv är möjligt igen, någon gång, kanske till och med nästa år. Sedan stänger skolorna i min Londonförort och en vän har fått covid-19. Hälsoministern säger ”vi har hittat en ny mutation i södra England”. Viruset sprids snabbt. Det finns runt omkring oss igen. Vad händer med julen?

Här är vi nu. På tröskeln till något nytt och ingen vet vad som väntar på andra sidan. Jag tänker ofta på den där stunden i dörröppningen. Är det inte så året varit? Är det inte det 2020 lärt mig? Året som gått har handlat om de där pauserna då man med sönderskrubbade, torra händer skakat om vardagen för att tvinga den att släppa en, eller ett par minuter. Stunder då det nästan varit möjligt att glömma.

Mina svärföräldrar köper en extra frys och min svärmor börjar storkoka ratatouille. Jag har bunkrat upp med frysta ärtor och läser senare att det är ett av de få livsmedel Storbritannien inte importerar.