Hade al-Hol-barnen uppfattats som riktiga finländare, hade ingen bråkat med Haavisto

Den senaste veckan har det politiska Finland spelat upp ett präktigt illusionsnummer.

Skurken i dramat är den egenmäktige ministern Pekka Haavisto, genren är politiskt kammarspel, skådeplatsen Utrikesministeriets korridorer.

Men tar vi en titt bakom Potemkinkulisserna ser vi ett helt annat drama. Det handlar till 99 procent om borgerliga politikers systematiska ansträngningar för att relativisera de mänskliga rättigheterna. Det underliggande motivet – dramats motor – är rasistiskt.

Tänk om de finländska barnen i fånglägret alHol uppfattats som ”riktiga”, etniska finländare?

Tänk om de inte uppfattats som muslimer, utan som kristna eller okonfessionella barn?

Tänk om tv vaskat fram en förtvivlad mormor som berättat om hur hon och lilla Sari plockade smultron i backarna i somras, eller en olycklig farmor som dragit sig till minnes hur Jussi fick en gädda på kroken från bastubryggan? Och nu ... [rösten brister]

Är det någon som tror att ett personalärende och en ängslig tjänsteman på Utrikesministeriet blivit något att lägga pannan i djupa veck över, om barnen varit rätt sorts barn?

Förre utrikesministern Timo Soini hade förväntats tänja på alla tänkbara lagar, principer och förordningar. Om han till äventyrs inte hade gjort det, hade han blivit slagen i skallen med den juridiskt blytunga barnkonventionen.

Och om han lite bryskt kört över en tjänsteman som varit petig med paragraferna hade det snarast setts som rakryggat. Enigheten från vänster till höger hade varit total.

Men förstås: barnen i al-Hol är i mångas ögon fel sorts barn, de är främmande, annorlunda och suspekta. Och den finländska borgerligheten – med undantag för SFP – har helt cyniskt accepterat att de inget har att vinna på att ta strid för dem. För fler partier än Sannfinländarna är deras utdragna lidande god politik.

Jo, jag vet. Frågan om al-Hol-barnen har också knepiga dimensioner. De har inte hamnat i fångläger för att deras korkade föräldrar struntat i Utrikesministeriets reserekommendationer eller åkt dit för droghandel, utan för att deras mammor och pappor tagit värvning i vår tids grymmaste terrororganisation, IS. Föräldrarnas medverkan bör förstås utredas, och om möjligt bestraffas. Deras förehavanden bör övervakas, om de i något skede skulle återintegreras i samhället

Men juridiskt och moraliskt är saken glasklar: ingen väljer sina föräldrar, barn är inte ansvariga för sina föräldrars gärningar och föräldrarnas illdåd fråntar inte barnen deras finländska medborgarskap, Finlands skyldigheter mot dem eller deras mänskliga rättigheter.

Så om någon frågar om ändamålet verkligen helgar medlen?

Svaret är ja! I det här fallet gör det det, precis som fallet hade varit om det gällt ditt barn eller barnbarn. Ser du någon som håller på att drunkna, är det okej att slå sönder fönsterruta och stjäla ett rep.

Vi har förstås all anledning att hålla hårt på rättsstaten, men måste också inse att juridiken inte kan förutse verklighetens alla krumbukter, att det kan uppstå situationer där olika lagar står i konflikt med varandra och att vi då behöver ledare som vågar göra politiska och moraliska avvägningar. Ja, det finns till och med situationer där det som är juridiskt tveksamt kan vara moraliskt riktigt.

Den nuvarande regeringen har de facto haft betydligt värre trubbel med lagligheten i flera av de beslut som fattades under coronapandemins inledning, till exempel fanns tunga juridiskt invändningar mot stängningen av Nyland. Men den gången var alla, också oppositionen, överens om det goda syftet: det handlade ju om att rädda finländska liv, så det blev inget bråk och inga illusionsnummer.