Vandra genom farornas och åtråns Helsingfors
Kontrasternas Helsingfors möter oss när vi ger oss ut på en vandring i författarnas Helsingfors. Från skärgårdskänslan på Drumsö vandrar vi till det urbana Busholmen och fortsätter mot de tysta och anrika kvarteren i Kronohagen.
Jungfrustigen är en av de minsta och oansenligaste gatorna i södra Helsingfors men här utspelar sig en av den finlandssvenska litteraturens stora passioner, i romanen som heter som gatan. Kärlek, död och fattigdom är några av de teman som dyker upp när vi flanerar i det litterära Helsingfors. Ciceroner är Claes Andersson, Jeanette Björkqvist, Philip Teir, Susanne Ringell, Kjell Westö och många fler.
En skräckslagen man kurar bakom de stora fönstren i sin radhuslänga på Drumsö. Han tror sig se en rörelse i buskarna framför huset och oroar sig för att någon ska försöka attackera honom.
Kjell Westös roman Den svavelgula himlen inleds en kulen hösteftermiddag på Mörtnäset på Drumsös sydspets. Mannen, som är romanens berättarjag, återvänder i tankarna efter incidenten i buskarna till barndomen och sin komplicerade relation med syskonen Rabell – Alex och Stella. Berättelsen utvecklas till en historia om vänskap, kärlek, svek och familjehemligheter och utmynnar i insikten om vårt bedrägliga minne.
Och här står vi nu, på gångvägen som är ett av Drumsös populäraste stråk för motionärer, hundägare och joggare. Sydvästen ligger på som vanligt och vi begrundar kontrasten mellan det lilla röda skjul där en lapp förkunnar att OS-silvermedaljören Tuuli Petäjäs karriär som surfare började här och de eleganta parhusen med enorma fönster ut mot havet.
Framför oss ligger ön Skinnbyxan och på den verkar ett av Helsingfors minsta snickerier, i ett hus som under ryska tiden fungerade som kanonförråd. De små kobbarna hette tidigare Grundet och på den största av dem startade bröderna Edward och Edvin Degerman sitt båtvarv 1929.
Knapphandlerskan Ida Salin var samtida med bröderna Degerman och tack vare Villa Salin, som skymtar på andra sidan Hästskoviken, är hon odödlig på Drumsö. Efter att ha blivit änka tog hon över makens, Wilhelm Salins firma Ab Wilh. Salins snörmakeri. Ida Salin blev med åren en rik kvinna. Hon förlorade sitt enda barn när gossen var liten och donerade sin förmögenhet till välgörande ändamål och till Kvinnosaksförbundet Unionen.
Om Ida Salin har Pia Ingström skrivit essän Jag har också bord och stol. Essän ingår i boken Känslor äger rum.
Vi fortsätter längs promenadstigen och ägnar namnet Drumsö en tanke. Drumsö förekommer första gången i en skrift 1543 och heter då Drommensby. Enligt tidigare teorier skulle ordet Drumsö kun
TEXT: ANNIKA HÄLLSTEN FOTO: CATA PORTIN
❞ När jag tittar upp från boken inser jag plötsligt att jag hör vinden som prasslar i björkarnas och alarnas löv på andra sidan Smedjeviksvägen. Under 17 år på Eriksgatan hördes aldrig något annat än bilarna som accelererade i uppförsbacken!
Michel Ekman
Jag tänker på nötskrikor
❞ Den fetlagda mannen har en kabelstickad tröja innanför sin blå mjälliga jacka. Han slickar sina läppar, stiger ut i Berghäll. Jag kör runt kvarteret och ser honom halta in på ett massagehak.
Thomas Brunell
Nocturnala män
❞ När jag besökte Jörn på Norra kajen hittade jag honom vanligtvis framför datorn eller på soffan med en bok i famnen.
Rafael Donner
Huset vid kajen
na härledas till antingen dromundr, som betyder stor farkost, eller drummel. Numera anser språkvetarna att Drumsö kommer från det sachsiska ordet drum som betyder moränås.
Jazzpianisten på Busholmen
När de sista tonerna från Madonnas stora konsert på Busholmen 2009 hade ebbat ut tog det forna hamnområdet steget in i den nya världen. Containrarna, som tidigare stått tätt packade på Busholmen, försvann och ersattes av grävskopor och lyftkranar. Arbetet med att bygga en ny stadsdel hade börjat.
En av de första att flytta in på Busholmen var författaren, musikern, politikern och psykiatern Claes Andersson.
När Claes Andersson och hans sambo flyttar in i det nybyggda huset på Medelhavsgatan är Busholmen en enda byggplats. Från sin lägenhet, belägen högst upp, har de en formidabel utsikt ut mot havet. Så småningom täcktes utsikten av kvarteret Viktorias byggnader och Andersson fick nöja sig med att betrakta fasaden prydd av ett konstverk signerat Carolus Enckell.
I sin sista bok, Busholmen nästa, skriver Claes Andersson om sin stadsdel.
I dag är Busholmen visserligen en byggplats men också en urban och levande miljö. Tiotusen människor bor här redan och allt fler flyttar in i takt med att bostäderna färdigställs.
Vi vandrar mot Busholmen från Gräsviken, går över kanalen och upp på bron över Medelhavsgatan. Under oss glider moderna tysta spårvagnar, ovanför oss reser sig ett hus med färggranna balkonger och en öppen park.
Vi fortsätter in mot Kampen, passerar det Nymanska huset och grubblar över den olycklige Harry Nyman.
Familjen Nyman trodde att Harry Nyman hade stupat vid Hangöfronten 1941. Att han hade blivit tillfångatagen hade man ingen aning om, inte heller att han avled i lungtuberkulos och pellagra i ett fång läger i Mordvinien 1942. Huset som Harry Nymans pappa, kommerserådet Arthur Nyman, lät bygga står kvar i hörnet av Fredriksgatan och Eriksgatan och fungerade som flaggskepp för Firma Arthur Nymans åtta kolonialvaruaffärer.
I Annika Luthers roman Fördärvaren möter vi en hop färgstarka släktingar, bland dem Arthur och Harry.
Romanen handlar om familje
hemligheter men också om ett handelshus uppgång och fall.
Våldtagen på fyrtioårsdagen
En otäck man med ett fult språk bor på Stenhuggaregatan i Rödbergen. Han heter Martti Wester och han bjuder upp bibliotekarien Tova Randers när hon ensam firar sin fyrtioårsdag på Vanha Maestro. Kvällen slutar med att Tova Randers, bunden och hjälplös, blir våldtagen hemma hos Martti Wester. När Tova har hämtat sig från den akuta chocken börjar hon ruva på en oväntad hämnd – hon ska våldta Martti Wester.
Märta Tikkanens roman Män kan inte våldtas väckte oanad uppståndelse när den utkom 1975. Handgripligast var den kvinna som argt daskade Tikkanen, då rektor på Arbis, på kjolen alltmedan hon vrålade Fy så hemska böcker ni skriver! Fy, fy, fy! Idén till romanen fick Tikkanen efter att på sommarstugan ha läst en notis i danska Politiken. Notisen berättade om en man som hade vack
lat in på en polisstation och hävdat att han blivit våldtagen, något polismännen vägrade tro på.
Stenhuggaregatan är en av Helsingfors minsta gator och ligger inklämd nedanför Sinebrychoffsparken. Vi ser inte en människa och fortsätter söderut.
Pigor med tvätt
En glipa av vågor och hav skymtar mellan höga huskroppar. Vi har parkerat oss på Fabriksgatan och spejar neråt längs Jungfrustigen. Gatan, känd som en av de oansenligaste i fashionabla Ulrikasborg, är smal och mörk men lägenheterna är oftast stora. Enligt legenden har Jungfrustigen fått sitt namn av alla de pigor som förr tjänstgjorde hos de förnäma herrskapen i de eleganta fastigheterna. När smutstvätten skulle skrubbas ren sågs pigorna vandra nerför Jungfrustigen, mot havet, kånkande på stora korgar fullastade med tvätt.
I Philip Teirs roman Jungfrustigen förekommer inga pigor men ett förälskat par. Richard är gift och tvåbarnsfar när han möter Paula på en förlagsfest och blir handlöst förälskad. Paret inleder en hemlig relation och träffas ofta hemma hos Paula i hennes lägenhet på Jungfrustigen.
Från Jämtland till Kronohagen
Havis Amandas runda bak utövar en oemotståndlig lockelse på Birger Torbjörnsson. Birger har, tillsammans med Johan Brandberg rest till Helsingfors i ett försök att hitta sanningen om Ylja – kvinnan som gav Johan lift och som förförde honom när han var 15 år.
Johan och Birger härstammar båda från Svartvattnet, den by i Jämtland där Kerstin Ekman låter sin hisnande roman Händelser vid vatten utspela sig. Blodsfejder, markstrider, sekter, mord och Moder Jord får plats i den mångbottnade historien om ett avlägset samhälle och dess särlingar.
De två herrarna är malplacerade i Helsingfors men lyckas hitta fram till professor Doris Hoefstedter som, hoppas de, ska kunna hjälpa dem i letandet efter Ylia. "Hofstaedters hus bevakades av kalkstensgnomer som bar portöverstycket på krumma ryggar", skriver Ekman och vi letar oss mot Kronohagen, utan att hitta gnomerna.
Kronohagen är äldst av Helsingfors innerstadsdelar. Hit flyttade staden i mitten av 1600-talet och här utvecklades det intellektuella Helsingfors efter att staden blivit huvudstad.
Och här bodde en av Finlands produktivaste författare.
Efter flera år utomlands, företrädesvis i Stockholm, var Jörn Donner säker på sin sak – han ville hem. Och hem betydde för Donner Norra kajen 12 i Kronohagen, Helsingfors. Här föddes han, här växte han upp och här disponerade han en lägenhet fram till sin död i januari 2020.
Boken Huset vid kajen. Donnerska huset, Helsingfors och Finland skriven av historikern Kasper Kepsu och Rafael Donner, beskriver det Donnerska husets historia och dess färgstarka mix av invånare. Under Otto och Kai Donners tid fungerade huset som politisk mötesplats, under Jörn Donners levnad som kulturell mötesplats. Jörn Donners farföräldrar, Otto och Minette Donner lät bygga fastigheten och den stod klar 1890.
Vi ställer oss på Vedkajen och begrundar de olika farkosterna – en pråm, en skuta, en militärbåt, en lotsbåt och en segelbåt är förtöjda vid kajen. Längre bort, vid Skatudden, ligger isbrytarna
❞ Mitt arbetsrum låg upptill, i fil med vardagsrummet, och vette ut mot Västerviken och Ormkobbarna. Det var vad jag drömt om hela livet, att bo i stan med utsikt mot havet.
Kjell Westö
Den svavelgula himlen
❞ Nära Vanha Maestro, aldrig mer nej aldrig nånsin mer, får hon syn på en taxi, lyckas hejda den och sjunker in i baksätet.
Märta Tikkanen
Män kan inte våldtas
❞ I taxin delade de en liten vinflaska som hon hade sparat från flyget. Allt kändes helt rätt när bilen stannade vid Jungfrustigen, det var som att de kom hem tillsammans.
Philip Teir
Jungfrustigen
❞ På förmiddagen, när de lämnat in Birgers mäktiga väska och Johans bag på hotellet for de genast i taxi till professor Hofstaedters adress. Hon bodde i ett hus från sent artonhundratal. Det var tungt och imposant och utan beröring med den ljusa och havsvindomsusade klassicism som mött dem när de kom i land från båten.
Kerstin Ekman
Händelser vid vatten
❞ Botaniska trädgården i Kajsaniemi är min veranda. Jag har en bänk där. Det är en stor veranda, mycket större än den på landet på sommaren.
Susanne Ringell
Guiden
och ruvar, i väntan på köld. Den största förändringen, jämfört med Jörn Donners barndom på 1930-talet, är förstås utsikten mot nordost. Fiskehamnens skyskrapor har förvandlat vyn totalt.
Restaurang Kolme Kruunua var Jörn Donners favoritkrog och här arrangerades minnesstunden efter hans begravning i februari 2020. Stambordet där Donner företrädesvis satt är utmärkt med en plakett. I samma fastighet, på Elisabetsgatan bodde Johan Ludvig Runeberg och hans hustru Fredrika åren 1833–34.
Vi fortsätter längs Elisabetsgatan, döpt efter tsar Alexander I:s hustru Elisabet Aleksejevna (1779–1826) och når Botaniska trädgården.
En död hare ligger utsträckt bredvid en av rabatterna i Botaniska trädgården. Ögonen stirrar stelt och vidöppet mot himlen men än har förruttnelsen inte tagit fart. Också växterna har gått in i vinterdvala. Vi vandrar runt på stigarna, av vilka de äldsta är anlagda redan på 1830-talet.
Allt är mycket stilla, det enda som rör sig är ett förälskat par som trycker sig mot den magnifika växthusbyggnaden. "Växthusbyggnaden i Botaniska är, liksom Senatstorget, vackrast på vintern. Den är min favoritbyggnad i hela stan. Ljuset, luftigheten, glaset, I snön är den ett ljusskepp, en upplyst farkost på väg att lyfta mot rymdernas okända arter", skriver Susanne Ringell i sin bok Guiden.
Lallukka gav trygghet
De osäkra åren som luspank var tunga för konstnären Ellen Thesleff. Men när hon och systern Gerda erbjöds en ateljélägenhet i Konstnärshemmet Lallukka lättade de ekonomiska bekymren. I unga år var Ellen Thesleff en kosmopolit som fann sig till rätta i Paris och Florens och som obehindrat kånkade sina målargrejor när hon ville ut i naturen och arbeta. Som äldre stortrivdes hon när hon kunde sitta på en bänk i Hesperiaparken och läsa.
Vi flanerar genom parken, kantad av ståtliga hästkastanjer och i sällskap av några eleganta äldre Tölödamer.
I sin biografi Jag målar som en gud. Ellen Thesleffs liv och konst skriver Hanna-Reetta Schreck om Ellen Thesleffs kamp för att bli betraktad som konstnär, om olycklig kärlek men också om lyckan att få ett fast hem på Lallukka. "Kan ni förstå hur elegant ateljéhuset är och tipptopp", utbrister Ellen i ett brev.
Lallukka konstnärshem byggdes som ett hem för bildkonstnärer, scenkonstnärer och musiker, enligt en testamentsdonation av det barnlösa paret Juho och Maria Lallukka. Byggnaden, ritad av Gösta Juslén, är en ståtlig funkisbyggnad och invigdes 1933. Efter en grundlig renovering har Lallukka nu återuppstått i sin forna glans.
Vi fortsätter ner till Helsingegatan och når Berghäll. När mörkret lägger sig över Åstorget i Berghäll kryper de hungriga, de sällskapssjuka och de bastusugna fram. Lyktorna tänds och en del väljer att umgås utanför restaurangen vars värmelampor gör vinterkvällen uthärdlig. Andra frotterar sig med bara överkroppar utanför den allmänna bastun.
Men de ljusskygga och de som sysslar med människohandel kurar bakom sina gardiner. Det gäller förstås inte de mest utsatta, de måste sälja sig på Aleksis Kivis gata. Människohandeln i Helsingfors beskrivs i Jeanette Björkqvists och Kenneth Erikssons bok Hård mot de hårda.