■ Essä: När kraven på jämställdhet vägs mot konstnärlig frihet
ESSÄ De kvinnliga dirigenternas marginaliserade position är i hög grad resultatet av en kulturpolitik som är immun inför lagens krav på att främja jämställdhet.
På de första sidorna i Kjell Westös senaste roman Tritonus behandlas huvudpersonens, en dirigents, förhållande till en violinist. Relationen är både professionell och sexuell.
De skickar nattliga sms till varandra.
Violinisten: Om jag sku komma till dig å sova i natt?
Dirigenten: Skrev ju att åker direkt ut. Kom nyss fram. Du får gå till någon annan om du behöver sällskap. En tigger. En annan nobbar. I den här texten har jag ännu inte skrivit ett ord om personernas kön eller sexuella läggning. Med handen på hjärtat, föreställde du dig ett homoeller heterosexuellt förhållande? Och var dirigenten man eller kvinna eller något annat?
Självfallet är huvudpersonen Brander man, liksom hans fiktiva rivaler, historiska föregångare och internationella kollegor. Krista, violinisten, är kvinna. Han och hans gelikar omtalas i regel med efternamnet, hon och hennes gelikar med förnamnet.
I en scen beskrivs hur Krista avskyr när medelåldersmän stirrar innanför blusen i Musikhusets hiss. Men, har hon sagt till Brander, ifall Kallasmaa skulle åka i samma hiss, skulle han gärna få titta.
Man kan klandra Kjell Westö för att han för att han förstärker stereotypa uppfattningar om underlägsna, smala kvinnliga violinister som lirkar och hoppas på att bli skåtade av sina chefer.
Men man kan också uppskatta honom för att han blottlägger maktstrukturer och skildrar världen ”som den är” – eller som han uppfattat den.
När de första kvinnliga dirigenterna dyker upp är berättelsen redan långthunnen. Jaana Hilli och Outi Vellamo är de nya stjärnskotten.
Kvinnor i skymundan
HBL har i en rad artiklar i höst behandlat de kvinnliga dirigenternas situation på arbetsmarknaden i Finland. Vår granskning visade att kvinnliga dirigenter under hela 2010-talet haft en ytterst marginell position på konsertprogrammen – bara fem procent av konserterna gavs med kvinnliga ledare.
Vid närmare granskning skönjdes förhållanden som i det närmaste var beklämmande. Kutymen att planera hela spelår utan kvinnor var synnerligen utbredd och fyra av tio spelår förverkligades utan kvinnliga dirigenter. Andelen kvinnor har förvisso stigit, men om utvecklingen fortsatte som hittills, skulle män och kvinnor dirigera lika många konserter i Finland på tröskeln till nästa sekel ...
Kvinnliga dirigenter förefaller debutera senare och deras karriärer verkar hittills ha utvecklats långsammare, räknat i antal konserter över tid sedan den första, jämfört med de manliga kollegorna. Att dra långtgående slutsatser utifrån hur 2000-talets alumner från Sibelius-Akademin har presterat på marknaden i Finland är ändå inte optimalt; bland 62 individer börjar personliga egenskaper redan spela in i hög grad.
Jag nöjer mig med att konstatera att andelen kvinnor på dirigentklassen i Helsingfors under hela 2000-talet varierat mellan 20 och 30 procent. Hittills är det ändå bara kvinnorna som studerade i början av 2000-talet som har haft hyfsad åtgång på arbetsmarknaden. Tidigare dirigentprofessorn Atso Almila har förklarat sina tidigare elevers dåliga framgångar med att Sibelius-Akademin bara är ett första steg i karriären (Yle Radio 1 18.11).
Vad går det då att göra åt den rådande situationen? Underrepresentationen av kvinnor, icke-vita och andra underordnade grupper har redan länge varit ett hett debattämne inom den klassiska musikvärlden internationellt. Svaren på frågorna har ändå varierat. En del har fört fram att könsbalansen kommer att jämna ut sig på naturlig väg, andra att aktiva insatser behövs. På sina håll har såväl institutioner som agenturer skridit till åtgärder för att hjälpa upp andelen kvinnliga dirigenter, vilket lett till att män såväl som kvinnor börjat känna sig obekväma med sättet på vilket kvinnor ”stuvats in” på viktiga poster.
Men trots att allt fler kvinnor gör dirigentkarriär i dag, är den totala andelen på många håll alltjämt blygsam och nivån av medvetenhet vid institutioner varierande.
”Ingen trollstav”
Kan staten göra något? Det offentliga står ju som huvudsaklig finansiär för orkesterverksamheten i landet.
Jag närmar mig jämställdhetsminister Thomas Blomqvist (SFP) för att höra hans syn. Han karakteriserar siffrorna i HBL:s granskning som ”iögonfallande” och ”grälla” och som ett uttryck för en könssegregerad arbetsmarknad. Samtidigt säger han att segregationen inte är någon naturlag, utan att det finns bakomliggande orsaker.
– Det ger i varje fall grund för eftertanke hur man på bästa sätt kan främja jämställdheten inom branschen.
Blomqvist ser inte att staten har några direkta verktyg för att påverka situationen, allra minst genom snabba lösningar.
– Det finns ingen trollstav som man kan ta till, ingen lag som kan stiftas. Det gäller bara att påverka attityder för att stävja fördomar, med början från småbarnspedagogiken. Men det är bra att saken diskuteras.
Är det ett orimligt krav att en orkester som ger kanske femtio konserter om året skulle ge åtminstone en konsert med en kvinnlig dirigent? – Inte vet jag om det är ett orimligt krav, men det är minister Saarikko som sitter på pengarna här. Det är klart att regeringen har en övergripande målsättning att göra Finland till ett föregångarland inom jämställdhetspolitiken. I alla våra handlingar vill vi beakta jämställdhetsaspekten.
Understryker autonomin
Frågan går till kulturminister Annika Saarikko (C), som avböjer intervju, men som går med på att svara på frågor per e-post.
Saarikko får fyra specifika frågor. I sitt svar understryker hon orkestrarnas autonomi. Hon konstaterar att den konstnärliga friheten är tryggad och att det inte har ingått i den statliga förvaltningskulturen att ingripa i det konstnärliga innehållet, ens när institutionerna fått statlig finansiering.
Saarikko antyder att större uppmärksamhet kommer att fästas vid att statsandelsinstitutionerna uppfyller sina ”jämställdhets- och likvärdig
hetsrelaterade skyldigheter” när de i framtiden söker finansiering med tre eller sex års mellanrum i det förnyade statsandelssystemet. Hon understryker ändå att staten inte har rätt att ingripa i ”interna personalpolitiska ärenden”.
”Uppenbar konflikt”
Ingendera ministern ser alltså att staten har någon möjlighet eller anledning att ingripa. Kulturministern väljer också att betona den konstnärliga friheten, trots att hon fått frågan om den väger tyngre än det diskrimineringsförbud och den skyldighet att främja jämställdhet som likaså finns inskriven i grundlagen.
Pauli Rautiainen är grundlagsexpert och biträdande professor i offentlig rätt och skrev 2007 det första standardverket om den konstitutionella konstnärliga friheten. Enligt Rautiainen skönjs i fallet med de kvinnliga dirigenternas marginaliserade position en konflikt mellan två grundläggande rättigheter: å ena sidan diskrimineringsförbudet, å andra sidan den konstnärliga friheten.
– Konflikten är uppenbar och avspeglar sig på olika sätt inom olika konstarter.
Rautiainen ondgör sig över att det juridiska regelverket i dag är sådant att den som faller offer för köns- eller annan diskriminering själv mås
te börja bråka för att få sitt ärende prövat. Offrens svårigheter att hävda sina rättigheter påpekas också i en färsk utredning över diskrimineringslagens effekter.
– Vi har byggt ett system som kräver att offret intar en roll som ingen i konstvärlden vill inta. Det leder till att könsdiskriminering till och med i sin mest uppenbara form, när en person förbjuds gestalta en karaktär på grund av sitt kön, aldrig prövas i rätten.
Rautiainen noterar att dagens jämställdhets- och diskrimineringslagar tillåter positiv särbehandling för att främja faktisk jämställdhet, men att lagen inte förpliktar till annat än främjande av jämställdhet, en förpliktelse som lätt är uppfylld så fort man gjort upp en jämställdhetsplan.
Rautiainen tvekar därför inte en sekund att säga att staten genom sitt handlande medverkar till könsdiskriminering.
– På centrala poster, bland dirigenter, regissörer och producenter, uppstår särskilda fickor, som skyddas av kvalitetsargumentet och svårligen omfattas av jämställdhetspolitiken. Det här är ett kroniskt fenomen inom många konstyttringar, också där styrkeförhållandet mellan könen är det motsatta.
Rautiainen menar att vi i det tysta godkänner att konstvärlden fungerar på delvis andra villkor än det övriga samhället.
– Det vore möjligt att driva en betydligt jämställdhetsvänligare politik. I många avseenden skulle det till och med finnas en skyldighet.
Utökad konstnärlig frihet
Överallt ser man dock inte att kraven på jämställdhet och konstnärlig frihet skulle stå i konflikt. Den konstnärliga friheten och principen om armlängds avstånd – statens avhållsamhet från att befatta sig med detaljstyrning av konstnärligt innehåll – har av tradition värderats högt i både Finland och Sverige, även om ingetdera landet har nöjt sig med att enbart dela ut pengar.
Skillnader mellan länderna skönjs ändå. När den finländska ministern betonar att staten inte får befatta sig med interna personalpolitiska angelägenheter, har tolkningen i Sverige bottnat i en tanke om att konsten inte på riktigt är fri om inte alla har lika möjligheter att delta i kulturlivet.
I den hittills största och mest omfattande svenska utredningen om jämställdhet på scenkonstfältet, Plats på scen från 2006, en lunta på över 600 sidor, framfördes att den konstnärliga friheten ingalunda inskränktes av ökad jämställdhet, utan tvärtom vidgades: ”Jämställdhetsmålen på kulturområdet bör handla om att styra resurser, inte styra de konstnärliga processerna . ... man kan till och med hävda att ingen konstnärlig frihet är möjlig utan jämställdhet ... Utifrån dagens situation med faktisk ojämställdhet, kan konsten inte sägas vara fri, eftersom förutsättningarna för att skapa konst inte är lika goda för kvinnor som för män . ... Så länge friheten inte är lika för män och kvinnor, måste den ständigt återkommande frågan bli: Konstnärlig frihet, för vem?”
Under de senaste femton åren har åtminstone ett tiotal rapporter publicerats om jämställdheten på det svenska kulturfältet och varje gång har en rätt likadan syn på förhållandet mellan jämställdhet och konstnärlig frihet artikulerats.
2014: ”Målet, att kulturen ska vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft med yttrandefriheten som grund, kräver allas deltagande på lika villkor.”
2016: ”Målet om jämn fördelning av makt och inflytande handlar också om att kvinnor ska ha samma möjligheter som män att delta i och påverka det som formar våra föreställningar, normer och idéer om oss själva och vårt samhälle.”
Hotad konstnärlig frihet
Men alla har inte välkomnat de jämställdhetspolitiska strävandena med lika stor iver. En motrörelse har mobiliserats och högerideologer som Patrik Engellau har fört fram att PKismen, den politiska korrekthetens lära, blivit den dominerande svenska ideologin.
Frågan om huruvida den konstnärliga friheten inskränks av de tvärsektoriella målen (manifesterade genom jämställdhets-, integrations- och funktionshinderpolitiken), tänkta att genomsyra alla politikområden, har debatterats ända upp i riksdagen och den svenska kulturministern Amanda Lind (MP) har för egen del initierat en utredning om den kulturpolitiska styrningens effekter på den konstnärliga friheten. Utredningen kan förstås som ett sätt att svara både på sverigedemokratiska politikers iver att detaljstyra konsten och vissa kulturutövares oro över att regeringspolitiken gör detsamma.
Det senaste som hörts är att frågan om eventuella målkonflikter, mellan i sig hedervärda men oförenliga mål, behöver utredas. Hittills har utredarna inte funnit tillräckligt med belägg för att avgöra om konflikterna är reella eller föreställda: ”Styrningen för ökad delaktighet och inkludering kan potentiellt sett ha negativa effekter på den konstnärliga friheten, liksom arbetet för att stärka kulturens kopplingar till andra samhällsområden ... Samtidigt kan det vara tvärtom, att exempelvis styrning i syfte att uppnå ökad delaktighet och inkludering kan ha positiva effekter på den konstnärliga friheten genom att fler och större grupper ges möjlighet till fritt konstnärligt skapande.”
Sparsam debatt
Hur har man resonerat i Finland? Kulturpolitiska forskningsinstitutet Cupore publicerade 2004 en större rapport om könets inverkan inom konsten och kulturen. Under de senaste fem åren har frågan tagits upp på nytt i några kortare skrifter.
Av statens kulturpolitiska riktlinjer går det inte att utläsa någon större betoning på jämställdhet mellan könen eller könsmångfald. Frågor om finansiering och stödformer, digitalisering och globalisering har beretts betydligt mera rum och ordet jämställdhet nämns inte ens i den senaste kulturpolitiska strategin som sträcker sig till 2025. I förslaget till ny scenkonstlag står ingenting om skyldighet att främja jämställdhet mellan könen, endast mångfald på konstnärliga grunder.
Inom den finländska jämställdhetspolitiken har man samtidigt valt att betona tidig fostran, verksamhetskulturen i skolorna, undervisningsmaterial och lärarutbildning (2010). I regeringens senaste promemoria från i våras uppmärksammades frågor om bekämpning av våld mot kvinnor (som Finland upprepade gånger har prickats för), jämnare fördelning av familjeledigheterna, jämnare barnansvar och åtgärder för att främja lika lön. Betoningarna i regeringens nästa redogörelse över jämställdhetspolitiken klarnar om ett par år.
Också när man specifikt talat om jämlikhet visavi kulturtjänster, har man oftast – såväl i Finland som i Sverige – betonat medborgarnas lika tillgång på lika villkor snarare än professionella konstnärers likvärdiga möjligheter att verka som konstnärer.
Moralisk dimension
Frågan kvarstår: Vad går det att göra åt situationen? Så länge juridiken inte kommer åt frågan och politiken inte vill ta tag i den, kan medlemmar i publiken alltid förstås rösta med fötterna eller påverka genom egna kontakter, upprop och skrivelser, såvida man anser att frågan är värd uppmärksamhet.
Somliga frågar sig förstås om situationen alls utgör ett problem. En del liberala framhåller att staten inte skall blanda sig i om företrädare för olika kön väljer att söka sig till olika yrken i olika hög grad.
Oberoende av vad juridiken och politiken säger går det inte att blunda för att det finns en moralisk dimension av att driva en verksamhet som i det närmaste liknar en herrklubb, med enstaka undantag i medlemskåren. Och så länge verksamheten finansieras med skattemedel går det också att tala om en form av inkomstöverföring, från en bred och mångkönad bas av låg- och medelinkomsttagare till en smal udd av huvudsakligen manliga höginkomsttagare, som inte alltid ens är värst goda skattebetalare (HBL 3.11).
Hur gick det för prästerna?
Den första artikeln i höstens artikelserie tog avstamp i en tidningsartikel i Expressen från en dirigentkurs i Nacka i augusti 1988, där det på tidsenligt vis fördes fram att kvinnliga dirigenter var lika kontroversiella som kvinnliga präster. Kvinnor hade vigts till präster i Svenska kyrkan ända sedan 1960, men i Finland vigdes de första bara fem månader före Nackakursen, den 6 mars 1988. Så till vida är det relevant att jämföra utvecklingen bland kvinnliga dirigenter och dito präster under de senaste trettiotvå åren i Finland.
Med facit i hand vet vi att de kvinnliga prästerna i dag till och med är fler än männen i vissa församlingar. Ju högre upp i hierarkin man går, desto färre syns till. Av kyrkoherdarna är ungefär en av fem kvinna. Av biskoparna en av elva, nästa år två. Av 28 orkestrar leds i dag en av en kvinna, nästa år två.
Dirigentyrket var aldrig helt stängt för kvinnor. Men om evangelisk-lutherska kyrkan, som ibland uppfattats som stockkonservativ och som fortsättningsvis stänger ute folk med olika könsidentitet och -uttryck och som i valda stift delar ut varningar till präster som viger samkönade par, ja om den kyrkan på trettio år lyckades öka andelen kvinnliga präster från noll till knappt hälften, hur konservativt är då inte konsertlivet, där de kvinnliga dirigenternas andel under samma tid steg till bara sju procent?
Förändringens vindar blåser, säger någon. Men om tio av 28 finländska orkestrar ännu i fjol valde att engagera enbart manliga dirigenter vid konserterna som antecknades i orkestrarnas gemensamma konsertkalender, då frågar jag mig om det på riktigt finns någon anledning att inte rucka på maktbalansen i musiklivet, ens en aning?
❞ Det finns ingen trollstav som man kan ta till, ingen lag som kan stiftas. Det gäller bara att påverka attityder för att stävja fördomar, med början från småbarnspedagogiken. Men det är bra att saken diskuteras. Thomas Blomqvist, jämställdhetsminister (SFP)