Stark omvälvning i Polen och Ungern kan leda till diktatur

Att Ungern och Polen skulle bli de medlemsstater som skulle komma att kämpa emot den demokratiska utvecklingen inom EU på ett så hårt sätt som man gör måste betraktas som en stor överraskning. Man minns hur starkt Ungern, men också Polen kämpade för att bli av med det kommunistiska oket i form av Sovjetunionen. Man använde både upprorsmetoder som inkluderade våld och politiska kampanjer. De diskussioner som fördes med Sovjet kan inte kallas förhandlingar. I den rådande situationen behärskade Sovjet inte diskussioner på ett politiskt plan. De tidigare kommunistiska staterna började tidigt, när den politiska verkligheten medgav detta, arbeta för en anslutning till EU. Det var aldrig frågan om att någon stat funderade på att lämna sig utanför.

När man i dag inför och diskuterar metoder i Ungern och Polen som leder till begränsning av demokratin, som i förlängningen kan leda till att diktatur kan införas, är det på kort tid en stark omvälvning.

Vi är inte där ännu, men mediernas frihetsbegränsningar leder till att man kan tala om en chimär beträffande frihet och domstolarna blir allt mindre oberoende och det leder till att situationen är skrämmande. Under kommunistperioden fanns det ett opinionsmässigt starkt stöd i västvärlden. Under Ungernupproret 1956 var stödet speciellt utbrett. Många länder tog också emot flyktingar från Ungern.

Militärt ingripande från väst uteblev. Antagligen låg andra världskriget alltför nära. Man tycker att man borde känna ett politiskt moraliskt ansvar. Men det är andra krafter i rörelse i dag i Ungern och Polen. Många frågar sig om inte EU borde agera effektivare. Frågan är svår både för politiska beslutsfattare och experter. Dessutom spelar enigheten en avgörande roll.

EU har kommit överens om att medlemsländerna måste följa rättsstatens principer. Tidigare har man kommit överens om att mottagare av EU-medel högaktar och följer rättsstatens principer. De politiska dignitärerna i Ungern och Polen vill inte gå miste om saftiga stöd, men att uppfylla normer är svårare. Vi får hoppas att deras sanslösa argumentering ebbar ut.

När Finland förra hösten fungerade som ordförandeland arbetade man starkt med det ungerska och polska problemet. Finland lyckades kanske få en viss öppning. När frågan debatterades i A-talk för en tid sedan tyckte den sannfinländska representanten Janne Mäkelä att Finland gjorde ett stort fel när man lade ner energi på denna fråga. Han framhöll att man skulle ha koncentrerat sig enbart på finländska frågor. Detta var egoism av mått – Mäkelä tycks inte ha grundkunskap om hur demokratin fungerar och att en ordförande arbetar för helheten.

Sannfinländarnas ordförande Jussi Halla-aho har konstaterat att det finländska lantbruket har för mycket stöd. Lantbrukarna bör få mera inkomst från produktionen och på detta sätt mera ersättning för sitt arbete och det kan man hålla med om. Men Halla-aho är tydligen inte insatt i hur EU:s stödpolitik och prisbildningen fungerar. Det skulle antagligen ytterligare försvåra lantbruket på nordligare breddgrader. Stöden betalas också för att konsumenterna ska erhålla livsmedel till lägre priser.

OLOF ÖSTRÖM Brändö