Trumps Israel-spel med Sudan kan stå landet dyrt

Sudan fick i år en tidig men hett eftertraktad julklapp: landet ströks från USA:s lista över stater som sponsrar terrorism. Efter 27 år av sanktioner är landets ekonomi helt förlamad, och köerna till att köpa bröd och bensin ringlar nu längre än under Omar al-Bashirs tid.

Vad var då priset för att slippa vara på listan i sällskap av Syrien, Nordkorea och Iran?

335 miljoner dollar i ersättning till offren för bombningarna av de amerikanska ambassaderna i Kenya och Tanzania år 1998, och ett formellt erkännande av Israel.

Det kan till slut bli det senare som blir betydligt dyrare för Sudan.

Precis som övriga arabstater kapade Sudan banden med Israel på grund av landets ockupation av palestinska områden. Nyligen har också Bahrain och Förenade Arabemiraten erkänt Israel i överenskommelser ledda av USA – något som kan ses som en stor seger för Donald Trumps Mellanösternpolitik.

Banden till Israel kapades år 1967 i och med det arabiska fredsinitiativet. Där krävs att Israel drar sig tillbaka från de områden som ockuperades år 1967 i utbyte mot fred och ett normaliserande av relationerna. Sedan dess har Egypten och Jordanien slutit fredsavtal med Israel efter att länderna krigat – också då under medling av USA.

Efter de glada stora folkliga protesterna förra året som tvingade Omar al-Bashir från makten har Sudans ekonomi varit i fritt fall. Inflationen ligger på 200 procent, och många känner att det till och med är sämre än under alBashirs repressiva 30 år långa styre.

Hur kunde Sudan punga ut med 335 miljoner dollar åt USA utan ens tillgång till internationell valuta? Enligt flera analytiker kunde de inte det, utan det var Saudiarabien som betalade.

Saudiarabien har för sin del meddelat att ett normaliserande av relationerna med Israel utanför det arabiska fredsinitiativet inte är aktuellt. Men relationerna till USA är viktiga, och genom att betala Sudans nota så gör landet USA en tjänst – och får större hållhake på Sudan.

Under Omar al-Bashirs tid vid makten var Sudan starkt emot att samarbeta med Israel. Orsaken till att Sudan sattes på terrorlistan var att Khartoum under 1990-talet var en fristad för bland annat palestinska Hamas, libanesiska Hizbollah och världens mest ökända terrorledare, al-Qaidas Osama bin-Laden.

När diskussionerna om att normalisera relationen med Israel tog fart i höst sa Sudans ställföreträdande premiärminister Abdallah Hamdok att han inte har mandat att göra det, för han är inte folkvald. Efter protesterna i fjol styrs Sudan nu genom ett maktuppdelningsavtal av en övergångsregering. Den har en militär och en civil vinge – där Hamdok tillhör den senare.

Militärrådet leds av två generaler: Abdel Fattah al-Burhan och Mohamed Hamdan Dagalo – gamla bekanta till Omar al-Bashir. De vände sig ändå emot honom under protesterna och blev sedan hans fall.

Dagalo är kommendör för de ökända RSFstyrkorna. I Darfur känner många dem under ett namn som väcker skräck: Janjaweed. De var en av huvudförövarna i vad som har kommit att kallas folkmordet i Darfur.

När jag senast var i Khartoum i juni förra året fanns RSF-styrkorna i varje gathörn med granatkastare och automatvapen. Då hade Sudans glada revolution precis fått ett blodigt slut. Över hundra demonstranter dödades när RSF-styrkorna gick in för att splittra demonstrationen.

Det är en stor risk för Hamdoks regering, och för dem som önskar se ett demokratiskt Sudan, att normalisera relationerna med Israel. Det stärker direkt militärrådets makt i Sudan.

Sudans protester förra året var nämligen ett gyllene läge för Saudiarabien och Förenade Arabemiraten att öka sitt inflytande i Sudan. Saudiarabien ligger bara strax över Röda havet österut från Sudan, och vad som sker på andra sidan viken är av högsta intresse för saudierna.

Det var också när al-Burhan och Dagalo – männen i militärrådet – kom tillbaka från en rundresa i Egypten, Förenade Arabemiraten och Saudiarabien som RSF-styrkorna blodigt splittrade demonstrationerna.

I bakgrunden ligger en komplex maktkamp i Mellanöstern: Iran och Qatar med stöd av Turkiet mot Saudiarabien och Förenade Arabemiraten med stöd av Egypten. Det är en maktkamp som för övrigt pågår på flera fronter i Afrika, bland annat i Somalia.

Omar al-Bashir var länge allierad med Iran och Qatar, men kapade banden med Teheran år 2016. Han fortsatte ändå att spela för båda lagen. Han skickade sudanesiska soldater för att strida för Saudiarabien i Jemen, men tog inte ställning i Qatarkrisen 2017, vilket irriterade Saudiarabien. De insåg att han inte gick att lita på, och ville ha bort honom. Nu har de fått som de ville, och verkar ha betydligt starkare allierade i Sudans militärråd.

Problemen för Sudans civila premiärminister Hamdok började redan i början av det här året, när general al-Burhan, utan vare sig premiärministerns eller utrikesministeriets vetskap träffade Israels premiärminister Benjamin Netanyahu i Ugandas huvudstad Kampala. Mötet styrdes upp av Förenade Arabemiraten, och visar att de inte bryr sig om att hålla premiärministern informerad.

Det är inte premiärministern de samarbetar med eller vill se i ledningen av landet i framtiden – utan militärrådet. Också Egypten och Saudiarabien ska ha varit informerade om mötet – men Hamdok fick inte memot.

Som tack blev al-Burhan inbjuden till USA av utrikesminister Mike Pompeo – något som fick ögonbrynen att höjas på många, eftersom det verkade bryta mot USA:s löften om att stöda ett civilt styre i Sudan.

Samtidigt som allt det här pågår i kulisserna står vanliga sudaneser i kö utanför bagerier för att köpa bröd. En liten kopp starkt sudanesiskt kardemummakaffe köpt vid vägkanten kostar plötsligt tio gånger mer än förra året. Bil efter bil i en aldrig sinande ström väntar på att få tanka.

Hamdok hade väl till slut inget val, hans försök att få USA att ta bort Sudan gick inte, och då måste priset bli det här. För premiärministern är det ändå av största vikt att ekonomin förbättras och att det också börjar synas hos de vanliga människorna så fort som möjligt.

Om övergångsregeringen tappar folkets förtroende så finns en risk att militärrådet ser sin chans att förinta allt det som revolutionen stod för: frihet, fred och rättvisa.

Det är alltså mycket mer som står på spel än bara USA:s Mellanösternpolitik när det gäller de normaliserade relationerna med Israel. Priset Sudan betalar är i värsta fall sin demokratiska framtid.

"Det är alltså mycket mer som står på spel än bara USA:s Mellanösternpolitik när det gäller de normaliserade relationerna med Israel. Priset Sudan betalar är i värsta fall sin demokratiska framtid."

LISELOTT LINDSTRÖM är journalist i Afrika.