För den som låtit tatuera sig med Anders Tegnells porträtt kan det vara omöjligt att backa

Naturligt nog var det ytterst få rikssvenskar som kom till Helsingfors för att medverka i december månads stora finlandssvenska litteraturjippo Bokström men ingen av dem jag träffade på i Svenska Litteratursällskapets hus bar munskydd.

Det är förstås möjligt att de hade tagit det av sig precis innan jag såg dem och stod i beråd att sätta det på sig igen, men det låg också nära till hands att uppfatta det som en demonstration.

I våras upplevde så gott som alla Europas länder ett nationalistiskt uppvaknande i coronans tecken. Gränser stängdes, våra länder fanns plötsligt till bara för de egna medborgarna. President Sauli Niinistös budskap till Finlands folk var att ”man kan hålla fysiska avstånd men ändå vara nära varandra i tanken”.

Den danska statsministern, Mette Frederiksen, formulerade det snärtigare: ”Vi håller avstånd men vi håller ihop.”

De vi skulle vara nära i tanken eller hålla ihop med var inte bara våra närmaste utan även övriga medborgare i republiken eller kungariket, politisk polarisering skulle ersättas av gemenskap, en känsla av ett gemensamt mål. Som samlande gestalter blev våra statsministrar så populära som statsministrar bara kan bli i kristider.

Stolta var vi finländare – liksom många andra nationer – också över att vårt samhälle var berett att skydda de äldre och de svaga genom att avvika från den politik som bestämdes av de globala marknadsvillkoren och stänga ner ekonomin.

I Sverige var man däremot stolt över att inte göra som andra, inte stänga ner. Nationalismen var inte mindre, tvärtom. I Expressen hade författaren och journalisten Jens Liljestrand i april en närmast hänförd krönika. Vad han upplevde var en ”blågul guldålder”, en nationell samling som under hans livstid bara haft sin motsvarighet i fotbollssommaren 1994. Ingressen lyder:

”Under en pågående pandemi håller Sverige öppet och räknar med att medborgarnas tillit och frivilliga lydnad ska räcka för att stoppa smittspridningen.

Det är extremt, globalt sett unikt. Och trots protester och debattartiklar har vi mangrant slutit upp bakom strategin som gör att Sverige, i april 2020, är det friaste landet på planeten.”

Sedan följer en beskrivning av hur statsminister Stefan Löfven höll tv-tal till nationen ”omgiven av svenska flaggor och med en blågul nål på kavajslaget” och av partiledare från höger till vänster som ställde upp för ”svenska företag och svenska jobb, svensk sjukvård och svenska liv” men framför allt av ”kittet i den nationella endräkten”. Experterna, eller snarare Experten, ”Anders Tegnell i skrynkliga chinos och uppknäppt button down-skjorta är den svenska nationalsjälen förkroppsligad: Effektiv, trubbig, oglamorös, korthugget humoristisk men aldrig utan ett stråk av nordiskt vemod.”

Att jag själv tycker att Asko Järvinen och Mika Salminen är klart varmare och därmed mer sympatiska än Tegnell bevisar väl bara att också jag är nationalist.

Dock skriver Liljestrand också: ”Historien lär visa om vi gjorde rätt.”

Många måtte ha frågat honom vad han tycker i dag när mer än sjutusen svenskar dött i corona men har man väl tagit ställning så kraftfullt som han – eller som de svenskar som låtit tatuera sig med Tegnells porträtt–- kan det vara nästintill omöjligt att backa. Det har man emellertid nu fått lov att göra – och till och med från den sista nationalistiska insatsen: att samlas kring Anders Tegnells istadigt fasthållna ståndpunkt att munskydd är värdelösa.

”I våras upplevde så gott som alla Europas länder ett nationalistiskt uppvaknande i coronans tecken. Gränser stängdes, våra länder fanns plötsligt till bara för de egna medborgarna.”

MERETE MAZZARELLA Författare och professor, tidvis bosatt i Ekenäs