”Ack, kära, kära verklighet”
– Anna Rydstedts poesi lockar ständigt nya läsare
Poeten från poesins ö lockar ständigt nya läsare och uttolkare. Håkan Möller återvänder i sällskap med nya verk till Anna Rydstedts diktning. En resa från Lundatidens litterära verkstad och en debut med dionysisk dans och himlasprång i Södergrans efterföljd till en poesi genomlyst av skapelsemysteriet.
POESI & KRITIK
Anna Rydstedt
Samlade dikter Faeton 2019 Anna i Lund Ellerströms förlag 2018
Stagnelius förvandlade barndomens prästgårdsomgivningar på södra ön till ett förlorat paradis i dikter som idag tillhör den romantiska kanon och i norr hålls öns starka poesitradition vid liv av Lennart Sjögren. Till detta kommer raden av sommarlitteratörer som Birgitta Trotzig och Göran Sonnevi, den senare med sina vindlande essädikter från orten Orminge – och så Anna Rydstedt, lyrikern från Ventlinge långt ner i sydväst. Det är Öland, den närmare 14 mil långa ön i Östersjön, det gäller. En poesins förtrollade plats. Till Ventlinge återvände Rydstedt alltid och mot slutet av livet för allt längre perioder; här dog hon 1994, här är hon begravd och här kan man idag gå en litteraturstig med utplacerade dikter längs vägen ner mot Kalmarsund.
Anna Rydstedts bana som poet började dock i Lund under 1950-talet, en sällsynt rik miljö och period i den svenskspråkiga poesins historia. Här möttes Göran Printz-Påhlson, Ingemar Gustafson (sedermera Leckius), Majken Johansson och idag inte längre lika omskrivna men på sin tid framstående namn som Åsa Wohlin och Evald Palmlund. Det var ett sannskyldigt poesins universitet med mycket verkstad.
1950-talets Lundaskola var på sin tid radikal, ironisk och metapoetisk som det litterära 1980-talet, men lekfullare. Den lundensiska miljön är väl tecknad. Ändå finns det upptäckter att göra, vilket Jonas Ellerström förtjänstfullt visar med volymen Anna i Lund (2018) som innehåller Rydstedts olika bidrag i studentoch dagspressen under denna tid. Också hennes Samlade dikter med ett tiotal tidigare opublicerade dikter finns nu tillgängliga förlaget Faethons utgåva, med förord av redaktören Daniel Pedersen och efterord av Rydstedtkännaren Anna Smedberg Bondesson.
När jag läser Anna Rydstedts recensioner av de diktande kollegorna Majken och Ingemar slås jag av att de alla försöker undvika både idyllen och högmodernismen och att Werner Aspenström gärna får visa vägen. Slående är också hennes omsorg om den recenserade boken. Utan att själv förlora i närvaro lyckas hon undvika det självbespeglande åsiktsmaskineriet, en av litteraturkritikens allvarligaste avarter. Det gör det lättare att ha överseende med hennes ibland förnumstiga bedömningar. Hon kan ta diktarvännerna milt i örat, men lika snar är hon med den skarpa iakttagelsen. Som i recensionen av Printz-Påhlsons sparsmakade sonett-sextett Resan mellan poesi och poesi, med träsnitt av Anders Österlin: ”Om ängeln i denna sonett heter det bl. a.: ’hans vingar de var jävligt vita’. Författaren åsyftar möjligen att med adverbet ’jävligt’, […] beskriva en vithetsgrad utöver det absolut vita. Annars anser man nog en ängels vingar vara absolut vita.” Men det slutar inte där – hon har blick för Printz-Påhlsons distansering till den poetiske överdängaren Erik Lindegren; hon ser hur den lärde yrkesbrodern skickligt balanserar på linan mellan det sublima och det triviala.
Den öländska horvan och skapelsehyllningen
Anna Rydstedt debuterade med Bannlyst prästinna 1953. Titeln är hämtad från en av debutsamlingens dikter och speglar den djupa besvikelsen över att som kvinna då ännu inte ha tillträde till prästämbetet. Kallet tycks ha funnits men livsbanan fick ta en annan riktning. Hon blev folkhögskolan trogen fram till 1980 då hon fick garanterad författarpenning vilket möjliggjorde längre vistelser på Öland.
Som poet gör hon en resa från emotionell högspänningspoesi med stora ord, dionysisk dans och himlasprång i Södergrans efterföljd till en av skapelsemysteriet genomlyst poesi. Men också den södergranska hallonbusken får med tiden alltfler motsvarigheter hos Rydstedt, kanske inte minst i den öländska horvan (liten inhägnad åker). Omsvängningen märks redan i öppningsdikten i den andra samlingen, Lökvår från 1957. Solen, ett av poetens favoritord, spelar här en väsentlig roll, men det är zoomningen av åkerns brukare
❞ Det akut viktiga är att hålla kvar verkligheten var dag och att med orden utforska den, att utvinna ny existentiell kunskap om den.
som dröjer kvar i denna stillsamma skapelsehyllning: ”I såningsdagarna drömde lökfröet/ om den gula solen./ Och solen älskade den gröna sommaren och fingrade redan hennes vårliv. Tunga hängde i regnbågen de violetta ekona från traktorerna,/ där bönderna sutto hukande i våta skinnjackor/ och åto mörka ägg ur knutna fingrar.”
”Vad rör mig frid”, inom parentes och som en viskning, en sista utandning – orden avslutar en dikt av Gunnar Ekelöf i samlingen Färjesång (1941). Litterära ekon är det gott om i Rydstedts poesi. Här har de ekelöfska paradoxerna som rör sig från de väldiga perspektiven på mänskligt liv mot stillheten och utplåningen fått den yngre poeten att milt protestera – det blir en motdikt som samtidigt är en anspråkslös programdikt: ”Frid rör mig./ Jag är inte för fin för frid”. Det är inte i första hand tillståndet av frid i sig som hos Rydstedt framstår som det omistliga, utan den verklighet som varje dag hotar att glida henne ur händerna om den inte blir föremål för besvärjelse och erövring, om och om igen, med ordens hjälp. Overkligheten, den undflyende verkligheten, är det som hotar hennes existens.
Kan verkligheten erövras genom beskrivning?
Det är inte en slump att ”verkligheten” är en återkommande kategori, redan i debutsamlingens ”Verkligheter”, senare apostroferad i avdelningen ”O verklighet” i Presensbarn (1964). I den sista diktsamlingen som kom ut under hennes liv, Genom nålsögat (1989), blir verkligheten föremål för det oefterhärmliga tilltalet. Nu tillhör den kretsen av personifierade storheter, ”Ack, kära, kära verklighet”, betecknande nog också omgjord till titel på Jan Olov Ulléns fina författarskapsbiografi, Kära, kära verklighet. En bok om Anna Rydstedt (2000).
Kan verkligheten erövras genom beskrivning? I Rydstedts fall är det nästan aldrig fråga om ren landskapsdikt eller platspartikulär naturpoesi. Det akut viktiga är att hålla kvar verkligheten var dag och att med orden utforska den, att utvinna ny existentiell kunskap om den. För Anna Rydstedt blev den viktigaste platsen för att med poesin överleva Ventlinge på Öland. Men det är också där livssmärtan bor och det verkliga miraklet i hennes poesi inträffar när hon släpper in det som alltid hotat den verklighet som hon kämpat för att få grepp om. Det sker i Genom nålsögat, av många betraktad som hennes främsta diktsamling.
Det lugna, konstfärdigt enkla berättandet som hon mästerligt gjorde bruk av i den långa sviten om moderns sista sjukdomstid och död i Jag var ett barn (1970) – en av vår litteraturs stora sorg- och tröstedikter – har övergetts för en dikt där barndomens skuggor av fruktan och ångest ges större plats, där gränsen mellan yttre och inre biotop upplöses. Allt är inre natur med orden och begreppen som aktörer, ”Kära själ” och ”älskansvärda sol”. Till sist fann hon kraften och modet att också bära ”det stora Barnet/ in i Ordens Domäner”. Det blev stor poesi.