Saleh skriver samhällskritik för Instagramgenerationen
Det bubblar under ytan i Donia Salehs debutroman. Med snabba vändningar och lekfullt språk skriver Saleh om vänskap, identitet, skenhelig feminism och kulturell assimilation.
ROMAN
Donia Saleh
Ya Leila Bonniers 2020
Det kunde ha fallit platt. Det är en berättelse vi läst om flera gånger – den om vänskap, svek och identitetssökande, sista året av gymnasiet när allt ställs på sin spets och vuxenlivets realitet sipprar in i den tidigare skyddade vardagen. Två vänner, Leila och Amila. De sitter ihop, har levt i symbios så länge de kan minnas. Nu ligger världen och väntar på dem runt hörnet och Leila börjar växa åt ett annat håll, bort från tvåsamheten, mot en egen identitet. ”Samma sken under samma kökslampor, samma volt, samma watt, gnuggar ögonen ut mot en upplyst lekpark.”
Glitterfittornas ytliga feminism
Det faller inte platt, trots att handlingen i Ya Leila inte är den vassaste eller mest banbrytande och vissa delar med fördel kunde ha utvecklats längre. Under ytan finns en cynisk samhällskritisk röst och utmaning av den vita blicken som lyfter berättelsen. Leila har börjat dras åt ett annat håll, lite motvilligt till de så kallade Glitterfittorna, ett gäng privilegierade medelklassfeminister som gör konst med fittor som motiv som affischeras runt staden. Gänget är komiskt platt återgivet och representerar den vita feminismens och Instagramaktivismens skenhelighet. De aktiverar sig gärna för vita kvinnors feminism och värvar Leila och Amila för att späda ut sin vithet, men när Amila står upp mot en rasistisk lärare är de inte så sugna på att stöda henne.
Vänskapen mellan Leila och Amila betyder allt, samtidigt som den håller tillbaka. Leilas strävan efter ett större sammanhang blir ett mer eller mindre omedvetet avståndstagande från Amila och vad hon representerar. Leila är frustrerande självmedveten, ängslig och skamsen över sin dragning till svenskheten – bort från sprit blandat med tropisk juice – till vin i riktiga vinglas, till stringhyllor, till sommarvillor i skärgården.
Inte så harmlösa vegankillar
Det spännande med Donia Salehs berättarteknik är hur lågmält hon bygger upp scener, hur de nästan obemärkt eskalerar för att sedan snabbt ta en oväntad vändning. Förhållningssättet till handlingen är konsekvent svalt, fritt från överdramatiseringar. Det stormiga händer inuti och under ytan, snarare än i stora konfrontationer. Saleh har också en fingertoppskänsla för porträttering; beskrivningarna av familjemedlemmarna är finstämda, speciellt Leilas autistiske bror Omar skildras både intelligent och med värme. Också vegankillen är en bra spaning, som liksom Salehs övriga vita karaktärer beskrivs medvetet schablonartat, en lek med omvänd främmandegöring – urtypen för en (själv)medveten kille med lånade åsikter och blaserade repliker. ”Det hänger en tygväska om hans beniga axel med texten please don’t eat me med ett tecknat lamm under. Han säger att det är synd att man så sällan ser stjärnorna här i stan, men att uppe i norr, där hans gammelfarfar bodde, där är natten alltid alldeles stjärnklar, jag saknar det, säger han med gråten-i-halsen-rösten.”
Harmlös, kan man tycka, men Saleh visar hur också den mest harmlösa kan göra stor skada. Sexscenen, som börjar tonårsfyllefumligt och sedan utvecklas till något helt annat, är riktigt bra. Precist och skarpsynt om hur tjatsex, makt och sexuella roller utspelar sig. Scenen påminner både tematiskt och i sin stegrande uppbyggnad om det strålande avsnittet ”American bitch” i tv-serien Girls, där sexuella trakasserier, härskartekniker och makt utforskas.
Ya Leilas största litterära kvaliteter ligger i berättarteknik och språklig lekfullhet, fullt av nyansering och lekar med uttryck, slang och språkliga influenser. Saleh skiftar lekande lätt fokus mellan språk och vardagliga detaljer medan handlingen liksom spiller fram mellan orden. Intrycket blir aningen distanserat, som om allt händer lite i periferin, på avstånd från Leila, som om hon själv inte är delaktig utan ser allt utvecklas framför sig. Det är ett intressant grepp som jag hoppas att Saleh fortsätter utforska.
Särskilt dialogen är skickligt skriven. De olika karaktärernas språk sitter perfekt i munnarna, allt från Glitterfittornas ytliga kommentarer till Amilas hårda jargong. Vissa delar av Ya Leila är ren njutning att läsa. Saleh visar upp fina litterära färdigheter och verkar ha plockat upp stafettpinnen från en ung Jonas Hassen Khemiri, både vad gäller språklig nyansering, lekfullhet och avväpnande samhällskritik.