Vem ska äga bankerna på lång sikt?

"Det är svårt att vara långsiktig ägare av en europeisk bank om man inte kan tillgodogöra sig den avkastning som banken skapar på annat sätt än genom att sälja sina aktier."

LARS SÖDERFJELL aktiechef, Ålandsbankens Fondbolag

Helsingforsbörsen steg något under veckan som gick, i linje med de stora internationella marknaderna. Uppgången i Finland drevs i huvudsak av de konjunkturkänsliga bolagen – bland annat fortsatte skogsbolagen uppåt efter att fler producenter aviserat prishöjningar på pappersmassa inför 2021.

Veckans stora förlorare var Nordea. ESRB (det europeiska rådet för finansiell stabilitet) beslutade på sitt möte att ”rekommendera” – vilket på centralbanksspråk är detsamma som att ”beordra” – bankerna att hålla inne dividender och andra återföringar till ägarna åtminstone till och med den 30 september 2021.

ESRB öppnade visserligen för begränsade utbetalningar till ägarna under vissa villkor, men dessa är så snävt satta att det i praktiken innebär ett förbud. För Nordea skulle den maximala dividenden kunna bli drygt 300 miljoner euro, vilket motsvarar cirka 8 procent av Nordeas totala nettoresultat för perioden 2019–2020 och cirka 1 procent av bankens marknadsvärde. Faktum är att den svenska Finansinspektionen var betydligt mer liberal – där tillåts dividender motsvarande 4–5 procent av marknadsvärdet. Ironiskt nog hade Nordea, om man stannat i Sverige, kunnat lämna en tre gånger större dividend.

Det finns flera problem med ESRB:s hållning till dividenderna. För det första är det i praktiken ett underkännande av ECB:s regelverk för kapitaltäckning – man säger indirekt att bankernas kapitalstyrka inte är tillräcklig för att betala dividender, även om man med god marginal uppfyller ECB:s krav på balansräkningens styrka.

För det andra är ESRB:s ”rekommendation” ett anmärkningsvärt ingrepp (på godtyckliga grunder) i företagens rätt att förfoga över vinstmedel. Hur kommer ESRB att agera i nästa ”normala” lågkonjunktur? Kommer man även då att förbjuda dividender tills vidare och därmed frånta ägare och styrelser rätten att disponera sin balansräkning på det sätt som är bäst för det enskilda företaget? Och hur ska bankerna kunna förhålla sig till den risken i sin framtidsplanering?

För det tredje finns en uppenbar risk att bankernas möjlighet att attrahera kapital på längre sikt försämras. Det är svårt att vara långsiktig ägare av en europeisk bank om man inte kan tillgodogöra sig den avkastning som banken skapar på annat sätt än genom att sälja sina aktier. Och den politiska riskpremie som bankerna lär få bära på riskerar att påverka värderingen även på längre sikt. Om bankerna fortsätter att värderas till lägre nivåer än det egna kapitalet skulle åtminstone jag fundera två gånger innan jag deltog i en nyemission – vem vill investera en euro i en bank där den omedelbart värderas ned till 90 cent?

Den principiella frågan blir alltså: ”vem ska äga bankerna på lång sikt”? Jag tror nog att myndigheter som ESRB gärna ser att stora institutionella ägare med långa placeringshorisonter och resurser att stötta bankerna i framtida kriser tar rollen som huvudägare, snarare än finansiella aktörer med ett mer kortsiktigt perspektiv. Men med veckans beslut riskerar man att driva utvecklingen i motsatt riktning.