Qanon och feministerna
I början av sommaren deltog jag, tillsammans med Laerke Reddersen i Nordisk kultur kontakts poddserie ”Metoopodden”, ledd av Madeleine Dunderlin. Reddersen är initiativtagare till ett danskt metoo-upprop 2017 som fokuserade på kulturbranschen i Danmark och att byta erfarenheter med henne var oerhört givande, det danska mottagandet av metoo har fram tills nu nyligen varit väldigt olikt det finländska.
Här upplevde jag att frågorna metoo lyfte överlag togs på stort allvar rätt snabbt efter starten på metoo, även om riktiga förändringar naturligtvis tar tid. Ett av de fenomen som dök upp i både de danska och finländska vittnesmålen var att en förvånansvärt stor del av övergreppen skedde under barndom och tidig ungdom. Jag har behandlat det här i en tidigare kolumn (HBL 9.2.2020) och ska inte gå in på det här igen, men i podden talade Reddersen och jag en del om det.
Nu kommer jag till den här kolumnens egentliga fråga. Podden spelades in i början av sommaren och släpptes i början av hösten, vilket fick mig att se vilken förändring som skett på sociala medier kring diskussionen om övergrepp på barn. En förändring som inte är till det bättre.
Under sommaren började hashtaggar som #saveourchildren och #savethechildren trenda. Först bara i USA, men rätt snabbt spreds de till Europa och i början av hösten såg jag för första gången finlandssvenskar i mina flöden dela innehåll som innehöll de här hashtaggarna. I de fall jag stötte på visade det sig snabbt att personerna som delat innehåll var ovetande om att hashtaggarna, och posterna, var en del av konspirationsteorinätverket Qanon. Hashtaggarna, som fanns under en mängd olika typer av material, handlade inte om att stöda arbete för att stoppa det faktiska sexuella våld barn bevisligen utsätts för, utan handlade om att föra fram klassiska konspirationsteorier. Qanons nätkampanjer kring sexuellt våld mot barn har varit väldigt framgångsrika, men på helt fel sätt. De har inte hjälpt barn, eller hjälpt organisationer som jobbar med att stoppa våldet, utan har tvärtom försvårat deras arbete.
Posterna i mina flöden fick mig ändå att fundera över hashtaggaktivism och hur mycket lättare det är för den aktivismen att blanda till sakfrågor än för annan, mer långsamt organiserad, aktivism. Metoo var till exempel ett sätt att snabbt uppmärksamma att övergrepp sker på närmare håll och i en skala som är större än den gemene man kunnat tänka sig. Från det behöver det inte vara ett långt steg att dela en annan post som har med övergrepp att göra, utan att märka att sammanhanget och de politiska målen för den hashtaggaktivismen är väldigt annorlunda. Feminism är en typ av nätverk av kritiskt tänkande och motstånd, men det gör inte alltid att vi har lättare att förstå när någon information är falsk. En vana att ifrågasätta rådande narrativ kan ibland vara vilseledande. Med andra ord är det väldigt viktigt att kolla att man känner källan och förstår hashtaggarna innan man delar, också om det är en post man ytligt sätt tycker överensstämmer med ens ideal.
”Qanons nätkampanjer kring mot barn har varit väldigt framgångsrika, men på helt fel sätt." NINA NYMAN är doktorand i genusvetenskap vid Åbo Akademi