Överraskningarna duggar tätt i coronans kölvatten
Växelverkan med publiken är oerhört viktig inom proffsidrotten. Inte minst inom fotbollen där spelarna är vana med tiotusentals åskådare på matcherna. Nu ekar arenorna tomma och det verkar alldeles uppenbart påverka spelarna. Vissa positivt, vissa negativ
Att fotbollen och spelarna lever i symbios med publiken har framgått tydligare än kanske någonsin tidigare, nu då publiken är bannlyst på så gott som alla fotbollsstadion i Europa. Ur en idrottsromantikers eller konsuments synvinkel kan coronavirusets effekter på kung fotboll också vara positiva. Det är länge sedan överraskningarna duggat så tätt som under höstsäsongen 2020.
Champions League har i åratal varit en exklusiv klubb för den yppersta eliten. Och samma klubbar som dominerar i den finaste av cuptävlingar brukar anföra takten också i sina respektive inhemska ligor.
Men då de stora europeiska ligorna rullat ungefär en tredjedel av säsongen är det lätt att konstatera att inget är som förr.
Ligatabellerna i de stora länderna bjuder på uppfriskande läsning. Real Sociedad går bra i Spanien och AC Milan är på väg mot sin bästa säsong i mannaminne i serie A. Läget lär väl normaliseras i viss mån i något skede men visst känns detta som året då chansen för skrällar är större än kanske någonsin tidigare i modern tid. Coronan är en orsak, ett väldigt tätt spelschema en annan.
Växelverkan med publiken är oerhört viktig inom proffsidrotten. Inte minst inom fotbollen där spelarna är vana med tiotusentals åskådare på matcherna. Nu ekar arenorna tomma och det verkar alldeles uppenbart påverka spelarna. Vissa positivt, vissa negativt. En del verkar njuta av att det stressmoment 50 000 åskådare oundvikligen innebär är borta, andra har oerhört svårt att tända till på alla cylindrar då matcherna spelas utan publik och i vissa fall på klubbarnas träningscenter.
Lille toppar Ligue 1 då PSG:s stora kanoner har letat efter den jämnhet som bar hela vägen till final i Champions League. Och inte ens den europeiska fotbollens vattenkammade mönsterelev, Bayern München, leder i Bundesliga. Där är det i stället Lukas Hradeckys Leverkusen som toppar. ”Neverkusen” lär inte vinna i år heller men alla överraskningsmoment är välkomna.
Real Sociedad var bra redan i fjol och har fortsatt på den invalda vägen. Av de väntade toppklubbarna ser Atletico Madrid stabilt ut medan Real Madrid spelat upp sig. Barcelona? Oroligt är bara förnamnet och det kommer sannolikt att ta minst några år för Barca att komma igen. Ekonomin är skakig, i sommar lämnar Lionel Messi och de interna konflikterna inom klubben är större än skadeglädjen i Madrid.
Real Sociedad, lite av rebellen i klassen, förfogar över en drös med läckra spelare där Mikel Oyarzabal går från klarhet till klarhet. Den 23-åriga basken har varit magnifik.
Ändå är den främsta orsaken till Real Sociedads framgångar i höst David Silva. Det eleganta spelgeniet lämnade Manchester City i somras och 34-åringen, med rötterna i Arguineguin på Gran Canarias sydspets, har i vanlig ordning varit magnifik. Silva är en av det senaste decenniets bästa mittfältare i världen. Touchen, blicken och passningarna får en att kippa efter andan ibland.
Milan var i årtionden en maktfaktor av rang i italiensk och europeisk klubblagsfotboll. Men på senare år har konkurrenterna inte bara kommit i kapp utan kört förbi och varvat de rödsvarta. Men anförda av en evigt ung 39-åring vid namn Zlatan Ibrahimovic har laget visat att det nu får vara slut på allt vad kräftgång heter. Visserligen borde inte Zlatan slå straffar och det har stått tämligen klart en längre tid. Men har du ett lejons självförtroende och ett ego Donald Trump vore avundsjuk på slår du straffar. Punkt slut.
Zlatan har gjort tio mål så här långt och det är hur som helst ett magiskt facit och ett bevis på att ålder faktiskt bara kan vara siffror. Att han för närvarande saknas på grund av en muskelskada är naturligtvis oerhört illa för Milan. Och laget har börjat tappa poäng utan den stora svensken som härförare.
Normalt så resultatsäkra Juventus tappade poäng till höger och vänster tidigare under hösten. Nya tränaren Andrea Pirlo är ett litet frågetecken på det taktiska och mentala planet och den före detta mittfältsikonen kan ha tagit sig vatten över huvudet då han tog över Juve. Att Pirlo över huvud taget är tränare är aningen överraskande då han ännu för några år sedan, då han avslutade den aktiva karriären, bedyrade att tränare, det blir han inte.
Vissa uppgifter gör gällande att klubben inte skulle ha något emot att göra sig av med den portugisiska superstjärnan Cristiano Ronaldo. CR7 har visserligen fortsatt att ösa in mål för storklubben men i ekonomiskt påfrestande och osäkra tider har revisorerna kommit fram till att portugisens årslön på cirka 70 miljoner euro kanske vore en utgiftspost man kunde klara sig utan.
En bytesaffär där Paul Pogba
”Då de stora europeiska ligorna rullat ungefär en tredjedel av säsongen är det lätt att konstatera att inget är som förr.”
JONAS VON WENDT
reporter
skulle lämna Manchester United och CR7 återvända till Old Trafford har det ryktats om. Pogba är en besvärlig spelare att ta ställning till. Stundtals verkar han loj och ointresserad men de senaste veckorna har han varit alldeles utmärkt på mittfältet.
Om det sedan lönar sig att ge en 35-årig CR7 en veckolön på en miljon euro kan diskuteras. Hur magnifik Ronaldo än är kommer fysiologins lagar att hinna i kapp honom i något skede.
Ronaldos årslön är i runda slängar tre eller fyra gånger mera än vad hela Sassuolos trupp tjänar på ett år. Men i tabellen håller Sassuolo jämna steg med Juventus. Bara en tidsfråga innan exempelvis Manuel Locatelli och Jeremie Boga köps upp av en större klubb. Juventus är en av klubbarna som kan hugga i sommar.
Intressant att se vad coronaviruset får för långtgående följder för fotbollen. I en drömvärld skulle ett lönetak à la Nordamerika införas i den europeiska toppfotbollen men det är givetvis inte realistiskt. Men kanske att den totalt skeva och galna löneutvecklingen kunde stoppas. Här skulle ett gentlemannaavtal där klubbarna förbinder sig att inte använda mer än en viss procent av omsättningen till löner vara den bästa lösningen. Kommer ju aldrig att hända det heller men man kan ju alltid drömma.
Titelstriden i England kan bli något i hästväg. Liverpool är alltjämt favorit nummer ett men ett slugt Tottenham, ett något ojämnt Manchester United, ett Chelsea med potential och ett Manchester City med en grym bredd utmanar.
Southampton gör en grym säsong under utmärkta Ralph Hasenhüttl och Leicester och Brendan Rodgers har en optimal startelva som verkligen inte går av för hackor. Everton gör sin bästa höstsäsong på mannaminne.
Och West Ham? Efter år av underpresterande och undermåligt spel har managern David Moyes hittat rätt efter sju–åtta års ökenvandring.
Till syvende och sist lär det ändå stå mellan Liverpool och City. Liverpool är bäst organiserat och mest varierat offensivt. City har bäst bredd och i kungadömet högaktas som bekant traditioner och även om belastningskurvor, sjukstugor och rent bondförnuft säger att en eller ett par veckors semester runt jul och nyår vore av yttersta vikt trummar Premier League och FA-cupen på också i mellandagarna. Spelkvaliteten lider men chansen för överraskningar ökar. Och bredden i truppen kan vara en stor trumf på våren då matcherna duggar tätare än eftermiddagsskurarna i Jolly Old.
Ett lag som inte kommer att återfinnas i den titelstriden är Arsenal. Facit och formen är så usel att stolen under hårt kritiserade Mikel Arteta gungar betänkligt. Pep Guardiolas lärjunge är ännu ett exempel på att steget från att vara assisterande till att basa för allt kan vara rätt långt och besvärligt.