Hur handelshusen formade affärer och kultur
Charlotta Wolff gör ett intressant försök att kombinera några släkters liv och förehavanden med den övergripande ekonomiska, politiska och kulturella utvecklingen i Finland.
Historieskrivningen är ofta stormännens, ibland -kvinnornas, historia. Samhällsutvecklingen beskrivs genom de bemärkta personernas gärningar och då förklaras en större del av skeendena genom dem än vad som i verkligheten varit fallet. Den personcentrerade historieskrivningen skapar berättelser som blir koherenta i ett efterhandsperspektiv, när man vet hur det gick och har en tolkningsram för det. Det verkliga livet har alltid varit splittrat och fragmentariskt med flera motstridiga och oförutsägbara krafter och aktörer som styrt händelseförloppen.
Historikern Charlotta Wolff gör ett intressant försök att kombinera några släkters liv och förehavanden med den övergripande ekonomiska, politiska och kulturella utvecklingen i Finland. Wolff skriver ingen hjältebiografi över stormän, men uppehåller sig vid människor som kan beskrivas som en samhällselit och som boktiteln Edelläkävijät antyder, pionjärer.
Det handlar om fyra köpmannasläkter som verkat i Helsingfors, Vasa, Viborg och Åbo, och varit drivande krafter i städernas näringsliv och delvis också i den politiska sfären.
I affärs- och kulturlivets centrum
Johann Friedrich Hackman kom på 1700-talet från Tyskland till Viborg, där han grundade ett handelshus som blev en central del av stadens affärs- och kulturliv.
Carl Magnus Dahlström började som salt- och detaljhandlare i Åbo på 1830-talet och kom att bedriva ett handelshus som bidrog till en tidig industrialisering i staden.
Henrik Borgström började som hjälpreda i en krimskramsbutik för att bli en självständig köpman i Helsingfors på 1820-talet, och senare en av stadens mest inflytelserika personligheter i det ekonomiska och kulturella livet.
Carl Gustaf Wolff fick i ung ålder köpmannarättigheter i Vasa på 1820-talet och blev snabbt en viljestark aktör som med sina många skepp idkade omfattande inrikesoch utrikeshandel.
Från de fyra grundarna utgår släktträd som förgrenar sig åt många håll. Det blev ett dynastiskt projekt för köpmannasläkterna att genom äktenskap och återväxt knyta ihop släktens och företagens intressen.
Carl Gustaf Wolff fick i två äktenskap 18 barn av vilka 13 överlevde till vuxen ålder, men just i hans fall gick det illa med generationsväxlingen då ingen av avkomlingarna i längden ville driva handelshuset i Vasa. Sonen Eugène blev dock en storhandlare i Viborg, dit han lockade sina yngre bröder Axel och Reguel, och synlig politisk aktör i kampen mot förryskningen.
Även kvinnor syns tidigt i ledande roller i handelshusen, såsom Johann Friedrich Hackmans änka Marie.
Konservativa och liberala
Heder, moral och pålitlighet, att vara en god borgare och ha omsorg om de svagare, hörde till köpmannaelitens paternalistiska ideal. Den sociala hierarkin mellan ”vi” och ”de andra” var en del av dess självförståelse. Den kombinerade ofta konservativa och liberala värderingar, så att de förra hörde ihop med familjen och ställningen i samhället och de senare med den ekonomiska verksamheten. De ledande köpmännen var kosmopoliter som rörde sig över gränserna och i flerspråkiga miljöer. Den nationella identiteten kom i andra hand men växte sig starkare under förtrycksperioderna.
Den svenskspråkiga borgerliga eliten under 1800-talet uttryckte ofta en ideell fennofili men i det verkliga umgänget med finskspråkiga fanns reservationer; det ingicks inte giftermål med finskspråkiga och deras ökande inflytande i affärslivet mot slutet av seklet kunde ses som ett hot mot etablerade positioner.
Samtidigt gick det gamla ståndssamhället mot sitt slut och ekonomin mot en modernisering där utbildning och innovationer blev viktigare än släktband, och de gamla handelshusen ersattes av moderna aktiebolag. Sedan var det inte med
❞ Trots allt är greppet insiktsfullt och nyskapande, så att historien öppnar sig genom verkliga människors liv, tecknade med omsorg och medkänsla.
förtjusning köpmannakretsarna följde med hur ekonomin blev allt mer statsstyrd och korporativistisk i den unga självständiga nationen.
En del av samhällsengagemanget bestod av att delta i städernas förvaltning. Hemortens och yrkesskråens intressen skulle försvaras i ståndslantdagen, där flera av de beskrivna personerna nätverkade som representanter för borgarståndet utan att höra till de tongivande i församlingen. Riksdagsreformen 1906 gjorde slut på kopplingen mellan positionerna i näringslivet och storfurstendömets politiska beslutsfattande.
Konst och segling
För en patriciersläkt är det en hjärtesak att vara konstens och bildningens beskyddare. Det borgströmska huset i Helsingfors blev ett nav för huvudstadens musikliv under 1830och 1840-talet, och på den tiden fanns där stadens enda konsertflygel.
I Åbo fick Magnus och Ernst Dahlströms donationer en avgörande betydelse för att stadens konstmuseum kunde byggas och Åbo akademi grundas.
Även sporten och friluftslivet hade en central roll i köpmannasläkternas självbild. Seglingen och segelsällskapen kom att få stor symbolisk betydelse och särskilt i Viborg blev nöjes- och kappseglingen ett borgerligt tidsfördriv. Under motståndsaktivismens tid användes båtar också till att snabbt distribuera politiska pamfletter och flygblad.
Mycket källmaterial
Författaren Charlotta Wolffs släktband till dem hon skriver om är att Charley Wolff, son till Eugène Wolff, var hennes farfar. Det tidsmässiga avståndet till Eugènes och Charleys tider i Viborg är tillräckligt stort för att historikern ska bevara sin objektiva blick, men visst märks det att beskrivningen av miljön i Viborg vill bli mer levande än de distanserade bilderna av Helsingfors, Vasa och Åbo.
På sina ställen förlorar sig texten i detaljer. De minutiösa redogörelserna för de enskilda personernas äktenskap och barn påminner om en adelskalender. Det är en form av elitism att utgå från att allmänheten är oändligt intresserad av alla detaljer i elitens liv, vilka hus den bott i, var barnen fått sin utbildning, vilka tavlor som hängt på väggarna och så vidare.
Det är en otrolig mängd källmaterial Charlotta Wolff forskat i och det ledsagas av ett rikhaltigt bildmaterial. Med tanke på hur splittrat källmaterialet är borde författaren kanske ha skrivit ut var luckorna i det finns, vad det inte går att sluta sig till. Berättelsen känns mer sammanhängande än vad verkligheten rimligtvis kan ha varit.
Berättelsen om de fyra köpmannasläkternas liv går inte helt sömlöst ihop med den övergripande berättelsen om landets ekonomiska och politiska utveckling, och i dagens värld ter sig släktkrönikorna aningen anakronistiska. Trots allt är greppet insiktsfullt och nyskapande, så att historien öppnar sig genom verkliga människors liv, tecknade med omsorg och medkänsla.