Ny bok berättar Grankullavillornas brokiga historia
Villakulturen i Grankulla är fascinerande. De stora, arkitektoniskt intressanta villorna i staden drar till sig blickarna hos både besökare och stadens fotograferande seniorer. Lokala fotoklubbens villafoton har nu resulterat i en ny bok, där 60 villor presenteras närmare.
– Villorna i Grankulla intresserar folk, speciellt Graniborna själva, säger kulturrådet Clara Palmgren.
– Under den tid jag jobbade som kultursekreterare i staden började jag samla på foton och uppgifter om villorna. Stadens invånare kom ofta till mig för att visa upp ett gammalt foto på en villa eller fråga efter en viss villas historia. Jag samlade alla uppgifter i ett kartotek.
Palmgren är säkert den som vet mest om villakulturen i Grankulla, hon jobbade som kultursekreterare vid staden i närmare 35 år. Under den tiden deltog hon också aktivt i arbetet med de två sedan länge slutsålda böckerna om villasamhället, Aktiebolaget som blev villastad (1986) och Villakulturen i Grankulla (1988).
När fotoklubben vid Grankulla svenska pensionärsförening för ett par år sedan ordnade fotoutställning i stadshuset på temat Grankullavillor föddes idén om att det var dags att göra en uppföljare till böckerna. Grankulla svenska kulturförening tog tag i saken och Clara Palmgren vidtalades för att skriva texterna, ett uppdrag som hon tog sig an med stor entusiasm.
– Boken är en stor kultursatsning och jag hoppas att den kan inspirera andra orter i Svenskfinland att dokumentera sina gamla byggnader och kulturlandskap. Långt ifrån alla villor är skyddade, så de finns kanske inte kvar för kommande generationer, säger Gunilla Löfstedt-Söderholm, nyvald styrelsemedlem i Grankulla svenska kulturförening.
Barnfamiljer trivs i Klostret
En av de mest kända villorna i Grankulla kallas Klostret, men heter egentligen Villa Gahmberga efter dess första ägarinna, Sofie Gahmberg. Hon lät bygga den 1907 till sig och sina två döttrar, men dog själv bara fem år efter att den 700 kvadratmeter stora villan stod klar.
Fastigheten kom senare i stadens ägo och har haft en brokig historia. Under krigen fungerande den som högkvarter för radiospaningen och i flera årtionden fanns där lärarbostäder. Men det var under den första tiden, som internat för flickor från finare familjer, som villan fick sitt smeknamn Klostret och internatflickorna kallades följaktligen nunnor.
Efter branden 2010 renoverade staden villan grundligt och delade upp den i fyra lägenheter, två uppe och två nere, som sedan såldes till unga barnfamiljer. Konsta Saarela och hans hustru Kirsti Vettenranta var de första som flyttade in med sina två barn. Nu bor sammanlagt åtta barn under tio år med sina föräldrar i Klostret.
– Det är härligt att bo i ett gammalt hus! Stockarna är i gott skick och vi har frisk inomhusluft. Villan har sin charm även om bottenplanen inte är speciellt vettig, vi har garderober inbyggda i väggen på opraktiska ställen, berättar Konsta Saarela om livet i Klostret.
Deras lägenhet ligger på bottenvåningen, så rumshöjden är rejält tilltagen, de har tre meter i takhöjd. Men golvet är kallt, det är yllesockor som gäller vintertid.
Varken Konsta Saarela eller hans fru har någon tidigare koppling till Grankulla, de flyttade hit från grannstaden Esbo.
– Vi trivs alldeles utmärkt i Klostret och i Grankulla. Det är en småstad med allt vad det innebär, folk känner varandra och gemenskapen i stan är fin. Men visst är det ganska arbetskrävande att bo i ett över hundra år gammalt hus. Villan kräver mycket kärlek och omvårdnad, den ska målas och den stora trädgården måste hållas i skick. Då är det bra att vi är fyra familjer som delar på jobbet, säger Konsta Saarela.
Området mellan järnvägsstationen och Gallträsk, där Klostret ligger uppe på backen, har ganska nyligen fått en ny detaljplan och det har också påverkat Klostret. Den gamla villans stora tomt har spjälkats upp i flera mindre. Den röda sidobyggnaden som länge fungerade som samskolans slöjdsal har rivits och på de nya tomterna runtomkring byggs nu flera nya hus.
– Nybyggena ska ha åstak, träfasad och passa in i omgivningen, men de får inte överskugga Villa Gahmberga, som också i framtiden ska vara den dominerande byggnaden i kvarteret, säger Konsta Saarela.
Gustafssons villa
Ett par kilometer söderut, på andra
sidan järnvägen och centrum, ligger Villa Gustafsson, också den namngiven efter sin första ägare, John Gustafsson. Han och hustrun Manja Gustafsson lät bygga jugendvillan 1910. De nuvarande villaägarna, Nina Blomster och Markus Ikäheimonen representerar den andra släkten i villan efter Gustafssons, så livet här har rullat på i ett lugnare tempo än uppe i Klostret.
– Mina svärföräldrar köpte villan 1963, då den enda dottern Alfhild Gustafsson dog barnlös. På den tiden fanns det en gårdskarlslägenhet i källaren. När min fru Nina och jag tog över huset 2009 inledde vi en grundlig renovering som tog tre och ett halvt år, då var mycket i huset i ursprungligt skick. Men det är gjort av gediget virke, stockarna kommer från Karelen medan stenblocken i stenfoten är huggna för hand ur stenbrottet i Böle, berättar Markus Ikäheimonen och visar upp mönstret i stenfoten.
Bägge makarna har vuxit upp i Grankulla och är i dag glada att de blev hemstaden trogna.
– Jag hade nog tänkt vidga mina vyer något och bosätta mig någon annanstans, men när vi erbjöds möjligheten att köpa Ninas barndomshem så tvekade vi inte. Det är ett unikt hus och villorna i Grankulla kommer sällan till salu, så vi valde att bosätta oss här med våra två barn, säger Ikäheimonen.
Skidor och pjäxor i innertaket
Under den långa renoveringsprocessen lärde paret känna villan utan och innan. Överrasknigarna var många, i källarväggen hittade de exempelvis en inmurad champagneflaska, antagligen en slags tidskapsel. Endast bottnen syns i murbruket, så den fick bli kvar där den ligger.
– Inne i innertaket hittade vi flera par rejäla träskidor och en stav, och ett par riktigt gamla pjäxor, berättar Markus Ikäheimonen och visar upp bilder av fynden i sin mobiltelefon.
Villa Gustafsson var modernt för sin tid, det var det första huset i trakten som försågs med centralvärme. De gamla elementen var gigantiska, de har numera ersatts av modernare varianter.
– Men det betyder också att vi inte har en enda kakelugn i huset, sådana behövdes ju inte längre för värmens skull. Det är lite tråkigt, för det skulle vara hemtrevligt med en eldstad.
Markus Ikäheimonen med familj trivs i sin gamla villa och han hoppas likt många andra villaägare i Grankulla att stadens unika villakultur bevaras för kommande generationer. Där önskar han lite större samarbete med staden.
– Det ligger i allas intresse att villaägarna tar väl hand om villorna. Nu finns det en hel rad skyldigheter, vi ska hålla villorna i gott skick, vilket medför mycket arbete och stora utgifter. Där kunde man tänka sig någon form av uppmuntran också, förslagsvis i form av lägre fastighetsskatt på dessa historiskt värdefulla villor, föreslår Markus Ikäheimonen.
❞ Under den tid jag jobbade som kultursekreterare i staden började jag samla på foton och uppgifter om villorna. Stadens invånare kom ofta till mig för att visa upp ett gammalt foto på en villa eller fråga efter en viss villas historia.