Från svarta till vita, från vita till svarta
År 2000 tågade krigsveteraner, jordlösa och fattiga mot de vitas gårdar i Zimbabwe. Övertagandena blev ofta våldsamma och många fick sätta livet till under kaoset som bredde ut sig. – Det var det enda sättet att göra det på, säger Kindness Paradza, i dag ägare till Wamambo gård.
Det var tänkt som den sista uppgörelsen med kolonialismens ok. Men två decennier efter de dramatiska landreformerna, som skulle ge de svarta marken åter från de vita och lyfta dem ur fattigdomen, kan Zimbabwe inte längre mätta sin egen befolkning. Trots några av södra Afrikas bördigaste jordar.
Kindness Paradza såg att den vite jordägaren som han stod öga mot öga med var beväpnad. Det var han själv också.
– Men vi sköt aldrig. Jag sa bara att detta är något oåterkalleligt. Så vi slöt ett avtal, vi delade jorden.
På så vis kunde Paradza, journalist och affärsman med höga poster inom Robert Mugabes regeringsparti Zanu-PF, ta över en 2 000 hektar stor jordegendom, Wamambo farm, tre timmar nordväst om huvudstaden Harare. Snart var han i gång med att investera sina pengar i gården och anställa lantbrukskunnig personal.
Liknande scener med svarta som konfronterade vita jordägare utspelade sig överallt i Zimbabwe strax efter millennieskiftet. Under de årtionden då landet hette Rhodesia och styrdes av en rasistisk regim hade runt 4000, främst vita, jordägare kunnat lägga under sig det mesta av landets bördiga jordar. De byggde upp stora kommersiella jordbruk som blev en ryggrad i ekono
min. Jordbruken anställde en tredjedel av landets arbetskraft och stod för hälften av exporten.
Seg kamp för rätten att odla
Men hatet grodde och en viktig ideologisk del i den svarta befrielsekampen på 1960- och 70-talen var att ta tillbaka jorden. Trots att majoritetsbefolkningen fick makten 1980 gick omfördelningen trögt de två första årtiondena. Det var inte förrän år 2000 som saker började hända. Mugabetrogna krigsveteraner tågade tillsammans med jordlösa och fattiga massor mot de vitas gårdar, under trummor och sång. Övertagandena blev ofta våldsamma och flera såväl vita jordägare som svarta arbetare på godsen fick sätta livet till. Kaoset spred sig.
– Men det var det enda sättet att göra det på. Vi hade i 20 år försökt genomföra det på ett städat sätt. Men de vita ville inte, de var arroganta och menade att det var deras land, säger Kindness Paradza, vars farfar tvångsförflyttades från sin mark på 1930-talet.
Många av dem som tog över de stora jordegendomarna var, likt Paradza, regeringstrogna Zanu-PF-anhängare med goda kontakter. Men där fanns också tiotusentals fattiga och jordlösa som nu fick små jordlotter och med dem ett nytt liv. Som folket i byn Acturus, på det bördiga höglandet utanför Harare.
Det är strax efter middagstid, solen står högt och hackorna ekar över nejden. 43 familjer har fyra hektar var av det som tidigare var ett storjordbruk. De flesta kan, till skillnad från många andra småjordbrukare i Zimbabwe, producera lite mer än vad de behöver för sin egen konsumtion och sälja överskottet.
– Många av oss jobbade tidigare i en guldgruva här i närheten, men det var svältlöner och livet kändes hopplöst. Så när Mugabe gav klartecken till att ta över de vitas jordbruk tog vi chansen direkt, säger Durban Chimwaza, en av de nu självägande bönderna i Acturus.
Utan alla de maskiner som den vite jordägaren hade haft till sin hjälp och utan någon större kunskap om odling började de bruka jorden.
– I början var det svårt och vi kunde givetvis inte producera lika mycket som den vita jordägaren hade kunnat. Men för varje år ökade produktionen lite, säger Durban Chimwaza.
– Men det jag producerade, det var mitt. I gruvan jobbade jag för någon annan som tog vinsterna.
Matbrist och misskötsel
Men samtidigt som Durban Chimwaza byggde upp sitt nya liv kollapsade Zimbabwes ekonomi. När den gamla strukturen i lantbrukssektorn slogs sönder kunde landet som tidigare hade varit nettoexportör inte längre föda sin egen befolkning. I stället fick man börja importera mat och förlita sig på bistånd. Stora arealer som den politiska eliten lagt händerna på lämnades obrukade. Och de många nya småjordbrukarna var utelämnade till sig själva, utan stöd från staten. Med knapphändiga kunskaper om effektivt jordbruk och utan tillgång till finansiering och maskiner kunde de inte producera tillnärmelsevis lika mycket som gjorts tidigare.
Parallellt med detta tilltog Mugaberegimens misskötsel av landet och västvärlden införde ekonomiska sanktioner. Zimbabwe sjönk allt djupare och har under stora delar av 2000-talet brottats med svåra ekonomiska problem, exempelvis hyperinflationen runt 2008, och återkommande matbrist. Även om vissa forskare har hittat framgångsnischer inom lantbruket på senare år, såsom tobak, så har de viktiga majs- och veteskördarna oftast legat långt under nivåerna på 1970-, 80- och 90-talen, samtidigt som befolkningen ökat.
När matkris åter började skönjas i slutet av 2019 besökte FN:s särskilda rapportör för rätten till mat, Hilal Elver, landet. Efteråt var hon tydlig: orsaken var inte bara den extrema torkan utan också ekonomisk missskötsel och att landreformerna inte genomfördes på ett ansvarsfullt sätt.
Zanu-PF-regeringen har till sitt försvar velat visa upp ett statligt subventionssystem kallat ”command agriculture”. Det ledde faktiskt till ovanligt stora skördar 2017 och 2018 och för första gången på åratal behövde man under de åren inte importera majs för att mätta landet. Men efter det har effekten klingat av samtidigt som systemet har beskyllts för omfattande korruption. De flesta är också eniga om att det inte kan överleva i längden med tanke på de skrala statsfinanserna.
Ekonomisk återvändsgränd
Mandivamba Rukuni är professor i lantbruksekonomi i Harare. Det som hände då kring år 2000 var av nöden tvunget, menar han. Landet kunde inte stanna kvar i de koloniala strukturerna längre. En period av ekonomisk kris är oftast oundviklig efter en så radikal landreform, oavsett vilket land man pratar om, menar han, även om situationen förvärrats betydligt av att stödet till lantbrukssektorn uteblivit när jorden bytt brukare.
– Det hade inte varit bättre att stanna där vi var bara för att behålla en viss ekonomisk stabilitet. Vi är
tvungna att genomgå en period där saker blev mycket värre, säger han.
De gamla strukturerna, som dominerades av stora kommersiella jordbruk som sysselsatte många, var en ekonomisk återvändsgränd som fångade breda massor i en låginkomstfälla, anser han. Han pratar i stället om de små jordbruken som framtiden för Zimbabwe, små jordbruk som effektivt kopplas till fabriker och mataffärer i stället för att främst producera för självhushållning. Så kan en riktig ekonomi byggas. Så kan landet mätta sin egen befolkning igen.
– Men det ligger årtionden framåt i tiden. Jag ser just nu ingen förståelse i Zimbabwe för hur man ska kunna länka småjordbrukarna till förädlingsindustri, säger han.
Svårt för lantbrukare att få lån
Inte långt från Acturus ligger Ivordale farm, som drivs av Andrew Pascoe, en av landets omkring 25 000 vita zimbabwier. Det är mitt i veteskörden, John Deere-tröskan tuggar i sig av fälten medan han berättar sin släkthistoria på brittiskt klingande engelska. Han är zimbabwier i fjärde generationen, hans farfars farfar kom från Storbritannien till det som i dag är Zimbabwe 1891 för att starta Frälsningsarmén och släkten har varit kvar ända sedan dess.
– En stor del av den vita minoriteten har numera lämnat landet. Det kunde jag också ha gjort, men jag valde att bli kvar. Det här är mitt land och jag vill vara en del av att bygga upp det, säger han.
Under landreformerna hotades han först av vräkning från sina 1 700 hektar mark till förmån för en brorson till Robert Mugabe, men tack vare goda regeringskontakter fick han behålla 1 000 hektar. På senare år har han dock tvingats lämna ifrån sig även av den jorden till personer ur den svarta majoriteten.
– I dag har jag bara 65 hektar odlingsbar mark och 15 hektar betesmark kvar. Det är för lite för att bära mina mjölk- och grisbesättningar.
I stället har han fått ingå partnerskapsavtal med de som nu kontrollerar hans gamla mark om att bruka den. Vissa bor utomlands och han beskriver relationen med en del av dem som spänd.
Men han har ändå full förståelse för landreformerna.
– Jag håller helt med om att det fanns en obalans i hur marken ägdes. Men jag tycker att det hade funnits bättre sätt att rätta till det på.
Andrew Pascoe menar att ett grundläggande problem i dag är att det blivit så svårt för lantbrukare att låna pengar. Långivarna har svårt att lita på att staten kommer att respektera äganderätten och inte plötsligt konfiskerar mark och ger den till någon annan. De flesta saknar dessutom papper på att de äger marken. Allt detta lägger en död hand på lantbrukets utveckling, menar Pascoe.
– Det måste finnas ett besittningsskydd som står helt oberoende från politisk inblandning.
Sanktioner får kritik
Hemma hos Kindness Paradza, Zanu-PF-politikern på Wamambo farm, dukas lunchen fram på ovanvåningen i bostadshuset. Gardinerna fladdrar i stora panoramafönster och från soffan har man överblick ut över gården, som Paradza har ett 99-årigt arrendeavtal med staten på. Han tycker att hans parti gör mycket bra för att utveckla lantbrukssektorn.
– Men sektorn måste mekaniseras. Och vi måste få in mer investeringar från utlandet i lantbruket, säger han.
Sedan tar han upp de ekonomiska sanktionerna som upprätthållits ända sedan 2000 men som EU och USA hävdar påverkar landets ekonomi i mycket liten omfattning. ZANUPF håller dock inte med.
– Sanktionerna har förstört ekonomin, vi får inte in tillräckligt med kapital till landet, säger Kindness Paradza.
De senaste åren har Zimbabwes kris varit djupare än på mycket länge med skyhög inflation och brist på basvaror. Men för lantbruket tändes ändå ett hopp nyligen, när utländskt kapital faktiskt strömmade in till lantbruket från två håll. Den zimbabwiska staten slöt avtal med traktortillverkaren John Deere om leverans av traktorer och annan utrustning för 51 miljoner dollar. Utrustningen ska distribueras till lantbrukare genom generösa lån.
Ett liknande avtal har slutits med Belarus, ett land som på sistone flyttat fram positionerna på många håll i Afrika. Landet levererar belarusiskt producerad lantbruksutrustning samt utbildning för 58 miljoner dollar och erbjuder samtidigt finansiering genom lån med bra villkor.
Traktorerna började levereras till Zimbabwe under 2020. Men vissa är skeptiska till att detta kommer göra så stor nytta. I magasinet African Business menade vd:n för Zimbabwe Farmers Union, Paul Zakariya, att under den nuvarande ekonomiska krisen kommer en John Deere-traktor ändå att vara utom räckhåll för de flesta bönder, trots generösa lån.
Drömmen om en traktor
❞ Hade vi kunnat köpa en traktor hade jobbet gått mycket lättare. Chipo Kalioma
Tillbaka hos småjordbrukarna i Acturus. Med hackor kämpar de på fälten, drömmen om en traktor är långt borta. Det är inte troligt att avtalen med Belarus och John Deere kommer gynna dem. Papper på att de äger marken har de aldrig fått och Durban Chimwaza har aldrig kunnat låna pengar för att investera i jordbruket.
Han har fyllt 70 nu, men kanske kan nästa generation lättare få lån i framtiden. Hans 27-åriga brorsdotter Chipo Kalioma hoppas. Hon går böjd med sonen Jacob på ryggen och plockar lök ur den bördiga jorden.
– Det är ett tufft jobb att sköta jordbruket helt utan maskiner. Titta hur stora våra åkrar ändå är. Hade vi kunnat köpa en traktor hade jobbet gått mycket lättare.