Lind gör dock något som få finländare på den segrande sidan hittills gjort; han har tagit itu med de mest traumatiska händelserna i krigets länge mörklagda slutskede och redogör öppet för segrarnas brutala hämnd efter striderna, mer eller mindre godtyckli
Jakob Lind gör något som få finländare på den segrande sidan hittills gjort. Han har tagit itu med händelserna i inbördeskrigets länge mörklagda slutskede och redogör öppet för segrarnas brutala hämnd efter striderna.
Sture Lindholm recenserar Morfars pistol, Jakob Linds bok om sin morfar som deltog i Svenska brigaden, en grupp svenska frivilliga som bistod den vita sidan i inbördeskriget 1918.
När han fick ärva sin morfars svarta parabellumpistol, märkt 1918, som han brukade fingra på som barn i Stockholm, började Jakob Lind vid sidan av sitt jobb som chef för en kommunikations- och designbyrå rota i sin morfars okända förflutna. Detta förde honom till inbördeskrigets Finland, blottlade ett oväntat familjedrama och har efter snart tjugo års forskning resulterat i den fängslande och förtjänstfulla boken Morfars pistol.
Morfadern var den svenska kaptenen i reserven Hjalmar Frisell, avliden sedan 1967. Han var i början chef för Svenska brigaden, den trupp på omkring 400 svenska frivilliga som – mot betalning – anlände till Finland för att bistå den vita sidan i inbördeskriget 1918.
Lind följer brigaden och sin morfar i spåren, från aktivisternas hemliga möten på herrklubben Brunkeberg och gruppen Finlands vänners första möte den 2 februari 1918. Frisell saknas i protokollen, men redan en vecka efter den röda statskuppen i Helsingfors är han i full färd med att värva militärkunnigt folk som instruktörer till den vita armén. Några veckor senare är man redo att ta sig till Finland och den 6 mars inställer man sig hos överbefälhavaren Mannerheim i Seinäjoki. Tio dagar senare har omkring 170 man och tjugotalet befäl anlänt dit.
Ingen succé
Historien om Svenska brigaden blev ingen succé, senare uppförda minnesstenar till trots. Den ivriga men oförberedda truppen kastades direkt in i krigets avgörande strider i Tammerfors, det dittills största slaget i Nordens historia, med svåra förluster som följd. Av cirka 250 svenska deltagare i striderna stupade drygt trettio, och femtiotal sårades – förluster som till en del kan skyllas på bristande förberedelser.
En mörk skugga faller över den självupptagne sprätthöken Frisell, som varit mer intresserad av uniformer och färgen på sina benlindor än av att förse manskapet med förbandsmaterial, och som höll sig undan på ett betryggande avstånd från striderna.
Han var uppenbart olämplig som chef och avpolletterades också i det tysta från chefsposten efter Tammerfors, ”för att rädda Sveriges ära”, och flyttades över som förbindelseofficer till den vita armén. På hösten 1918 tvingades han i offentligheten se sitt rykte svärtat i Sverige, och i de officiella minnesböckerna om Svenska brigaden nämns han knappt.
Hämnd och amnesti
Morfars pistol är resultatet av ett idogt forskningsarbete, som också tagit författaren till krigsskådeplatserna i Finland. Lind är inte historiker, och hänvisar i sin berättelse till Kjell Westö och Väinö Linna likväl som till autentiska dokument och historiska verk.
En del uppgifter om kriget bör tas med en nypa källkritiskt salt. Som ”rikssvensk” är det inte lätt att komma till rätta med alla detaljer i den finländska historien, och småfel som att skriva att Svinhufvud var president 1918 eller att Finland hade fått en socialdemokratisk regering 1916 må vara förlåtna.
Lind gör dock något som få finländare på den segrande sidan hittills gjort; han har tagit itu med de mest traumatiska händelserna i krigets länge mörklagda slutskede och redogör öppet för segrarnas brutala hämnd efter striderna, mer eller mindre godtyckliga avrättningar och brott mot allt vad krigets lagar föreskrev. Just detta är bokens kanske största förtjänst.
Lind döljer inte sin indignation över svenskarnas deltagande i den veritabla slakten av röda fångar efter Tammerfors och är först lättad över att morfar inte deltog i den – tills han hittar ett brev, där Frisell skrev hur han använde sin ”browning på ett par näsvisa röda i skogen”. Han upptäcker också att morfadern agerade som chef för ett tillfälligt fångläger i Syrjäntaka och inte kom undan avrättningarna där. I ett brev hem skrev han att tjugo röda ledare skulle skjutas den 5 maj.
De chockerande fakta som Lind uppdagar är just sådana som gett så många av de finländska vita deltagarna trauman för livet. Åtskilliga finländare kunde finna liknande skelett i sin familjegarderob, om de rotade i den med samma intensitet som Lind gjort.
Svinhufvuds amnesti i november 1918 berörde ju inte enbart de mindre skyldiga röda fångarna – utan frikände också alla vita som vid upprorets kuvande gjort sig skyldiga till övergrepp. Därför har omständigheterna kring de mer än 8 000 dödsoffren för den vita terrorn aldrig utretts av det officiella Finland, och tystnaden kring ämnet var länge total.
Fåfäng och misslyckad
Men boken handlar inte enbart om det svenska krigsäventyret i Finland. Den 38-årige Frisells äktenskap var på upphällningen och han hade en kärleksaffär med 19-åriga Finlandsbördiga Astrid Heinricius, som han tydligen lockat över till Finland som sjukhusbiträde. Hennes ankomst till Tammerfors den 9 april fick Frisell att på ett uppseendeväckande sätt försumma sina trupper för att i stället svansa efter sin älskarinna.
Deras vägar skildes efter någon vecka, men till sommaren var de åter tillsammans i Sverige, och proklamerade förlovning. Fästmöns rika släktbakgrund tedde sig knappast oäven för den luspanke men slösaktige Frisell, men förhållandet slogs brutalt upp av brudens finländske förmyndare, som såg till att hon redan i maj 1919 ingick äktenskap med en lämplig finlandssvensk man.
Frisell drog följande år till Östafrika som en slagen man; vanhedrad, medellös, nyskild, och med sprucket förhållande. Han stannade där i sju år.
Boken handlar i stor utsträckning om en fåfäng mans misslyckanden. Linds eget sökande efter spår av sin morfar är en väsentlig del av berättelsen, och hans reflektioner under processens gång är fängslande läsning. På sina håll blir det kanske en del upprepningar och onödigt djupt reflekterande, och bokens omfång (406 sidor) kunde ha krympts en aning. Ord läggs i personers munnar som direkta citat, men det förblir oklart i vilken mån de finns belagda i källor, och vilka som är produkter av författarens fantasi. Men boken ger en levande och rättfram bild av såväl striderna som krigets bittra efterspel, och blir till en riktigt läsvärd helhet.
Och – pistolen visade sig slutligen vara en trofé som Frisell plockat upp på slagfältet vid Syrjäntaka, och som nu har fått sin slutförvaring på Armémuseum i Stockholm.
❞ Lind döljer inte sin indignation över svenskarnas deltagande i den veritabla slakten av röda fångar efter Tammerfors och är först lättad över att morfar inte deltog i den – tills han hittar ett brev, där Frisell skrev hur han använde sin ’browning på ett par näsvisa röda i skogen’.