Jazz, vemod och meningen med livet
Krister Uggeldahl ger animationen Själen/Soul fem stjärnor.
ANIMATION
Själen
HHHHH
Disney+ Regi: Pete Docter och Kemp Powers. Manus: Docter, Powers och Mike Jones. Röster i originalversionen: Jamie Foxx, Tina Fey, Graham Norton, Rachel House. Även på svenska. 100 min. F12
Det fanns en tid när det mesta som animationsverkstaden Pixar tog sig an förvandlades till guld: Toy story, Hitta Nemo, Superhjältarna, Wall-E, Upp, Insidan ut …
Men det var innan Pixar slog ihop sina påsar med Disney och något av fräschören gick förlorad, i takt med att en strid ström av halvdana fortsättningsdelar såg dagens ljus. I den meningen var Coco från 2017 ett steg i rätt riktning, till skillnad från Framåt/Onward, den senaste Pixarproduktionen att landa på biograferna.
På förekommen anledning flyttar också nyheten Själen (Soul) nu ut på nätet. Och även om man som vita duken-ambassadör får lust att gråta blod är det bara att konstatera faktum: det här är en surrealistiskt fin film, en veritabel fullträff som än en gång påminner oss om att den tecknade filmen ingalunda hör endast barnkammaren till.
Eller vad sägs om en rulle som grunnar på meningen med livet, när den inte tampas med en desillusionerad jazzpianist som inte ens har råd med en ordentlig kostym.
Det stora före, inte efter
Säg tjena åt Joe Gardner (Jamie Foxx i originalversionen) eller Mr G som han heter i jazzkretsar. Men det var då det. Eftersom giggen inte direkt växer på träd livnär sig Joe nu som orkesterledare i skolmiljö.
Alltså är det inte så konstigt att Joe blir utom sig av glädje när en gammal elev undrar ifall han vill göra en spelning tillsammans med saxofonisten Dorothea Williams.
Så hispig är den gode Joe att han på vägen hem från övningen trillar ner i en kloak, bara för att slå sig fördärvad och vakna upp i en främmande dimension. Men det är varken himmel eller helvete utan någon form av vänteläge, Det stora före, där de som har tiden inne förväntas agera mentorer för dem som ännu inte fötts.
Det är upptakten till en närmast hallucinatorisk odyssé under vilken Joe får i uppgift att lära upp 22 (Tina Fey), en minst sagt bångstyrig sak som än så länge saknar en personlighet, en själ värd namnet.
Visuellt inbjudande
Under processens gång byter filmen skepnad visuellt, från det världsliga och urbant myllrande till något betydligt mera flummigt: ett sinnestillstånd där tid och rum är i högsta grad relativa.
Inte för att Själen sätter punkt där. Det vankas ännu en tur till New York, nu i egenskap av sjukhuskatt (!), medan 22 till följd av en kosmisk tabbe flyttar in i Joes kroppshydda.
Ifall allt det här låter för bullrigt och sorglöst för sitt eget bästa är san
ningen en helt annan. Inte bara har Upp- och Insidan ut-regissören Pete Docter, här i lag med Kemp Powers, trollat fram en film vars visuella detaljrikedom är direkt häpnadsväckande. Här finns det gott om hjärta och smärta samt en bredsida soulsearching av det slag som vi alla skulle må bra av. Vad skulle du göra ifall du fick en andra chans?
Och så denna tankens flykt, ett fantasteri som inte känner några gränser. I den meningen kunde man kanske dra en parallell till Insidan ut, nog för att Själen söker sig ännu längre bort från den traditionella barnfilmen.
Det här är för alla och envar, sött, kvickt och uppfriskande vemodigt. Man blir paff.