Svenska Yle lider av samma avmagringskur som tidningshusen

MEDIER I en analys (HBL 24.12) kring förslaget till ny rundradiolag reder Susanna Landor ut det för tidningshusen välsignelsebringande resultat förslaget kunde leda till. Jag tror att den infallsvinkeln är grovt förenklande och felaktig. Den är i synnerhet farlig ur ett finlandssvenskt perspektiv.

Under de senaste åren har jag med en stigande känsla av obehag följt den mediala utvecklingen. Konkret har den här obehagskänslan tagit sig nästan komiska uttryck. Varje morgon har jag börjat med att öppna HBL. Den vanan har suttit i min själ sedan 1950-talets första år och det finns en del rubriker och reportage jag fortfarande kommer ihåg. Jag var sju år gammal och på första klassen i Bangatans folkskola i januari 1953 när dammarna i Zuiderzee brast. I mitt minne har jag fortfarande HBL:s första sida från månadsskiftet januari-februari.

Men under de senaste åren har jag utkämpat en veritabel sisyfoskamp. Varje morgon har jag, med en allt starkare känsla av besvär, rullat upp HBL-stenen och märkt att det fattas viktig information. Centrala utrikesnyheter och uppgifter från beslut i EU har kommit – om över huvud taget – serverade i en rikssvensk TT-version. (Däremot har ledarsidan blivit mera risktagande, vilket åtminstone jag uppskattar.)

I något skede under det senaste året gav jag upp. Jag börjar numera min dag med att läsa Helsingin Sanomat. På andra plats kommer HBL. Frankfurter Allgemeine har jag vanligtvis kollat redan på kvällen. Sen kommer Guardian och New York Times.

När man läser Landors version av den mediala sanningen får man lätt en uppfattning om att Svenska Yle erbjuder så mycket mera information att HBL inte utan centrala statliga åtgärder klarar den konkurrensen. Men Svenska Yle lider av precis samma mediala avmagringskur. Jag har alltså för ganska länge sedan övergett min långvariga arbetsgivare och tytt mig till Yles finskspråkiga utbud. Det gäller – dessvärre – också Svenska Yles radioutbud. Jag har inte klarat av det undermåliga musikutbudet (vilket alla vet är grunden för radiosändningarnas kanalval).

Utmaningen på finlandssvenskt håll är alltså under inga omständigheter ett för rikt utbud. Utmaningen är en tilltagande kulturell fattigdom, som Landor ytterligare vill pauperisera lite enligt principen ”den enas död, den andras bröd”.

Jag tror att vi borde göra ett annat vägval. Under årtiondenas lopp har Kulturfonden – ibland utan en större plan – understött

Under de senaste åren har jag med en stigande känsla av obehag följt den mediala utvecklingen.

finlandssvensk tv-, radiooch tidningsverksamhet. Konstsamfundets utdelning har tidigare kritiserats också av HBL-journalister (tack, Staffan Bruun), men dagens facit ger vid handen att man inte bara misstolkat Amos Andersons vilja att hålla tidningshuset flytande. Samtidigt har man också misskött huset på andra sidan gatan. Och nu ska staten skriva minnesrunan över södra Finlands svenskspråkiga mediala utbud.

Kanske det nu är dags att ta sig samman och skapa hållbara mediala lösningar!

SVAR Det gläder mig att Nils Torvalds är engagerad i HBL och vill värna om journalistiken på svenska. Den ambitionen delar jag till hundra procent.

Min analys handlade inte om kvaliteten på det journalistiska innehållet, utan om att Yle bör följa EU:s lagstiftning om konkurrens och statsstöd. Därför är det aningen överraskande att Europaparlamentarikern Torvalds helt förbiser den juridiska aspekten och vikten av att public service – även i Finland – uppfyller EU-kommissionens riktlinjer, på bägge nationalspråk.