Människorätten måste försvaras varje dag

”I dag är det svårt att dölja människorättskränkningar, för att inte tala om folkmord.”

FN:s generalförsamling antog den 10 december 1948 deklarationen om mänskliga rättigheter. Ingen av de dåvarande FN-medlemsländerna röstade emot, men ett tiotal länder avstod. Sedan dess har principerna för att stärka människorätten kompletterats med många nya avtal.

En höjdpunkt i detta arbete var kanske Beijingkonferensen 1995 där 189 länder godkände deklarationen och handlingsplanen om kvinnornas rättigheter. Tjugo år senare i Beijing +25-konferensen var det omöjligt att komma överens om några som helst nya framsteg. Tvärtom var det uppenbart att den deklaration som godkändes 20 år tidigare inte längre skulle ha godkänts.

Samma gäller själva 1948 års deklaration om mänskliga rättigheter. Bland de länder som då godkände deklarationen fanns Saudiarabien, Sovjetunionen och Sydafrika och flera andra länder som varken då eller ens i dag tänkte respektera dess principer.

Avtal om mänskliga rättigheter har inte kunnat stoppa rättskränkningar. Men det att de finns och ännu mera det att rättigheterna följs upp och att sanktioner kan inriktas mot de som är skyldiga till människorättskränkningar gör det svårare att begå sådana brott.

I dag är det svårt att dölja människorättskränkningar, för att inte tala om folkmord. De blir offentliggjorda i medierna på ett sätt som ger ett intryck av att de skulle vara vanligare än tidigare i historien. Att det har blivit svårare att godkänna nya avtal om människorätt anses bekräfta detta.

I själva verket berättat detta om hur bevakningen av människorättsbrott har blivit effektivare. Därför vill länder och ledare som ännu för 70 år sedan kunde godkänna och efteråt strunta i deklarationer, utan att vara rädda för att bli ansvariga för sina kränkningar, inte längre skriva under sådana åtaganden. Man kan till och med bli kallad inför rätta om man bryter mot dem.

Människorättens övervakningsmekanismer har förstärkts på många sätt. I Europa finns Strasbourgdomstolen för mänskliga rättigheter där medborgarna från Europarådets 47 medlemsländer kan stämma sin egen stat för brott mot Europakonventionen om mänskliga rättighet. Samtliga FN:s medlemsländer måste vart fjärde år underställa sig den så kallade UPR-processen (Universal Periodic Review) för en öppen granskning av människorättsförhållandena i landet och svara på alla anmärkningar. Dessutom spelar många aktiva frivilligorganisationer såsom Amnesty International och Human Rights Watch en betydande roll i människorättsövervakande.

Mänskliga rättigheter är inte längre så kallade interna angelägenheter, utan alla är ansvariga inför det internationella samfundet att de respekteras. Vi har ju också upprättat en internationell kriminaldomstol inför vilken alla, inklusive statsöverhuvud, som är skyldiga till krigsbrott eller människorättskränkningar kan ställas till ansvar – åtminstone så länge dessa brottslingar inte härstammar från en stormakt eller står under deras skydd.

Mänskliga rättigheter omfattar, förutom den så kallade frihetsrätten, också rätt att leva fri från hunger och nöd, och rätt att bli vaccinerad mot covid-19 oberoende av om man lever i ett rikt land i Europa eller ett utvecklingsland i Afrika.