SVT-journalisterna "wallraffade" inte

JOURNALISTIK Man kan, underligt nog, ha rätt fast man har fel. Men kan man inte också ha fel fast man har rätt? Visst kan man det. Nu tänker jag på Vaccinkriget. Det är en benämning som Sveriges Television har gett spridning med sin dokumentär om Vaccinkrigarna. Eftersom vi inte får titta på SVT:s dokumentärer i Finland har jag visserligen inte sett den. Men jag vet ändå ungefär var jag står i nämnda krig (om det nu är ett krig, vilket jag betvivlar). Vad jag åsyftar är att chefredaktör Susanna Landor antagligen har alldeles fel när hon i sitt svar till abiturient Miranda

Klockars jämför den ifrågavarande dokumentären med ”wallraffande” (HBL 22.12).

Jag menar att journalisten Günther Wallraffs pressetik var närmast oklanderlig när han, förvisso under falsk identitet, tog jobb på olika arbetsplatser i Tyska förbundsrepubliken varefter han skildrade arbetsförhållandena i storindustrin med mera. Wallraff uppträdde också i rollerna som alkoholist på ett psykiatriskt sjukhus, som hemlös, som student på jakt efter husrum och som potentiell napalmleverantör för USA:s stridskrafter varefter han gav ut boken ”13 icke-önskvärda reportage” (1969) och därmed blev åtalad för att i telefonsamtal med arbetsgivare ha låtsats vara ”ministerrådet Kröver från Inrikesministeriet”. Domstolen frikände emellertid Wallraff och motiverade sitt beslut med allmänhetens rätt till information.

Däremot uppfattar jag SVT-journalisternas pressetik som alltför porös i fallet med ”vaccinkrigaren” Linda Karlström från Korsholm. Att nästla sig in hos en enskild medborgare med dolda kameror för att sedan hänga ut henne och hennes kaffebordssamtal i rundradiobolagets tv är inte rätt, man må sedan tycka vad man vill om vaccinens välsignelser och biverkningar för att inte tala om Big Pharmas profiter.

Wallraff kom för övrigt in underifrån (från en ”karriär” som vapenvägrare och industriarbetare) och han satte sig själv på spel. SVT-journalisterna tog sig in ovanifrån, som representanter för statligt finansierad public service. Det kan hända att de hade rätt åsikt om vacciner. Men det de gjorde och hur de gjorde det var fel.

MUNSKYDD Debatten i HBL kring nyttan av munskydd har tyvärr fått en beklaglig vinkling på grund av att man tydligen kunnat missförstå det ursprungliga referatet av Säkerhets- och kemikalieverkets (Tukes) undersökning (HBL 17.12.2020). Tukes test gällde uttryckligen effektiviteten av tygmasker, även kallade munskydd för allmänt bruk (på finska kansanmaskit).

Vad gäller så kallade kirurgiska mun- och nässkydd för engångsbruk har EU tydligt definierade krav, men på tygmasker finns däremot ännu inga sådana krav vare sig inom EU eller nationellt. Därför är Tukes undersökning av just tygmasker värdefull i sig, men resultaten bör inte missförstås att gälla också övriga typer av ansiktsmasker och munskydd. Närmare information finns också på svenska på Tukes hemsida www.tukes.fi.