Högt till tak i Svenskfinland
Till Anders Carlssons sista uppgifter som teaterprofessor hörde att förbereda vårens urvalsprov. Han hoppas på bredd och att också personer utan skådespelarerfarenhet vågar söka.
Anders Carlsson är imponerad av det finlandssvenska teaterfältets öppenhet och nyfikenhet inför allt experimenterande som pågått vid utbildningen under hans fem år som professor.
– Jag tycker att det här finns en takhöjd både när det gäller innehåll och form.
Det är en av de sista dagarna för den avgående professorn i Helsingfors. Strax bär det av hem till Sverige där Carlsson hoppas kunna doktorera, men framför allt få tillbringa tid med sina barn. Att barnen bor på andra sidan Östersjön var också orsaken till att han inte ville fortsätta efter att tjänsteperioden löpt ut.
Inga passiva skådisar
Anders Carlsson har förvandlat den svenskspråkiga skådespelarutbildningen till en scenkonstutbildning. Det var inget kontroversiellt ingrepp, menar han, då finlandssvenska skådespelare av tradition också arbetat som regissörer, dramatiker och teaterchefer.
– Men nu blev det artikulerat. Tiden har också hunnit i fatt utbildningen. Nu är det en självklarhet att vi befinner oss bortom den dramatiska teatern. Det är interdisciplinärt med många olika metoder, och att kunna fungera i olika typer av samarbeten är en viktig kompetens.
– Om man bara kan jobba inom de traditionella teaterhierarkierna i ett stort teaterhus är man ganska begränsad som skådis. Väldigt lätt blir man passiv, utvald eller inte utvald av andra yrkesgrupper, och den ojämlikheten är etiskt viktig att jämna ut. Att skådespelare kan delta i avancerade teoretiska, filosofiska och konstnärliga resonemang ser jag som jätteviktigt.
Teaterhögskolans skådespelarutbildning har ett viktigt trumfkort, anser Carlsson. I Finland är utbildningen fem år medan de övriga nordiska utbildningarna i regel är treåriga.
– Ser jag på mina femmor har de kompetens att skapa sina egna förutsättningar, på ett helt annat sätt än efter en treårig skådisutbildning.
Jämbördigt möte
Anders Carlsson berättar att man under de fem åren fokuserat på att experimentera och utforska nya pedagogiska grepp där den traditionella hierarkin mellan lärare och studerande luckrats upp.
– Det handlar om att inte förstå det som mästare och gesäll, utan som ett jämbördigt möte där den ena har betydligt mer erfarenhet såklart. Där träffar man en etisk dimension av pedagogiken, men det gynnar också konsten och växandet hos den studerande.
Till Anders Carlssons sista uppgifter hörde att förbereda vårens urvalsprocess där både nya kandidatstuderande och magistrar ska tas in.
– Vi ville bredda och få sökande som inte nödvändigtvis hållit på så mycket med teater. Förstås också dem, men även personer som kanske prövat på andra konstformer och som är nyfikna på skådespeleri.