Produktiv men bortglömd tonsättare uppmärksammas
Tonsättaren Richard Stöhr hade studerat orgelspel, men recensenten Folke Forsman ger ändå organisten Jan Lehtola en hel del av äran för att orgeln klingar både tilltalande och skirt, framför allt i de lyriska partierna.
Solo and chamber music for organ. Jan Lehtola, orgel; Anna-Leena Haikola, violin; Annikka Konttori-Gustafsson, piano. (Toccata Classics)
Richard Stöhr (1874–1967) föddes i Wien med ungerskt-judiskt påbrå som Richard Stern, men konverterade till kristendomen och ändrade som 24-åring sitt namn till Stöhr. Han var utbildad läkare, men arbetade som tonsättare och från 1911 som professor vid Musikaliska Akademin i Wien. Efter Anschluss 1938 blev han omedelbart uppsagd och ett år senare flydde han till USA där han stavade sitt namn Stoehr.
Med tanke på att Stöhr var mycket produktiv som tonsättare, författare av läroböcker och pedagog med flera kända musikhistoriska namn bland sina elever – Leonard Bernstein, Marlene Dietrich (!), Herbert von Karajan med flera – är han i det närmaste bortglömd som tonsättare. De flesta av hans kompositioner, bland annat sju symfonier, har aldrig utgivits. Nu lyfter vår flitige organist Jan Lehtola fram hans orgelmusik.
Utan att ha tillgång till noterna till Richard Stöhrs stora orgelsonat d-moll, opus 33, är det svårt att avgöra interpretens betydelse i fråga om registrering och färgläggning. Stöhr hade studerat orgelspel, men jag vill ändå påstå att det är Lehtolas förtjänst att den stora orgeln i Pauluskyrkan i Helsingfors klingar så färgstarkt och tilltalande. Detta gäller framför allt de lyriska partierna – forte kan vem som helst registrera – där Lehtola lockar fram skira och spännande klanger ur orgeln.
Lekfullt och charmant
Riktigt lika elegant tycker jag inte att Paulusorgeln klarar sig i Svit för orgel och violin, opus 102. I den tresatsiga svitens ramsatser dominerar orgeln över Anna-Leena Haikolas violin medan de båda musikerna dock lyckas fånga den lekfulla karaktären i den scherzoartade mellansatsen.
Harmoniet var ett omtyckt instrument vid sekelskiftet 1800/1900. Då fanns det stora harmonier (Kunstharmonium) för vilka många tonsättare gärna skrev. Tillgången till dessa instrument är numera ytterst minimal (det finns ett stort harmonium hos oss i Finland, två manualer och pedal, men det är knappast i spelbart skick). Det är därför förståeligt att Jan Lehtola valt den endast sju år gamla orgeln i Försoningens kyrka i Hollola för inspelningen av Stöhrs Fem intermezzi för piano och orgel, opus 35. Det är frågan om fem charmanta och idiomatiskt skrivna stycken där Annikka Konttori-Gustafssons pianism snyggt kontrasterar mot Jan Lehtolas seriösa orgeltoner. Någon gång tar orgeln överhanden (som codan i det tredje intermezzot) men anpassar sig för det mesta fint till pianots lekfullhet (som i sista satsens Vivace).
Skivhäftets texter av Stefan Koch och Jan Lehtola finns endast på engelska.
Det är frågan om fem charmanta och idiomatiskt skrivna stycken där Annikka Konttori-Gustafssons pianism snyggt kontrasterar mot Jan Lehtolas seriösa orgeltoner.