Arvet efter den noggranna och eldfängda Oslomaestron lever
Åren som chefsdirigent för OsloFilharmonien gav Mariss Jansons dirigentkarriär ett otroligt lyft. Nu finns en lyxig samling inspelningar från de åren utgiven som samlingsbox.
KLASSISKT The Oslo Years. Oslo-Filharmonien under Mariss Jansons.
Warner Classics/NRK (21 CD, 5 DVD)
"Mariss Jansons gjorde Norge større”, skrev Oslo-Filharmoniens direktör Ingrid Røynesdal efter den lettiske maestrons död i november 2019. När Jansons utnämndes till chefsdirigent i Oslo var han tämligen okänd utanför Sovjetunionen. Oslofilharmonikerna hade upplevt en kort glansperiod, men hotades av tuffa besparingar när Jansons övertog orkestern. Han lyckades inom några år förbättra musikernas lönevillkor och utökade orkesterns storlek från 78 till drygt 100 musiker. Den konstnärliga nivån steg också i takt med de förbättrade arbetsvillkoren.
När Jansons 1984 började spela in sin (senare lovordade) cykel med Tjajkovskijs symfonier hade han redan skapat en tät ensemble som närmade sig världstoppen. Symfonierna gavs ut av skivbolaget Chandos, men den nyutgivna imponerande samlingsboxen The Oslo Years innehåller endast inspelningar som gjordes för EMI (21 cd-skivor) samt fem dvdskivor med konserter som aldrig tidigare har publicerats.
Det lönar sig att beskåda Jansons uppträdande på dirigentpulten. Med händerna skulpterar han takt och rytm, medan ytterst talande och uppmuntrande ansiktsuttryck gestaltar musikens innebörd. Han glöder av intensitet och varje konsert ser vi honom arbeta sig svettig. Hans tajmning är inte på slaget och det ger utrymme för bredare tolkningar som ofta passar romantiska stycken. Höjdpunkten i filmmaterialet är Oslofilharmonikernas vandring mellan känslolägen i Tjajkovskijs programsymfoni Manfred. Beethovens sjua mår däremot inte bra av Jansons dramatiska stil. Den berömda andra satsen förvandlas till en sorgmarsch (tempobeteckningen föreskriver allegretto!) och resten av tolkningen känns sällan särskilt dansant.
Inte den risktagande typen
Jansons var Sibelius vapendragare i flera länder där denne inte figurerade på repertoaren. I samlingsboxen ingår hela fyra skivor med Sibeliusverk. De första två symfonierna var Mariss Jansons favoriter, men jag tycker att Oslofilharmonikerna låter mest övertygande i trean. Den driftiga, rytmiskt livliga tredje symfonin tvingas framåt utan stress. Andantet spinner och glider ganska behagligt. Den icke-linjära tredje satsens början kunde ha varit mer avsiktligt kaotisk, men Jansons var inte den risktagande typen. När hymntemat uppenbaras har vi gjort en fartfylld resa från neoklassicism tillbaka till den första satsens wienklassicistiska klarhet. Norge representeras på skivorna av Johan Svendsen och hans nationalromantiska, välorganiserade symfonier passar Jansons orkester (och framför allt stråkarna) som hand i handske.
Oslofilharmonikernas programval låg tryggt i mittfåran när Jansons anlände, men han utökade repertoaren framgångsrikt med noggranna och eldfängda tolkningar av Sjostakovitj, Prokofjev, Stravinsky, Dvořák och Bartóks verk (som alla inkluderas i boxen). Orkesterns senaste, ryske, chefsdirigent Vasily Petrenko (2013–2020) har haft stor glädje av det ryska arvet. Och på tal om arv övertogs chefskapet i augusti av vårt eget stjärnskott Klaus Mäkelä, som redan har planerat in en cykel med Sibelius symfonier.
Topporkester smiddes
Åren i Oslo (1979–2002) gav Mariss Jansons karriär ett otroligt lyft och han blev småningom chefsdirigent för lyxorkestrar som Kungliga Concertgebouworkestern och Bayerska radions symfoniorkester. Dessutom fick han tre gånger det prestigefyllda uppdraget att leda Wienerfilharmonikernas nyårskonsert. Mariss Jansons (1943–2019) smidde Oslofilharmonikerna till en musikalisk avbild av sig själv och i den processen skapade han en av Nordens topporkestrar.