Teaterprofessorn gillar den finlandssvenska mångfalden
Teaterhögskolans engagerade studerande är en välsignelse för lärarna – det anser den svenska skådespelarutbildningens nya professor med anledning av en omtvistad artikel i Suomen Kuvalehti. Aune Kallinen är själv uppvuxen med Tjechov och Strindberg, men h
Aune Kallinen utnämndes i höstas till professor vid den svenskspråkiga skådespelarutbildningen.
Hen uppskattar det finlandssvenska teaterfältets fördomsfrihet och att det finns plats för både traditioner och konstnärligt nytänk.
Aune Kallinen känner inte igen bilden av de överkänsliga teaterstudenterna som vägrar befatta sig med Shakespeare för att de upplever läsandet av pjäserna som att utsättas för strukturellt våld, som framställdes i en omdebatterad artikel i Suomen Kuvalehti.
– Jag uppskattar verkligen att vi har studerande som är så engagerade och så kloka, och redo att ta upp svåra saker. Det är snarare en välsignelse för oss lärare än något jag skulle önska bort.
– Jag har själv upplevt att diskussionerna kring kanon och representation inte är så polariserade i skolan. Det är något vi sysslar med hela tiden, diskussionen har förts under många år, med både engagerade lärare och studerande.
Kallinen är själv barn till en teaterhistoriker, och uppvuxen med Tjechov, Strindberg och hela den klassiska repertoaren. Under sina egna registudier vid Teaterhögskolan och i sitt arbete som scenkonstnär har hen däremot förhållit sig kritisk till kanon, och själv dragits till den avantgardistiska performancekonsten.
– En förståelse för traditionen, det som har hänt, hur teater blivit till, är viktig. För mig har det varit viktigt att studera traditionen noga och samtidigt ifrågasätta den. Att skapa nytt innebär inte att det som varit försvinner, utan snarare att dess betydelse förändras.
Aune Kallinen poängterar att den sociala och den konstnärliga utvecklingen inte är separata utan tvärtom tätt sammanlänkade.
– När jag läser en pjäs är det viktigt för mig att veta vad som skett i världen när den blivit till för att kunna förstå vilka värderingar som finns i den, vad de kan betyda nu för tiden och hur vi kan tolka den på ett nytt sätt. Finns det något som är värdefullt i den än i dag eller är det bara skit? Det är det sällan.
– Vi bygger hela tiden upp nya kanoner, historien är inte färdig. Det som bevarats bäst hittills är vita manliga dramatiker och självklart måste det ifrågasättas. Vem har njutit av frukten och vem har blivit utan och inte alls haft möjlighet att höras?
Svenskan en utmaning
Aune Kallinen har undervisat vid Teaterhögskolan i nio år, och utnämndes i höstas till professor vid den svenska skådespelarutbildningen.
Kallinen kommer från en helt finskspråkig familj, men hens partner och barn är svenskspråkiga. Hen bor också i det svenskspråkiga Raseborg. Svenskan har Kallinen använt främst i sin privata sfär, och att omvandla den till ett yrkesspråk är inte helt lätt.
– Det är något jag måste jobba med, med att vara osäker och redo att skämmas.
– Språket har för mig alltid varit ett verktyg som jag använt för att kontrollera situationer. Jag har jobbat på finska, spanska och engelska och de här språken har gett mig en känsla av säkerhet och trygghet. Jag har kunnat uttrycka mig helt tydligt och lekt med orden, och det är någonting som saknas med svenskan. Men jag vet också att om ett år kanske jag inte märker någon skillnad.
Det finlandssvenska teaterfältet upplever Kallinen som fördomsfritt.
– Det finns verkligen mångfald på fältet. Det finns institutioner som har sina traditioner och ekonomiska krav, men också bland annat Blaue Frau, Oblivia, Duvteatern, Chekov Machine och Viirus som är aktiva och innovativa, och som har en egen röst.
Lärare kan lära av studerande
Möjligheten att etablera en längre lärorelation med de studerande, att få följa deras utveckling och själv utvecklas med dem, lockade Aune Kallinen till att söka tjänsten. Den svenska institutionens autonoma position och den öppna och ifrågasättande prägel hens föregångare, Anders Carlsson, satt på utbildningen, tjusade också.
I Aune Kallinens egen vision för utbildningen ligger tyngdpunkten på samarbete. Hen önskar ett tätt samarbete med kollegor, med det finlandssvenska scenkonstfältet och med andra nordiska konstakademier. Men också mellan studerande och lärare.
– Det är ett program för skådespelarkonst och då uppstår frågan om vad skådespeleri är. Vi vet inte. Vi har olika historiska förhållningssätt och många samtida lösningar.
– Jag läste den existerande läroplanen för programmet och där sägs det tydligt att pedagogiken är baserad på att vi inte vet vilka färdigheter och kunskaper som en skådespelare behöver. Det är någonting som vi ska undersöka och lära oss tillsammans. Det betyder inte att professorer och lektorer saknar kunskap, utan att också studerande kan veta nå
got. De har olika bakgrund och färdigheter som vi lärare kanske saknar och kan lära oss av.
Ingen skräckupplevelse
Den svenskspråkiga skådespelarutbildningen tar in nya studerande vartannat år, och i januari är det återigen möjligt att söka. Målet är att ansökningsprocessen ska kännas som workshoppar som är givande också om man inte kvalar in, berättar Aune Kallinen.
– Det är inte något skrämmande där någon försöker vara elak mot en.
Kallinen konstaterar att Konstuniversitetet är ovanligt eftersom det inte kräver studentexamen av de sökande.
– Det gör det möjligt för personer med olika bakgrund att söka in. Det är förstås universitetsstudier som också är teoretiska, vi skriver och diskuterar och är intresserade av konstnärlig forskning, men saknar man gymnasiestudier får man stöd för att klara av det akademiska.
Önskemålet är en så diversifierad grupp studerande som möjligt.
– Hela diskussionen om representation är onödig om vi som för den kommer från samma bakgrund. Det är alltid värdefullt med olika upplevelser och historier som människor har, och det är framför allt värdefullt för konsten.
Ett krav är däremot odiskutabelt – man ska vara positivt inställd till grupparbete.
– Det kan vara att man bara gör soloarbeten, men det finns egentligen inga soloarbeten. Även om man är den enda på scenen är alltid andra människor involverade som man måste kunna arbeta med.