”Detta är alltså inte en serie för alla, tvärtom. Men den är nästan perverst underhållande, överraskande, rörlig.”
Sara Ehnholm Hielm om superhjälteserien The boys
Serien The boys är en dekonstruktion av superhjältegenren för människor som avskyr den. Samtidigt kommenterar den samtiden på ett obehagligt träffsäkert sätt; stundtals är det svårt att separera verklighet och fiktion, inte minst med tanke på det som händer i USA just nu.
Amazon Prime Video. Regi: Eric Kripke, efter grafisk roman av Garth Ennis & Darick Robertson. I rollerna: Karl Urban, Jack Quaid, Anthony Starr, Aya Cash, Elisabeth Shue, Laz Alonso, Erin Moriarty, Tomer Capon, Karen Fukuhara m.fl. F18
På trettondagskvällen såg jag den andra säsongen av den nihilistiska, brutalt överraskande och galghumoristiska The Boys; inne i Capitolium inträffade en plötslig massaker som utmynnade i blodigt kaos inne i maktens innersta kammare. När serien tog slut bytte jag kanal och vem dök upp i rutan om inte den i dag ökända buffelmannen med horn och naket bröst? Där stod han och poserade inför CNN:s kameror, medan de andra konspirationsteoretikerna, nynazisterna och Trumpanhängarna härjade i kongressalen. För en stund var det omöjligt att separera fiktion och verklighet i mitt huvud, det var som om fiktionen stretchades ut och lade sig över världen som ett giftigt dis.
Onekligen satte i synnerhet den andra säsongen av The boys, som hade premiär på Amazon i september, fingret på USA:s puls. Här skildras ett samhälle strukturerat kring ett ansvarsvakuum hos de makthavande, där stora företag uppviglar till hat hos allmänheten i sin egen heliga profits namn och privilegierade vita män blottar sin nakna hunger efter makt och massornas kärlek, utan att någonsin ge något tillbaka.
Överflöd av superhjältar
Serien The boys av Eric Kripke, baserad på en serieroman av Garth Ennis och Darick Robertson som började ritas 2006, är en dekonstruktion av superhjältegenren för människor som avskyr den. För en medelålders filmkritiker finns det nästan inget annat sätt att förhålla sig efter en absurd tvångsdiet av superhjältefilmer under hela 2000-talet. Hollywood har formligen spytt ur sig superhjältefilmer i en takt som lämnat alla andra filmgenrer att förtvina under dem. Jag säger bara: tre filmatiseringar av Batman under en period på tio år. De flesta andra vuxna kan ignorera filmerna, men inte en filmkritiker.
För mig finns alltså något självklart attraktivt i porträttet av The Seven, sju superhjältar (förkortas Supes) ägda av jätteföretaget Vought som makthungrigt och girigt tjänar pengar på dem, från att använda dem som levande reklampelare till att sälja dem som terroristbekämpare och försvarsmaktens massförstörelsevapen (där finns såklart de verkligt stora pengarna). Gänget består av nästan bekanta superhjältar: ledaren Homelander (Anthony Starr, en iskall, bedagad, narcissistisk version av Captain America med devisen ”Saving America”), Queen Maeve (Dominique McElligott som en bisexuell, tröttkörd Wonder Woman), Starlight (Erin Moriarty som Supergirl, den oskuldsfulla granntjejen), The Deep (Chase Crawford som Aquaman med gälar och metootendenser) och så vidare. I andra säsongen joinar Stormfront (Aya Cash), en tuff brud som sparkar röv, med arméer av följare i sociala medier, egna trollmem och en tvivelaktig bakgrund.
Mellan dem alla råder uppmärksamhetsekonomins brutala konkurrens om vem som är mest hjälte. Allt handlar om manipulation och mediebild, ingenting om hjältemodiga handlingar. I seriens mörka världsbild är det självklart att den som har superkrafter utnyttjar dem mot verklighetens futtiga folk. Superhjältarna lider av och har möjligheterna att leva ut sina skumma perversioner för knark, modersmjölk och delfinhål.
Vanliga människor veka
Men mot superhjältarna kämpar ett gäng dödliga. Det är ledaren Billy Butcher (Karl Urban, urbilden av giftig maskulinitet vars vanligaste ord är ”cunt”), den oskuldsfulla Hughie (Jack Quaid, så gullig som en son till Meg Ryan och Dennis Quaid kan vara), den geniala vapen-MacGyver-typen Frenchie (Tomer Capon, med fransk accent och ett hjärta av guld – min favorit), krigsveteranen Mother’s Milk (Laz Alonso, romantiker med OCD) och den enda kvinnan Kimiko (Karen Fukuhara, uppvuxen hos en terroristgrupp och med superhjältekrafter). De har såklart ingen chans men ger inte upp – insatserna är för höga. Och det är trots allt inte helt omöjligt att förinta en superhjälte.
I början handlar det mest om pojkar för pojkar, men under seriens gång får kvinnorna (och andra minoriteter) mer representation och utrymme, och på slutet även de mest spännande intrigerna och tyngsta slagsmålen. Ju längre in man kommer i handlingen desto mer handlar serien om karaktärernas bakgrund, deras specifika krafter (super- eller vanliga) och framför allt om deras svagheter, som serien borrar i utan att helt fördöma någon. Serien frågar varför vissa lockas av makt, vad en hjälte egentligen är, och hur långt desperata människor är beredda att gå i sitt behov av något att leva för i en värld där precis alla vill vara sedda, speciella och utvalda – annars existerar de inte.
En av få scener som handlar om en vanlig person under den sexton timmar långa serien presenterar en överviktig nörd framför sin dator, en av Stromfronts fanboys som på hennes uppmaning går ut och skjuter en invandrare till tonerna av What a wonderful world. (Amazon måste ha lagt en smärre förmögenhet på musikrättigheter, inte minst till Billy Joel. Musikvalet är en fröjd.) Karaktärernas inbördes relationer – hata, älska, blidka, hota, förakta, frukta, lita på – är förstås bränslet. Liksom i alla amerikanska actionfilmer får den lilla kärnfamiljen företräde i stället för att rädda världen. Alla konflikter kan kokas ner till att rädda eller hämnas oförrätter som drabbat barn eller partner.
Inte för alla
Detta är alltså inte en serie för alla, tvärtom. Men den är nästan perverst underhållande, överraskande, rörlig. Den är påhittig och välskriven, omväxlande rolig och berörande och åtminstone aldrig tråkig. Ultravåldet som exploderar titt som tätt är vidrigt och onödigt grafiskt (åldersgränsen är 18 år) och seriens förkärlek för tre meter långa penisar och spetsade valar barnslig. Men vad an
nat i en serie där de flesta går klädda i trikåer?
Cynismen hos företag, politiker, religion – både evangelisk kristendom och scientologi – och även hos de flesta superhjältar är bottenlös. Jag är hjärtligt trött på den ändlösa Washington-bashingen på film och tv; sedan West Wing som gjordes innan Barack Obama valdes till president minns jag inte att en enda hederlig politiker förekommit i populärkulturen (Obama har för övrigt sagt att The boys är en av hans favoritserier). Det har garanterat haft en inverkan på USA:s politikerförakt som vi alla kunde beskåda i direktsändning under förra veckans bisarra upplopp i kongressen. Men å andra sidan är verkligheten alltid mer extrem än fiktionen. Efter fyra år med Trump på presidentposten, hur kunde det se ut på ett annat sätt?