I väntan på nya restriktioner

Sitras promemoria om Finlands coronahantering noterar bland annat mediernas flathet när grundläggande rättigheter kringskars i våras.

Det finns både goda och sämre nyheter kring coronaepidemins utveckling i Finland den senaste veckan. Det är fint att julhelgen inte ser ut att ha lett till större smittspridning. Av allt att döma har de flesta firat helgerna inom den närmaste familjen. Till exempel inom Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt har antalet smittade sjunkit – men nivån är ändå fortfarande hög.

Den nya virusvarianten, som smittar betydligt lättare än den ursprungliga, väcker oro. Utvecklingen i Irland är skrämmande. Smittläget där liknande vårt eget och var alltså ganska bra – tills det förändrades dramatiskt efter mitten av december. Det muterade viruset löpte amok bland irländarna.

Regeringen diskuterade åtgärder mot den nya virusvarianten i flera timmar på onsdagskvällen. Nu förbereds nya restriktioner (HBL 14.1) i gränstrafiken och hanteringen av dem som kommer till Finland. Även reserestriktionerna ska ses över.

På flygplatserna, särskilt Helsingfors-Vanda, fungerar hanteringen av dem som kommer till Finland, inklusive testandet, bra. Det är värre med hamnarna, särskilt i Helsingfors. Antalet resenärer från Estland och resten av Baltikum är stort, och logistiskt är det utmanande att nå alla som kommer från Tallinn med färja. Många är gästarbetare och smittläget i Baltikum är oroväckande (HBL 14.1).

Informationen om de nya restriktionerna som regeringen ska fatta beslut om nästa vecka var knapphändig på torsdagen.

Det är helt klart att Finland måste reagera inför det hot som det smittsamma muterade viruset utgör. Vi kan se ljus i tunneln tack vare att vaccineringarna har startat, nu måste vi se till att smittläget inte förvärras radikalt på målrakan.

Hittills har Finland klarat kampen mot coronaviruset väldigt bra, även om starten var trög. Sitra publicerade på torsdagen en promemoria av journalisten och fackboksförfattaren Matti Mörttinen om hur beslutsfattandet i Finland har klarat pandemipressen. Det allmänna betyget är gott. Men det finns naturligtvis även en hel del som kunde ha gjorts bättre.

För det första innebar pandemin att EU ”försvann” – medlemsländerna gick in för nationella lösningar. En intressant detalj är uppgiften om Finlands och Sveriges policy. De var först väldigt lika. Men på natten 11.3.2020 gick vi olika vägar. Det oroade Sverige, som försökte påverka Finland och vädjade om att inte stänga skolorna. Ett annat beslut som skapade reaktioner i Sverige var isoleringen av Nyland.

I Sverige var förvåningen stor över att beredskapslagen som innebar begränsningar av medborgarnas friheter och rättigheter kunde införas i Finland utan protester.

Inte ens medierna ifrågasatte beredskapslagen eller andra inskränkningar av de grundläggande rättigheterna. När rekommendationer framfördes som regler, till exempel för dem över 70, var det inte medierna som reagerade, utan grundlagsexperter. Även riksdagens grundlagsutskott var alert.

Regeringens förhandlingar på Ständerhuset blev en slags ny institution. Det innebar att besluten var väl förankrade men formen var tungrodd. Kärnan i regeringens coronahantering utgjordes av statsminister Sanna Marin och omsorgsminister Krista Kiuru, båda socialdemokrater.

I Finland är de höga murarna mellan olika förvaltningsgrenar ett stort problem, som har konstaterats också i andra sammanhang. Problemen att greppa situationen på Helsingfors-Vanda flygplats i våras varit ett typiskt exempel på hur illa det kan gå. Ingen tog helhetsansvaret för att aktörerna var så många. Epidemihantering om något kräver samarbete över förvaltningsgränserna.

Sitras promemoria innehåller kritik mot att det i riksdagen räcker med enkel majoritet för att beredskapslagen kan börja användas. En slutsats är att kampen mot epidemin hittills har gått bra numeriskt sett, men att vi ur konstitutionell synvinkel har befunnit oss på ett sluttande plan.

Det är utmärkt att coronahanteringen granskas, även av oberoende aktörer, vid sidan av den utredning som regeringen har tillsatt, som leds av Olycksutredningscentralen. Det är en förutsättning för att nästa kris ska kunna hanteras bättre.