Välbalanserat om Skandiamannen
Den nya dokumentären om den misstänkte ”Palmemördaren” Stig Engström kommer inte med mycket ny information, men vännernas psykologiska analys är övertygande.
I skrivande stund spelar Netflix in sin dramaserie om Skandiamannen, den framlidne Stig Engström, och tycks satsa stort på att skapa trovärdiga åttiotalsmiljöer i Stockholm. Jag har sett bilder från området kring korsningen Sveavägen-Tunnelgatan där både annonspelaren och byggbarackerna rests – den som kan händelseförloppet vet att de spelar en viktig roll mordnatten den 28 februari 1986.
Samtidigt kommer SVT med en snygg och välbalanserad dokumentär om samme man som den ödesdigra natten jobbade över på sin arbetsplats på försäkringsbolaget Skandia på Sveavägen 44 och stämplade ut någon gång kring tidpunkten för mordet. Det journalisten Lasse Lampers inte tar upp i sin nya dokumentär är ett vittnesmål om att Engström efter utstämpling småpratade med en vakt i Skandiahusets reception, och därmed knappast skulle ha en realistisk chans att ta livet av Sveriges statsminister, vilket författaren och kriminologen Leif GW Persson påpekade i en intervju för TV4 för ett par veckor sedan.
Vittne eller mördare
Stig Engström såg sig själv som kronvittnet i utredningen – polisen tyckte däremot den 52-årige grafikern mest var till besvär då hans uppgifter sällan stämde. Ett historiskt läckert inslag i dokumentären är ljudupptagningarna ur Palmerummet, den förste spaningsledaren Hans Holmérs allra heligaste i polishuset på Kungsholmen, där poliserna hörs skratta åt Engströms framträdanden i medier. Då ansågs han bara vara ute efter synlighet, i dag hävdar de som tror på hans skuld att de många intervjuerna som han själv initierade var ett slugt sätt att offentligt profilera sig som vittne i stället för mordmisstänkt.
Så mycket ny information kommer inte ”Palmemördaren” med om man läst Thomas Petterssons Den osannolika mördaren eller tagit del av kritiken som framförts av journalister som Lars Borgnäs och Gunnar Wall. Chefsåklagaren Krister Petersson medgav själv att nuvarande bevismaterial inte hade räckt till ett åtal och många har ställt sig kritiska till att han ändå namngav en död man som inte kunde försvara sig själv.
Lasse Lampers förhåller sig sakligt och uppriktigt tvivlande till skuldfrågan. Dokumentären summerar åskådligt både argumenten för och emot. Och visst finns det skumma omständigheter. Hur kan man förklara att hans signalement så väl stämde in på den man vittnet Yvonne såg springa på David Bagares gata? Eller att ingen minns honom från mordplatsen efteråt? Märkligast är kanske ändå hans sista intervju där han på ett inkännande sätt lever sig in i mördarens situation.
Grannarna uttalar sig
Å andra sidan – vem har inte en teori om hur mordet gick till? Vilka personer mordplatsvittnena egentligen lade märke till efter mordet har heller inte utretts metodiskt, för att inte tala om vittnespsykologi och minnets tillförlitlighet som är ett kapitel för sig.
Det som talar emot Stig Engström som mördare är det psykologiska porträtt som målas av hans grannar. De här intervjuerna är i själva verket dokumentärens stora behållning då just den här sidan fått minst plats i offentligheten.
”Vapensamlarens dotter” Ulrika Glaser Rydberg berättar om hur Stig var starkt närvarande under hennes uppväxt, med på både studenten och bröllopet. Det är hennes pappas revolver som Palmegruppen provsköt i fjol utan framgång och hon säger att pappan aldrig hade riskerat sitt anseende för att hjälpa Stig. Grannen Sten Fylkner vittnar om en skör person som inte kunnat utföra ett så kallblodigt dåd, dessutom utan att berätta om det för sina närmaste.