Solsemester under mörka moln
Amanda Kernells följande långfilm efter Sameblod handlar om en mamma som far i väg med sina barn på charter under en pågående vårdnadstvist. Filmens desperata mamma är ingen fläckfri hjältinna.
C More. Regi och manus: Amanda Kernell. I rollerna: Ane Dahl Torp, Sverrir Gudnason, Tintin Poggats Sarri, Troy Lundkvist, Eva Melander.
När föräldrarna inte sköter sig är det i regel barnen som råkar mest illa ut. Det har vi lärt oss av filmer som Tillsammans och Kollektivet, bägge förlagda till det till synes glada sextio- och sjuttiotalet.
Men när Amanda Kernell, regissören bakom prisade långfilmsdebuten Sameblod, återkommer till tematiken är det fråga om en mycket annorlunda film, ett inflammerat skilsmässodrama.
Alice (norskan Ane Dahl Tor) är en tvåbarnsmamma i Stockholm som inte på en längre tid hört från sina barn, Elina och Vincent. Och när så nu sker är det åttaårige Vincent som, innan samtalet avbryts, låter förstå att han inte längre vill bo hos sin pappa.
Orsak nog att sätta sig på tåget norrut, till ett Vuollerim där ingen vill veta av Alice, hon som stack och lämnade barnen efter sig. Speciellt bitter är barnens pappa, Mattias (Sverrir Gudnason), som inte ens låter Alice stiga över tröskeln till sitt gamla hem.
Det är först när hon konfronterar en tjänsteman inom det sociala som Alice får träffa barnen – i 45 minuter, under övervakning. Inte mycket att hurra för och så gör Alice något som inte är helt övertänkt.
Hon kidnappar Vincent (Troy Lundkvist) och Elina (Tintin Poggats Sarri) och sätter sig på första bästa flyg till Teneriffa, precis som om en improviserad solsemester skulle lösa alla problem.
Där Vincent genast är med på noterna är hans fjortonåriga storasyster betydligt mera svårflirtad och reserverad. Plus att det av dagboken, smygläst, framgår att Elina inte mår helt bra.
Men med det inte sagt att Amanda Kernell skulle göra det lätt för sig, det vill säga måla fan på väggen bara för att pappan i familjen för ovanlighetens skull ligger bäst till i vårdnadstvisten.
Nej, Charter är en betydligt mera komplex sak, ett drama som skyr de enkla svaren. Det oaktat är det inledningsvis Alice som har tolkningsföreträde och på det följer en charmoffensiv med inslag av banana split, utflykter och shopping.
Och scenen där mor och barn gör Meat Loafs I'd do anything for love (but I won't do that) på en karaokebar är bara för fin.
Desperationen vinner terräng
Men samtidigt är det uppenbart att Alice, nu efterlyst, i ren och skär desperation håller på att måla in sig i ett hörn.
Och just här ligger styrkan i filmen – i att den inte framställer mamman som en fläckfri hjältinna. De facto finns det stunder när Alice beter sig så ansvarslöst och idiotiskt att trovärdigheten i viss mån tar stryk.
I den meningen kommer Sverrir Gudnasons pappa något lättare undan, nog för att han i sina få scener kan framstå som en rätt så skrämmande gestalt.
Hur som helst är Charter filmen där det här med rätt och fel är relativa kvaliteter. Och det innebär att Kernells film inte direkt är feelgood, i synnerhet som familjens barn tvingas ta på tok för mycket ansvar.
Det gör ont även om det bör sägas att filmens final är något så när hoppingivande.