140 år efter sin död är Wagner fortfarande omöjlig att förbigå
Alex Ross har utfört ett veritabelt herkulesarbete med sin massiva bok om Wagners inflytande på konst och politik. Det blir en svindlande odyssé genom närapå två sekel av kultur-, idé- och samhällshistoria. Varje kreativt tänkande och agerande person under de senaste hundrafemtio åren har nödgats etablera något slags relation till Wagner, skriver Mats Liljeroos i sin recension.
Att Richard Wagner (1813–1883) vore den tredje mest omskrivna personen i historien efter Jesus och Napoleon är, med största sannolikhet, en av de otaliga myter som förknippas med Leipzigs store son. Rejält över tusen titlar lär det hur som helst dock ha blivit under de senaste 170 åren och det senast tillkomna opuset, Alex Ross tegelsten Wagnerism, visar med all tänkbar tydlighet att ämnet är långt ifrån uttömt.
Tvärtom har Ross – musikkritiker vid The New Yorker och författare till den innovativa 1900-talsmusikhistorien The rest is noise samt essäsamlingen Listen to this – öppnat upp ett i sig kanske inte unikt men inte desto mindre fruktbart perspektiv på objektet, vars musik denna gång intressant nog inte står i fokus.
Som undertiteln, Art and politics in the shadow of music, även antyder handlar det i första hand om Wagners inflytande på omoch eftervärlden och här har Ross sannerligen inte lämnat någon sten ovänd. Wagners rent musikaliska inverkan är, vilket författaren även understryker, betydande men i sig inte märkvärdigare än exempelvis Monteverdis eller Beethovens, medan hans konsts inverkan på de övriga konstformerna saknar motstycke i historien, oavsett genre.
Det svarta hålet i Bayreuth
Som historikern Nicholas Vazsonyi påpekar finns det ingen kulturell eller filosofisk väg in i 1900-talet som inte, på gott eller ont, på något sätt tangerar Wagner. Wagners inflytande på litteraturen, bildkonsten, teatern, dansen, filmen, arkitekturen samt filosofin, psykologin, sociologin och, i förlängningen, politiken är i det närmaste oöverskådligt, och att ringa in ens en bråkdel är en uppgift som kunde få även erfarna skriftställare att darra på manschetten.
För faktum kvarstår; oavsett ens personliga åsikt om Wagners nydanande musik och banbrytande musikdramer, hans innovativa omstöpning av de gamla berättelserna, hans för sin tid delvis revolutionerande teatersyn, hans visionära men långt ifrån alltid bekväma idéer samt på många plan kontroversiella person, är det omöjligt att förbigå fenomenet Wagner.
Varje kreativt tänkande och agerande person under de senaste hundrafemtio åren har nödgats etablera något slags relation till Wagner, positiv eller negativ eller pendlande någonstans där emellan. Inte sällan har det kunnat handla om ett avsevärt fluktuerande ytterligheterna emellan och ofta har ståndpunkterna varit allt annat än huggna i sten.
Så kunde även inbitna wagnerianer som till exempel George Bernard Shaw periodvis känna en stark motvilja mot den gamle magikern och även de mest kompromisslöst kritiska utsagorna hos filosofiska tungviktare som Theodor W. Adorno samt protowagnerianen och kombattanten par excellence, Friedrich Nietzsche, kan åtminstone i någon mån läsas som inverterad hagiografi. En slags försvarsmekanism för att inte helt och hållet uppslukas av det begärligt pulserande svarta hålet i Bayreuth.
Det vi hatar där hatar vi hos oss själva, det vi älskar där älskar vi också hos oss själva.
Kreativt levandegjord myt
Vari består då Wagners universella dragningskraft, som ännu snart 140 år efter hans död tycks fortsätta att attrahera, och repellera, intet ont anande skapande konstnärer, liksom helt vanliga människor med föga eller ingen musikalisk eller övrig konstnärlig bildning?
Man kan, med Ross som vederhäftig ciceron, utan desto större problem ringa in tvenne avgörande faktorer: dels Wagners kreativa levandegörande av myter från skilda kultursfärer och hans förmåga att gestalta dem på ett universellt gångbart sätt, dels hans förmåga att integrera sitt budskap inom ramen för en lika unik som välfungerande tvärkonstnärlig helhet.
Myternas allmängiltighet får – oavsett om ursprunget är nordiskt, germanskt, keltiskt eller judiskt – en ny relevans efter att de transformerats, förmänskligats, genom det wagnerska filtret. Det stundom nog så upphaussade allkonstverket (”Gesamtkunstwerk”) – Wagner själv använde inte termen efter 1849 – stimulerar sinnena och understryker de primära känslorna, samtidigt som det effektivt triggar fantasin i sitt förebådande av filmens mål och mening.
Svindlande kulturodyssé
Ross tar avstamp i Wagners död i Venedig 13 februari 1883 och de chockvågor över occidenten den förorsakade, vänder därefter några decennier tillbaka i tiden för att sedan manövrera i en tematiskt och kronologiskt inte alltför strikt ordning fram till Tolkiens Ringtrilogi, Philip K. Dicks böcker, Star Wars samt Terrence Malicks filmer. Mellan dessa poler utspelar sig så en svindlande odyssé genom närapå två sekel av, mestadels, västerländsk kultur-, idé- och samhällshistoria.
I Wagner själv framstår inte sällan mera som katalysator än huvudperson i egentlig bemärkelse i boken, och Ross har portionerat ut sin vildvuxna textmassa i relativt lättsmälta och överskådliga doser. De är försedda med rubriker som ”Esoterisk, dekadent och satanisk Wagner”, ”Judisk och svart Wagner” samt ”Feministisk och homosexuell Wagner”. Allt upphängt på lämpliga, från operorna hämtade tematiska krokar.
Vi får därutöver en grundlig lektion i Wagnerreception och wagnerism i exempelvis symbolisternas Frankrike och det viktorianska Storbritannien. Vi stiftar bekantskap med en Wagner som, för att citera Ross, är en ”fin de siècle-Leviatan” men även beredvilligt beledsagar modernisterna inom bildkonst och litteratur (de musikaliska svallvågorna har denna gång medvetet utelämnats) samt det tidiga 1900-talets bildstormande teaterregissörer i deras strävan efter ett innovativt uttryck.
Vi stöter på en hel hord av mer eller mindre dedikerade wagnerianer: George Eliot, Charles Baudelaire, Vasilij Kandinskij, Luis Buñuel, Marcel Proust, James Joyce, Virginia Woolf samt ärkewagnerianen Thomas Mann, bara för att nämna några exempel. Läsaren inser också successivt vilket genomgripande inflytande Wagner haft på stora delar av 1900-talstänkandet överlag, med bland andra Carl Jung, Claude Lévi-Strauss och Alain Badiou som frontfigurer.
Sammansatt personlighet
Wagner var även en produktiv – enligt vissa bedömare alltför produktiv – essäist och hans största misstag någonsin var att 1869 låta publicera den 1850 under pseudonym utkomna famösa antisemitiska essän Judenthum in der Musik på nytt under eget namn. Stenen var kastad och konsekvenserna kom att bli mer ödesdigra än han någonsin kunde föreställa sig.
Ross, som föresatt sig att vare sig försköna eller demonisera personen Wagner och hans åsikter, ägnar naturligt nog en hel del utrymme åt den politiske, samhällstillvände Wagner och fram träder en bild av en, liksom på så många övriga plan, sällsynt sammansatt och motsägelsefull person med stundom rent motstridiga uppfattningar visavi diverse fenomen.
Det handlar med andra ord om en person som följaktligen även kan tillfredsställa de mest skilda smakoch trosinriktningar och underblåsa de flesta strävanden alltifrån anarkistisk utopism till reaktionär kejsartrohet, från bolsjevism och antikapitalism till fascism och nazism. Att samma person som förringade judarna tog såväl svarta amerikaner som samma lands ursprungsbefolkning i försvar hör till de otaliga paradoxer som följer Wagner i hans spår.
Wagners roll inom Tredje riket är välkänd och flitigt debatterad, men som Ross är noga med att påpeka handlade det ändå i första hand om att Hitler personligen råkade älska Wagners musik – Goebbels och de övriga koryféerna var långt ifrån lika begeistrade – och även i övrigt har det, enligt Ross, gjorts ett orimligt stort nummer av Wagners påstådda instrumentella betydelse för de totalitära rörelsernas uppkomst.
Veritabelt herkulesarbete
Det är ett veritabelt herkulesarbete Ross utfört. Researchen tog närmare tio år i anspråk och såväl litteraturförteckningen som notapparaten och personregistret rör sig på samma längdskala som Wagners operor. Man kan bara beundra honom för den tålmodigt genomdrivna föresatsen att gå till botten med även den mest efemära problematik samt för förmågan att navigera prickfritt genom en till synes ändlös materialoch kunskapsmässig ocean.
Eventuellt kantrar framställningen temporärt en smula i riktning den amerikanska hemmapublikens intressen. Man kan exempelvis fråga sig om det är motiverat med 32 sidor om Willa Cather och hennes operarelaterade romaner. Det är trots allt en obetydlig randanmärkning när det gäller en textmassa som så suveränt ledigt manövrerar i tid och rum och över genre- och kulturgränser, skannande mer och mindre centrala personligheters tankeverkstäder.
Ross språk är oerhört levande, ordrikt men stringent och inte alltid helt lätt gripbart för en icke-engelskspråkig läsare. Det är dock en utmaning som alla gånger är värd att anta och det är bara att hoppas att så många som möjligt, såväl Wagnerentusiaster som de som förhåller sig mer ambivalent, ja rentav fientligt, till hans konst hittar fram till skriften.
Måhända rentav helst de sistnämnda. När vi etablerar närkontakt med Wagner står vi, som Alex Ross så träffande formulerar det, i sista hand inför ett slags mänsklighetens själsspegel. Det vi hatar där hatar vi hos oss själva, det vi älskar där älskar vi också hos oss själva.
❞ Det handlar om en person, som kan tillfredsställa de mest skilda smak- och trosinriktningar och underblåsa de flesta strävanden alltifrån anarkistisk utopism till reaktionär kejsartrohet, från bolsjevism och antikapitalism till fascism och nazism.