De unga gör revolt i Afrika när generationerna krockar

Afrika har världens yngsta befolkning – men världens äldsta ledare. Det här är en ekvation som går dåligt ihop, och nu börjar de gamla systemen knaka i fogarna.

Ett land där det här syns speciellt bra är Uganda, ett av Afrikas yngsta länder, där det var presidentval och parlamentsval på torsdagen.

Mot varandra stod 76-årige Yoweri Museveni, som suttit nästan 35 år vid makten, och 38-årige musikern Robert Kyagulanyi, alias Bobi Wine.

Museveni tillhör de ledare som haft makten längst i Afrika. Han har under de senaste åren fått se flera av sina samtida kolleger falla i statskupper och revolutioner.

För tre år sedan var jag i Zimbabwe när Robert Mugabe avgick. År 2019 var jag i Sudan när den glada revolutionen fick Omar al-Bashir att falla efter 30 år vid makten.

Men trots att de gamla ledarna är borta är de gamla systemen inte det. I Zimbabwe valdes Mugabes gamla högra hand till president, med en suspekt liten marginal. Nu är där på många sätt ännu värre än under Mugabes tid.

I Uganda symboliserar Bobi Wine den unga generationen, som inte längre bryr sig om vem som befriade vilket land och hur under de afrikanska befrielsekrigen. Många ledare lever främst på det att de fick ett slut på inbördeskrigen, och tror också själva att de är de enda som kan leda sina länder. Det är farligt att tro att man är oersättlig, och ännu farligare att bygga upp ett system där man är det.

De ugandiska unga har sett ett land i förfall, där fattigdom, korruption, arbetslöshet och brist på möjligheter är det Musevenis presidentskap främst symboliserar.

De fattiga ugandierna känner igen sig i Bobi Wine. Han kom själv från gettot i Kampala, växte upp i fattigdom och blev känd som musikern som sjöng om de vanliga människornas problem. Det sagt är han på inga sätt oproblematisk.

Wines popularitet har tagit Museveni med överraskning, och han bryr sig knappt om att dölja vilka medel han använder för att stoppa en förlust i presidentvalet. Wines förtrogna har dödats, gripits och torterats, polisen har handgripligen hindrat Wine från att ge intervjuer på landsbygden, där Museveni är stark.

Ingen hyste illusioner om att valet skulle bli fritt och rättvist. Museveni utropade sig till segrare för han hade inga planer på att ge ifrån sig makten. De unga som önskade sig förändring blev besvikna och frågan är vilka uttryck den frustrationen kommer att ta sig de kommande veckorna och månaderna.

Det här gäller inte bara Uganda, utan det gäller Afrika i allmänhet. De gamla korrupta systemen är ingenting de unga vill ha kvar eller stöder. Tyvärr har också många biståndssamarbetspartner sett till att upprätthålla systemen, då bistånd via korruption gått i despoternas fickor.

Afrika sägs vara framtidens kontinent, möjligheternas kontinent. Men för att den potentialen ska kunna utnyttjas krävs det att de politiska systemen ruskas om i grunden. Det är inte lätt för en idealistisk ledare att komma till makten och ta över ett system som bygger på korruption och bästa brodernätverk. Att hålla löften man ger i en valkampanj är svårt också i utvecklade demokratier.

Men också i Uganda ser man ett hopp i utbredningen av internet. Bobi Wine har använt sociala medier som sin främsta kanal när han fört kampanj. Att sociala medier ses som ett hot av regimen blev uppenbart då Uganda blockade alla sociala medier ett par dagar före valet. Whatsapp, Facebook och andra kommunikationsappar slutade plötsligt fungera. På onsdagskvällen stängdes internet av i hela landet.

Att stänga ner internet och blocka sociala medier har också i andra länder varit ett vapen. I Sudan slutade revolutionen i ett blodbad, när över hundra demonstranter sköts ihjäl i huvudstaden Khartoum. Strax därefter stängdes internet ner i flera veckor, för att hindra att bevis för massakern, såsom videor och bilder, spreds till en större publik och en större vetskap.

De sociala medierna är de ungas vapen, och kan i bästa fall vara en väg mot en friare och mer demokratisk kontinent. Därför borde också en prioritet vara att göra internet i Afrika både billigare och mer tillgängligt för en bredare befolkning.

Man ser de unga afrikanernas mod, initiativrikedom men också desperation i hur många tar sig över Medelhavet i hopp om en bättre framtid. Men mycket större är den massan som vill se en bättre framtid i sitt eget hemland.

Bobi Wine sade i en intervju till mig i början av veckan att han är rädd för sin egen säkerhet, men han fortsätter för att han inte har något val. Uganda är det enda hemland han har, och han vill inte se sina barn växa upp i exil.

Hjärnflykten från Afrika är ett faktum och ett enormt problem när det gäller utvecklingen på kontinenten. Om nationens bästa och högst utbildade inte stannar kvar och bygger upp landet kommer ingenting att förändras.

Flera länder i Afrika saknar folk med rätt utbildning för att styra ett land. Det är fortfarande ett arv från kolonialtiden, där kolonialmakterna såg till att lokalbefolkningen inte fick utbildning för att hålla dem i styr. När Demokratiska Republiken Kongo till exempel blev självständigt år 1960 fanns det bara 30 människor med universitetsutbildning i hela landet, som är större än västra Europa.

De ungas frustration och desperation är en kraft som inte får underskattas. Deras hopp och drömmar om en bättre framtid och en bättre kontinent är något som inte får viftas bort.

”Man ser de unga afrikanernas mod, initiativrikedom men också desperation i hur många tar sig över Medelhavet i hopp om en bättre framtid. Men mycket större är den massan som vill se en bättre framtid i sitt eget hemland.”

LISELOTT LINDSTRÖM

är journalist i Afrika.