Hattjakten återfunnen
En sommardag för länge sedan läste jag Sven Nordqvists bilderbok Hattjakten högt för mina då små söner. Medan jag läste blev jag så rörd att jag brast i gråt. Barnen blev mera förvånade än förskräckta, jag förklarade att jag grät ”för att det här är så vackert”, och läste vidare med darrande stämma.
Sedan förkom vårt exemplar av boken, och under många år var den omöjlig att få tag på. Men nu hade min man lyckats skaffa ett antikvariatsexemplar och jag fick den i julklapp. Sällhet och tårar!
Bokens huvudperson, morfar, vaknar en morgon som vanligt men upptäcker till sin bestörtning att hans hatt är försvunnen, och hans slöa hund Blixten har sannerligen ingen aning om vem som kan ha tagit den. Morfar måste bege sig ut och leta. Han frågar Höna, Någon, skräddarmäster Västerknäpp och den driftiga skrothandlaren Kanini. Hatten förblir försvunnen, men i stället hittar han fem små föremål, som tillsammans leder honom på en resa i minnet, till tiden då han ”var sju år och hade en igelkott och en gamlafarmor och en mamma och en pappa och fem syskon. Några minnen hade han haft förut men nu mindes han mycket mer.”
Boken är en rolig och gripande skildring av en arg gammal mans helande upplevelse, av hur minnet kan rymma också tröst och ljus i bistra tider. Och när man lockats in i berättelsens associativa och terapeutiska lopp kan man inte låta bli att tycka att skräddarmäster Västerknäpp liknar den finlandssvenska psykoanalytikern och författaren Mikael Enckell, i litet förvildad demonversion.