Motparten har rätt att bli tagen på ordet – en viktig men svår princip
Den danska statsvetaren och journalisten Anna Libak hör till dem som redan långt före pandemin har haft klart för sig att världen kan genomgå plötsliga och radikala förändringar. Som student under det sena åttiotalet läste hon ryska vid försvarets tolkskola med tanke på att i krigstid kunna förhöra ryska fångar, men innan hon var klar hade Berlinmuren rasat. Också Ryssland förändrades så att det stod klart för henne att det inte skulle finnas några krigsfångar att förhöra.
Hennes nya bok Skyldig til det modsatte aldrig bliver bevist handlar om de värderingsmässiga förändringarna i västvärlden från kalla kriget framåt, med betoning på den aktuella polariseringen mellan högerpopulism och vänsterbetonad woke-kultur, eller – med hennes egen terminologi – den nyprogressiva högern och den nyprogressiva vänstern.
Titeln är inspirerad av en dansk sjuttiotalsroman, Henrik Stangerups Manden der ville vaere skyldig. Huvudpersonen är här en man som i fyllan råkar döda sin fru och efteråt förgäves kämpar för att bli befunnen skyldig. Systemet vägrar nämligen erkänna honom något som helst personligt ansvar för sina handlingar utan ser honom bara som ett offer för sin barndom och för samhället.
Libak ser en ironisk poäng i hur annorlunda det är nu: I metoo-eran uppfattas – menar hon – alla män (åtminstone alla vita män) som upprätthållare av ett strukturellt förtryck och ingen som anklagas för trakasserier kan någonsin helt rentvå sig.
Intressantare än det Libak säger om polariseringen som det redan skrivits så mycket om är hur hon påminner oss om gångna decenniers ibland överväldigande framtidsoptimism.
John Lennons "Imagine” var för all del en uttalad önskedröm: "Imagine there’s no countries/it isn’t hard to do/Nothing to kill or die for/ And no religion, too.” Men när först Berlinmuren och sedan Sovjetunionen föll var det många både inom högern och inom vänstern som verkligen trodde att västerländska, demokratiska värderingar nu skulle bli universella. Auktoritära regimer skulle komma på bättre tankar och ge sina medborgare frihet, med insikt om att marknaden i kombination med kulturell mångfald kunde skapa en global by där alla kunde leva i välstånd.
Den visionen formulerade Francis Fukuyama i Historiens slut (1992) medan Thomas Friedman i The World is Flat (2005) populariserade begreppet "globalisering”. Länder med McDonald’s för inte krig mot varandra, förklarade han, och i indiska Bangalore i Indien hade han insett att internet gjorde det möjligt att utföra intellektuellt arbete var som helst i världen. Den globala marknaden skulle göra hela världen till en smältdegel, den globala marknaden skulle göra alla fria.
Vi vet hur det gick och när Libak konstaterar att vi i dag saknar gemensamma visioner är det värt att komma ihåg att visioner också kan vara orimliga. Själv har hon valt att avsluta med en rad principer för en gemensam värdegrund. De tre för mig att se viktigaste lyder:
"Bli till något snarare än till någon”, "Människor kan faktiskt tänka sig in i varandras situation” och "Motparten har rätt att bli tagen på ordet”.
De första två innebär en kritik av identitetspolitiken. Med tanke på att man förr arbetade för att hudfärg, kön och sexualitet inte skulle spela någon roll för människors möjligheter i samhället kan det tyckas ironiskt att man nu uttryckligen vill att människor ska definiera sig genom hudfärg, kön och sexualitet. Att "bli till något snarare än till någon" innebär att göra snarare än att fixera sin identitet. Den andra principen innebär en kritik av tanken att det ohjälpligt ligger något förkastligt – nämligen en appropriering – i att representanter för majoritetsbefolkningen skildrar representanter för någon minoritet.
Libak skriver: "Argumentet går ut på att majoriteten inte kan sätta sig in i minoriteternas erfarenheter och förmedla dem på ett trovärdigt sätt. Det ironiska är att om majoriteten inte kan sätts sig in i minoritetens erfarenheter, så kan minoriteten inte heller sätta sig in i majoritetens erfarenheter och därmed har minoriteten ingen aning om vad majoriteten kan eller inte kan sätta sig in i. Och för den nyprogressiva högern betyder det här bara att minoriteterna verkligen är annorlunda.”
Och den sista principen, att tro på att ens motståndare menar vad de säger, att våga lita på dem? Ja, är den inte i själva verket viktigare än de andra, men också den svåraste att förverkliga? I ett polariserat samhälle är det uttryckligen tilliten som försvunnit. Hur den ska återupprättas ger boken inget svar på.