Att skriva sig till hemhörighet
Hur kan man minnas sitt förflutna utan att förfalla till förljugen nostalgi? Vilken roll spelar skrivandet i den processen? Om sådana frågor handlar Åsa Stenwalls mångsidiga men lite spretiga nya bok.
PROSA
Åsa Stenwall
Ta plats. Om skrivande, hemhörighet och sökandet efter jagets källor. Scriptum 2020
Titeln på Åsa Stenwalls nya bok, som kombinerar litteraturkritiska artiklar med mera personliga betraktelser, förklarar tydligt vad det rör sig om: Ta plats. Om skrivande, hemhörighet och sökandet efter jagets källor. Om Stenwalls sex tidigare böcker, som alla handlar om finlandssvensk och nordisk litteratur, systematiskt har behandlat vissa teman är detta en mer spretig helhet som rör sig mellan nuet och det förflutna, mellan erkända mästare och förhoppningsfulla amatörskrivare.
Författarens långvariga bana som skrivarlärare har satt många spår i texten.
Att minnas
Det handlar alltså om att ta plats genom att skriva. Plats i sitt liv, sina minnen, sitt nu och sin berättelse. Stenwalls utgångspunkt är hennes egen historia. Född 1953 som dotter till en österbottnisk lärare som själv hade vuxit upp i en småbrukarfamilj har hon ett livsöde vanligt i det sena 1900-talets strukturomvandling. Hon flyttade till Åbo för att studera, har varit bosatt runtom i Norden och hennes yrkesliv har tilldragit sig i Helsingfors. Ändå spelar naturligtvis de österbottniska rötterna en central roll för hennes självbild.
Ta plats börjar, tidstypiskt, med en betraktelse över Facebookgruppen ”Lövö–Bennäs med omnejd” – som hon själv tillhör – där människor, bördiga från trakten, delar minnen av olika slag. Är det nostalgi, och vad är nostalgi, frågar sig Stenwall väl medveten om de reaktionära politiska strömningar som grasserar i dag och som söker legitimitet i ett förljuget idealiserande av det förflutna.
Det handlar alltså om att ta plats genom att skriva. Plats i sitt liv, sina minnen, sitt nu och sin berättelse. Stenwalls utgångspunkt är hennes egen historia.
Frågan går inte att snabbt besvara, egentligen kan man väl se bokens totalitet som ett försök.
Släktingar
Paradoxalt är till exempel att samtidigt som släktbanden i dagens nordiska samhälle betyder mindre än någonsin förr är intresset för släktforskning mycket stort. Det som inte livet självklart längre erbjuder av tillhörighet måste man skapa själv genom en aktiv insats. En sådan är också det självbiografiska skrivandet som Stenwall ägnat så stor uppmärksamhet. Hon framhåller att hon som lärare ofta inriktat sig på just detta, inte på att i första hand frambringa proffsförfattare utan att hjälpa sina elever att skriva fram sina liv.
När Stenwall tar upp skönlitteratur är denna synvinkel primär. Hon undersöker Peter Sandströms, Catharina Gripenbergs och Karin Erlandssons sätt att på distans återskapa den hemtrakt de lämnat. Ambivalenserna står i förgrunden – hos Sandström protagonistens pendling mellan kärlek och hjälplös distans till sina närmaste, hos Gripenberg det nostalgiska minnet kontra de begränsande rollförväntningarna i en flickas uppväxt och hos Erlandsson den maskulina dugligheten vars baksida är emotionell stumhet. De här texterna får sin nerv av att Stenwall känner igen sig i deras konflikter och miljöer. Mera distanserat är hennes förhållande till moderna klassiker som Nathalie Sarraute och Vladimir Nabokov där temat, att minnas sitt liv, tenderar att överskugga den konstnärliga gestaltningen. De lider också av en viss referattyngdhet som över huvud taget tidvis belastar boken.
Dagböcker och bärplockning
Till de bästa texterna i Ta plats hör den om dagböcker, författarens egen och hennes fars. Via dagboken som han troget förde från fjortonårsåldern till sin död i hög ålder följer Stenwall sin pappas bildningsgång från arbetet på småbruket över tiden på folkskoleseminariet till de många åren som lärare. Den samhällsförändring som sker under tiden och som bland annat syns i barnens uppväxtvillkor får hon tydligt fram genom jämförelserna med sin egen, betydligt mer fragmentariska dagbok.
Ta plats innehåller också en fin helhet av en essä om och en intervju med Birgitta Boucht. Också här ligger fokus på det tidstypiska och på framväxten av ett feministiskt subjekt i en tid av stora samhällsförändringar, och på spänningarna mellan den privata och den offentliga kvinnokampen. Bland bokens övriga artiklar kan nämnas en utförlig och användbar sammanfattning av Stenwalls erfarenheter som skrivarlärare med många litteraturhänvisningar, och bokens mest lyriska text, som handlar om att plocka bär.