Räkna inte ut Centern
POLITIK Sannfinländarna är enligt den senaste opinionsundersökningen landets största parti med sina 21,9 procent. Jag finner det anmärkningsvärt, men tyvärr är det väl inte det eftersom populismen står för stora framgångar på många håll i världen. Vi kan bara konstatera att Donald Trump fick 70 miljoner röster i det amerikanska presidentvalet. Han kan anses vara populismens främste förkämpe.
Centern fortsätter sin kamp och har med sin nya ordförande Annika Saarikko i spetsen positionerat sig på 11,7 procent vilket betyder att situationen ser svår ut. Men jag tror att de politiska konkurrenterna gör klokt i att inte räkna ut Centern.
När man tar del av Sannfinländarnas argumentering i olika medier förvånas man över hur ensidigt man uttrycker sin negativism mot invandring och utlänningar. Detta genomsyrar också deras ställningstaganden i andra frågor, för det mesta är det direkt, men ibland också indirekt.
Man glömmer lätt att näringslivet i hög grad inom många områden gjort sig beroende av utländsk arbetskraft. Hur har man tänkt lösa den problematiken?
Man hör ibland att Sannfinländarna argumenterar med Karelenfrågan som innebar att regeringen på 40-talet placerade cirka 400 000 medborgare som måste överge de områden som Sovjetunionen lade beslag på. Sannfinländarna anser att Finland gjort sitt i flyktingfrågan. Det är sant att operationen var enorm särskilt mot bakgrunden av att landet var slaget i spillror. Men världen förändras och vi med den, man är tvungen att gå vidare.
Sannfinländarna tar röster från de flesta partier, men troligen mest från Centern. Hur mycket går inte att säga. Det finns troligen rätt gott om invandrarkritiska röster inom Centern, ibland hörs de också explicit. Det förefaller naturligt att de tilltalas av de invandrarfientliga opinionerna inom Sannfinländarna. Det är tydligen inget lätt problem att hantera för Centern. Centerns huvudlinje är nämligen att man inte är emot invandring under kontrollerade former. Så länge vi haft invandring till Finland torde det vara så att partiordföranden har varit klart liberalare än partifältet, det gäller för övrigt också andra frågor.
KÄRNVAPEN Jag tackar Mikael Böök för hans tilltro till att min åsikt skulle påverka president Sauli Niinistö, statsminister Sanna Marin, utrikesminister Pekka Haavisto och Finlands riksdag i frågan om Finland bör underteckna konventionen om förbud mot kärnvapen. Jag tror att de kan bedöma vilken betydelse Finlands ställningstagande har.
Jag stöder målet att helt avskaffa och förbjuda kärnvapen. Vägen dit går via kärnvapenstaterna som dessvärre inte låter sig påverkas av kärnvapenlösa staters vädjanden. I praktiken är två eller tre stater i nyckelställning. På tisdagen överenskom två av dem, USA och Ryssland, om en femårig förlängning av avtalet om begränsning av antalet strategiska kärnvapen. Ett litet, men hoppfullt tecken på att man inte har glömt bort behovet av nedrustning.
Kampanjen mot kärnvapen i början av 1960-talet startades i skuggan av ett hotande kärnvapenkrig. Kubakrisen visade hur nära destruktion världen hade befunnit sig. Terrorbalansen mellan USA och Sovjet förhindrade att kärnvapen kom till användning under det kalla krigets dagar. I dag är spridningsförbudet centralt och Iranfrågan kommer snart upp med förnyad kraft.
Kanske Finland (och de nordiska länderna) ska skriva under när en eller flera kärnvapenstater går med och alltså är beredda att avstå från sina förråd?