På kärnvapenfronten inget nytt?
Runebergstårtorna i butikerna är en väckarklocka. Det sista stora bilaterala nedrustningsavtalet mellan USA och Ryssland, det så kallade nya Start-avtalet löper ut den 5 februari, skriver professor Stefan Forss.
President Donald Trumps politik och motvilja mot internationella fördrag och avtal ledde till kontraproduktiva resultat även på rustningskontrollområdet. Där lyckades Ryssland utnyttja situationen mycket väl för sina egna syften. Trump fick bära skulden för att avtalet om medeldistansvapen (INF) förpassades till historien trots att Ryssland brutit flagrant mot avtalet sedan 2010-talet. Nu har även avtalet om strategiska långdistansvapen varit nära att gå samma öde till mötes.
Ryssland vill förlänga det gällande avtalet med fem år utan förändringar, vilket tjänar landets syften. USA:s nytillträdda president Joe Biden kommer enligt uppgift att acceptera det. Det är bra att länderna inte hamnar i ett avtalslöst tillstånd, men nya Start-avtalets förlängning löser inga problem. Bidens efterträdare får det på sitt bord. Biden tycks sakna både ambition och vision att gå till historien som en nedrustare av rang.
Här kan det vara allt skäl att erinra om Michail Gorbatjovs och Ronald Reagans möte i Reykjavik 1986, då de båda presidenterna överraskande fann varandra. De förstod vilken galenskap den enorma kärnvapenupprustningen varit och uttalade en gemensam vision om en kärnvapenfri värld. Få begrep att presidenterna faktiskt menade allvar. Sovjetunionen deklarerade det som sin politik i FN 1988 och Gorbatjov själv tänker så alltjämt.
Efter att INF-avtalet slöts i december 1987 inträdde en period då enorma mängder kärnvapen av alla kategorier avvecklades i enlighet med juridiskt bindande avtal eller ensidiga nationella beslut. För USA:s del
”Rysslands nukleära styrkor har moderniserats mer än någon annan del av ryska försvaret under det senaste decenniet. De ger landet stormaktsstatus. Försvarsindustrin kommer att ha fortsatt hög prioritet.”
STEFAN FORSS är professor, debattör, docent vid finska Försvarshögskolan och tidigare ledande forskare vid Utrikesministeriet.
innebar det bland annat att arméns kärnvapen försvann. Trots att INF är historia förblir US Army kärnvapenfri. Även flottan gjorde sig kvitt alla substrategiska vapensystem, de sista kärnladdningarna demonterades för tio år sedan.
Alla USA:s presidenter från Reagan till Barack Obama har varit överens om att kärnvapnens roll efter kalla krigets slut varit avtagande och att deras enda uppgift är att verka krigsavhållande. Avskräckning på miniminivå har eftersträvats. Då kärnvapen inte använts i krigshandlingar på 75 år har deras bruk i praktiken blivit tabu.
För George W. Bush var kärnvapnen ingen primär fråga och han motsatte sig omständliga förhandlingar. Besluten kunde man fatta själv. Utan åthävor gav han i december 2007 order om att halva nukleära arsenalen, 5 000 stridsspetsar skulle skrotas. För Bush var missilförsvarsfrågan långt viktigare. Då USA lämnade det så kallade ABM-avtalet i maj 2002 var det ett kontroversiellt beslut. President Vladimir Putin meddelade omedelbart att Ryssland inte längre respekterar Start II-avtalet, som George H.W. Bush och Boris Jeltsin hade signerat 1993. Att den yngre Bush inte förstod Putins långsiktiga avsikter fick allvarliga konsekvenser.
I sitt idealistiska tal i april 2009 deklarerade president Obama ”USA:s engagemang att sträva efter fred och säkerhet i en värld utan kärnvapen”. Talet gav honom Nobels fredspris. Obamas vision var identisk med den som äldre statsmän och diplomater i Reagan-administrationen hade framfört. De var missnöjda över Bushs relativa passivitet och ville väcka till liv tanken om en kärnvapenfri värld. Vid Stanford-universitetet agerade de 2007 energiskt för en nystart inom den så kallade Hoover-planen. Det ledde även till den så kallade Global Zero-kampanjen som öppnades officiellt 2010 i Paris.
Här var förra utrikesministern George P. Shultz, som nyligen fyllde 100 år, en förgrundsgestalt. Han är en av redaktörerna till The War That Must Never Be Fought – en bok där många internationella experter belyser kärnvapenfrågorna övergripande. Den andra redaktören med det operativa ansvaret för boken är ambassadör James Goodby, med ett förflutet bland annat som ambassadör i Helsingfors, alltjämt en viktig samtalspartner för våra diplomater.
Under Obamas tid minskade den amerikanska nukleära arsenalen rejält och bara ett enda bombprojekt drevs framåt. Men då initiativen om substrategiska vapen inte ledde någon vart föreslog Obama en ny förhandlingsomgång om strategiska vapen 2013. Målet var att reducera den operativa arsenalen ännu 30 procent, det vill säga till cirka 1 000. Det förslaget förkastade Ryssland omgående.
Redan 1999, före Jeltsin lämnade över till Putin, hade man i Ryssland under stor sekretess fattat ett dramatiskt beslut om en stor satsning på nya kärnvapen. I praktiken handlade det om att återta sådana förmågor som gått förlorade i INF samt en grundlig modernisering av den strategiska kärnvapentriaden. Ett viktigt element var små kärnladdningar för kort- och medeldistansvapen. Därför har Ryssland kategoriskt avvisat samtal om substrategiska kärnvapen.
Ett nytt Start-avtal med USA bedömdes på 2000-talet vara i Rysslands intresse. Strategisk paritet på en lägre nivå var möjlig, även ekonomiskt. Ett nytt avtal skulle också invagga USA och väst i tron att Ryssland alltjämt var genuint för nukleär nedrustning och minska USA:s motivation att modernisera sina egna nukleära styrkor.
Tankesmedjan Carnegies Moskvachef, doktor Dmitrij Trenin, med bakgrund i GRU, skrev om Rysslands prioriteringar i Defense News (11.1). Rysslands nukleära styrkor har moderniserats mer än någon annan del av ryska försvaret under det senaste decenniet. De ger landet stormaktsstatus. Försvarsindustrin kommer att ha fortsatt hög prioritet. Armévapnen, sannolikt flera vapensystem med möjlighet att även bära kärnladdningar, prioriteras i nästa rustningsprogram. Bastant nukleär förmåga mot USA och Nato över ett brett spektrum upprätthålls.
Obama-administrationen vaknade alltså inte i tid utan blev akterseglad. Man reagerade inte då det blev uppenbart att Ryssland ville bli kvitt INF-avtalet, som av ryska militären ansågs vara Gorbatjovs förräderi.
Regeringen Trumps kritik mot företrädaren var delvis befogad, men den hanterade frågan så illa att man själv ställde sig i skamvrån. När Ryssland till slut gick med på diskussioner med USA, gjorde man det med Putins ord, från en styrkeposition. Tiden rann ut för Trump.
Tyvärr är det nya Start-avtalet föråldrat. Flera nya ryska vapensystem berörs inte. Vad som skulle ha behövts är seriösa samtal mellan alla fem erkända kärnvapenmakter, ett krav som särskilt Ryssland ställt. Kina torde inte ställa sig på tvären om Frankrike och Storbritannien deltar. Ett västligt krav kunde ha varit att man diskuterar kärnvapen utan konstgjord uppdelning i räckvidder. Kärnvapen är kärnvapen och att bruka dem sker utifrån strategiska beslut.