Slipat postkolonialt patriarkbeteende, taxiekonomi och kulturintriger
Otto Ekman har sett tre Docpoint-dokumentärer som granskar urbana afrikanska miljöer från Kinshasa till Abidjan. Uppfriskande annorlunda vinklar!
Stop Filming us
Rumba Rules, New Genealogies
Trouble Sleep
Strömningslänkar till samtliga dokumentärer hittas via www.docpointfestival.fi
I dokumentären Stop Filming Us beger sig den nederländske regissören Joris Postema till den krigshärjade staden Goma i östra Kongo. Men i stället för den pastisch av misär som han förväntar sig att fånga möts han av en mer komplicerad verklighet.
I Goma finns en aktiv ”NGO-ekonomi” där lokalbor försörjer sig på att uppfylla västerländska hjälparbetares och organisationers behov och fördomar, även om det innebär att ge en delvis förljugen bild av den lokala verkligheten. Visst finns det fattigdom, svältande krigsflyktingar som samlas kring stadens utkanter på flykt undan rebellgrupper och isande misstankar om Ebolasmitta. Men det finns också vanliga människor som går på jobbet, handlar mat, besöker filmvisningar och musikfestivaler och så gott det går försöker leva alldeles vanliga liv. Och det finns en aktiv och självsäker miljö av lokala artister och intellektuella som inte är rädda för att problematisera de motiv som får självutnämnda frälsare att anlända till staden i stadiga skaror.
Med hjälp av dessa kritiska röster gör Postema sin dokumentär till en kritisk fundering av vad som egentligen driver personer från rika länder att åka till krigshärjade, fattiga platser och intala sig själva att de gör det för en god sak. Men han är inte heller rädd för att rikta en kritisk udd mot dem som framlägger anklagelserna.
Grabbeteende med postkolonialt förkläde
I en minnesvärd scen sitter ett gäng grabbar från kulturorganisationen Yolé!Africa, välverserade i postkolonial retorik, och nedgör skoningslöst ett fotografi taget av den lokala fotografen Ley Uwera. Bilden föreställer ett ledset, magert flyktingbarn omgärdat av östra Kongos vackra, böljande gröna kullar: en välbekant och klyschig men också onekligen effektiv kontrast.
– Är den här bilden tagen av en västerlänning? frågar organisationens ordförande Ganza Buroko föraktfullt.
– Om inte, så är det en kongoles som hjärntvättats av neokolonialism och fotar för västerländska åskådare, säger hans kompis och möts av instämmande föraktfulla flin från grabbarna omkring. Den enda som kommer med invändningar och försöker försvara fotografiet eller fotografen är filmregissören Bernadette ”Betty” Vivuya, den enda i sällskapet som i likhet med Uwera är en kvinna som arbetar i en mansdominerad miljö.
Då vi något senare får följa med Uwera och höra henne tala om sitt arbete, visar det sig att hon själv har en avsevärt mer intelligent och kritiskt analyserande bild av sin egen roll än Buroko och hans kompisar ger henne erkännande för. Att se hur hon förminskas av ett flabbande killgäng som skickligt anammar en sofistikerat postkolonial och antirasistiskt ifrågasättande diskurs för att tvåla till henne på ett stereotypt grabbigt, rentav patriarkalt, sätt utan intresse för vad hon själv har att säga blir en tankeväckande ironi.
Bråkiga rumbamusikanter
Två ganska annorlunda Docpointfilmer som också filmats i afrikanska metropolmiljöer får ett mervärde om man ser dem utan att skruva av den kritiska lins som ger fokus åt Postemas dokumentär.
Sammy Balojis Rumba Rules, New Genealogies utspelar sig i samma land men nu i huvudstaden Kinshasa. Dokumentären avviker också från västerländska klichéer, men i stället för att porträttera Kinshasa som en stad med en ”alldeles vanlig sida” bortom kaospräglade nyhetsrubriker, hyllar Baloji stadens speciella identitet som en glittrande, självsäker och ganska charmig kulturmetropol, trots sina opolerade sidor. Staden är en tummelplats för excentriska, karismatiska och utlevande musik- och kulturpersonligheter.
Här verkar bland annat Sarbatiorkestern (deras musikvideo Yaka finns att se på Youtube) som blandar kubanska och kongolesiska rumbarytmer under den charmige men nyckfulle och vagt sociopatiske bandledaren och sångaren Brigade Sarbaty. Intrigerna och ränksmideriet då positioner ska delas ut och konkurrerande bandmedlemmar ska belönas och spelas ut mot varandra får mig nästan att tänka på de turer av kulturpolitiskt rygghuggande på Aftonbladets redaktion som Åsa Linderborg skildrar i Året med 13 månader, fast de hemliga mötena där kritik mot chefer viskas och comebackar planeras nu sker över flottig köttgryta och immig öl på en dammig uteservering snarare än över räkmackor i Gothia Towers.
Dynamisk inblick i den nigerianska taxiekonomin
Ett avslutande tips är Alain Kassandas Trouble Sleep som benar ut den underliggande ordning som präglar den på ytan kaotiska taxiekonomin i den nigerianska staden Abidjan. Fred är nyexaminerad ingenjör men tvingas köra ett rostigt taxiskrälle för att försörja sig, Akin däremot jobbar för Transportfacket och hans uppgift är att samla in ”skatt”, ett slags halvofficiell muta, av taxichaufförerna som försöker rymma från honom och ibland kör över hans fötter i de röriga gatukorsningarna.
Båda yrkesgrupperna avskyr varandra och ser varandra som tjuvaktiga utnyttjare och personifieringar av den korruption som präglar det nigerianska samhällets alla nivåer, båda är också mest rädda för poliserna som vakar som hökar över dem och ska ha sin bit av bådas kakor.
Men i Kassandas film, vars dynamiska gatulivsporträtt ackompanjerade av svängande Afrobeat som blandar Fela Kuti med ett inflytande av Dziga Vertov, visas hur Fred och Akin egentligen är kuggar i ett ekonomiskt system som är mer sofistikerat än simpelt tjuveri, men vars logik är anpassad till rådande omständigheter. Det ger en fördjupad förståelse som känns uppfriskande och nyttig för varje västerländsk turist som någonsin känt sig själv lurad av taxichaffisar i samhällen präglade av en annorlunda ekonomisk logik än vårt eget.