Indisk klassresa med alla kryddor
Filmatiseringen av Aravind Adigas bästsäljare skildrar hur en fattig indisk man klättrar till att bli en framgångsrik entreprenör i det moderna Indien. Det är en odyssé som skildras med en påtaglig energi och ångar av lokalfärg.
Netflix Regi och manus: Ramin Bahrani. I rollerna: Adarsh Gourav, Priyanka Chopra, Rajkummar Rao. 125 min. F16
”Vita människor är snart ute, det är över för dem innan vi dör.” Med det beskedet tar den avsked, Den vita tigern (The white tiger), en utomordentligt fräck och provokativ historia som bygger på Aravind Adigas Man Booker-prisade roman. Och som i termer av klassdramatik sopar golvet med Danny Boyles Slumdog millionaire.
Eller som det heter här: ”Jag var fast i hönsburen. Och tro inte att det finns ett tv-program där man kan vinna en miljonvinst för att ta sig ur den”.
Bakom orden står Balram Halwai (Adarsh Gourav), privatchauffören som i en av filmens många monologer talar om ett ljusets och mörkrets Indien, om människor med stora respektive små magar (den främsta av indiska statussymboler).
Själv tillhör Balram de oprivilegierade, tjänarna, som med ett leende på läpparna accepterar sitt öde. Men så är han också uppfödd på landsbygden där jordägarna alltid visat var skåpet ska stå.
Balrams egen far gick bort i tuberkulos och i ett försök att undgå hans öde lyckas Balram komma över ett kneg som chaufför.
Från botten till toppen
Som arbetsgivare fungerar Ashok (Rajkummar Rao), en USA-skolad, liberal entreprenör som sätter kurs på Delhi. Inte helt fel, i synnerhet som Ashoks trolovade (Priyanka Chopra) i likhet med kärestan framstår som en sympatisk själ.
Ja, det vill säga tills trion är inblandad i en trafikolycka – med dödlig utgång – och Balram är den som får lov att bära hundhuvudet, agera strykpojke.
Det är droppen som får bägaren att rinna över och som gör att Balram tre år senare är en helt annan: en höjdare som flirtar med kinesiska topphöns i Bangalore (Indiens Silicon Valley).
Ogärna går man in på detaljerna, men det är fråga om en odyssé som heter duga, en klassresa som – vet den som satt sin fot i Indien – ångar av lokalfärg och igenkänningspotential.
Brott lönar sig
Regissören Ramin Bahrani är lika du med fattigdomen och misären på landsbygden som han är med de rika och de vackra. Fast mest spännande är det som sker i gränslandskapet mellan de två ytterligheterna, när en nyvaknad opportunist beslutar sig för att lämna den patenterade slavmentaliteten bakom sig.
Däremellan ger sig filmen på det indiska samhället i stort, för även om Bahrani och Adiga gärna talar om Indien som världens största demokrati hör mutor och korruption till vardagen.
Allt det här skildras med en påtaglig energi, snabba, hippa klipp och ett soundtrack där gammalt och nytt tävlar om uppmärksamheten. Resultatet är ett politiskt drama som inte direkt kör med rynkor i pannan, det är nacken i backen.
Mest spännande är det som sker i gränslandskapet mellan de två ytterligheterna, när en nyvaknad opportunist beslutar sig för att lämna den patenterade slavmentaliteten bakom sig.