En film gravida bör undvika
Pieces of a woman är en kall, skakande filmupplevelse, som ett dopp i en isvak, om det värsta ett par som väntar barn kan föreställa sig. Vanessa Kirby i den lysande huvudrollen borde bli Oscarsnominerad.
Netflix Regi: Kornél Mundruczó. Manus: Kata Wéber. I rollerna: Vanessa Kirby, Shia LaBeouf, Ellen Burstyn, Molly Parker m.fl. 126 min. F16
Vissa filmer har för starka scener för sitt eget bästa. Så är det med Pieces of a woman, ungraren Kornél Mundruczós första film på engelska, gjord direkt för Netflix. Med manus av hans partner Kata Wéber inleder regissören med en 23 minuter lång scen i en enda tagning av ett ungt pars hemförlossning, där han inte för ett ögonblick lämnar Martha (Vanessa Kirby, före detta prinsessan Margaret i The crown) och Sean (Shia LaBeouf, i allmänt upplösningstillstånd).
Innan den oförglömliga scenen avklaras det unga parets klassklyftor och varma erotik. Kameran följer den explosiva Sean från jobbet som broingenjör i Boston, den behärskade Marthas sista dag på jobbet före moderskapsledigheten och när de hämtar en familjebil de fått från hennes förmögna mamma (Ellen Burstyn) och åker hem i den när fostervattnet går.
Förlossning där allt går fel
Svettigt undrar jag hur det är möjligt att jag har gått igenom fyra förlossningar – riskerna är så uppenbara, mamman så aningslös, hon viker undan och vill bara slippa och det blir smärtsamt tydligt att inget ansvar kan avkrävas av en kvinna som föder barn. Kamerans obeveklighet i att stanna och stanna i situationen då barnet kläms ur modern stegrar intensiteten till existentiellt drama på liv och död. Parets bekanta barnmorska kan inte komma utan skickar i stället Eva (Molly Parker), en främling som är vänlig och kompetent men faktiskt inte kan göra just någonting när saker börjar gå fel.
Trots en uppenbar gravidmage i plast är det skräckinjagande trovärdigt och hjärtskärande sorgligt, främst tack vare Vanessa Kirby som spelar med hela kroppen och välförtjänt fick pris som bästa skådespelerska i Venedig i fjol (och betänk att Frances McDormand i Nomadland var med).
Först här inträder förtexterna till filmen.
Rå sorgefilm
Resten av filmen handlar om sorg, och verkar försöka sig på en liknande rå ton som Manchester by the sea. Men filmmusiken är för påträngande, symboliken för tung och den når aldrig upp till inledningen. Filmen utspelar sig i Boston, som ser ut som det alltid gör på film: vintergrått, röda tegelhus, sotigt. Men det känns inte riktigt som om personerna var därifrån, de pratar inte så, de känns inte som samtida amerikaner. Det framgår att Sean har ungerskt påbrå, medan Marthas judiska familj härstammar från nazisternas getto där hennes mormor och mamma fick lära sig att hålla huvudet uppe för att överleva – vilket Marthas dominerande mamma Elizabeth berättar i en uppenbart betydelsebärande monolog.
Av sorgen blir Martha stum och iskallt osentimental, hon ger babyns kropp till vetenskapen och slänger bort babybilderna. Men inkapslad i sorgen finns även takt och klarhet, ett aktivt lyssnande efter sina egna reaktioner. Sean igen blir störande utlevande på ett machovis, han gråter, super, är otrogen och tigger sig till sex i en ovanligt obehaglig scen.
Viktigt ämne
Då Elizabeth insisterar på att ta fallet till domstol och stämma barnmorskan blir det otrovärdigt. Vad tror sig personerna kunna vinna på det? Har det tillfogats på uppmaning av Netflix för att få till konventionell dramatik? Men för lite möda har lagts på att försöka få vardagsdetaljer trovärdiga och då funkar inte rättegångsdramat, som i sin tur inte passar ihop med europeisk konstfilm. Melodrama fungerar igen inte bland personer som gömmer sina känslor, även för åskådarna som får grubbla på om vi har förutsättningar eller ens rätt att försöka förstå tragedier som denna.
Men fortfarande finns det ganska få filmer om sorgearbetet efter ett barn som knappt hann finnas: missfall, förlossningar som går fel, plötslig spädbarnsdöd. Det är ett viktigt ämne att visa för att det är så osynligt. Filmen ger inte upphov till katharsis, tårar eller förklaringar till varför det gick som det gjorde, vilket väl är som det ska vara. Den håller sitt avstånd ända tills det förutsägbara slutet.