Ullas coronadikt lyfter upp seniorers känslor
– Hösten har varit bedrövlig! Jag saknar kontakten med andra människor. Till all lycka har jag goda vänner som jag kan ringa, säger Ulla Falkstedt. En sömnlös natt skrev hon en coronadikt, som beskriver hur många upplevde det gångna året.
82-åriga Ulla Falkstedt är i normala fall en aktiv senior som leder gymnastik för andra äldre människor, deltar i Marthaträffar, går på gym och simmar i simhall. Men under det gångna året har hon mest suttit ensam och isolerad i sitt hem i Kyrkslätt, ett släkthus som hennes morfar en gång i tiden byggde.
– Jag blir så slö av att sitta hemma. Visst finns det alltid saker att göra i ett hem, men inget känns roligt längre. Jag får kraft och energi av möten med andra människor, men några sådana träffar har inte varit tillåtna på snart ett år nu, säger Ulla Falkstedt och suckar.
Hon har en stor vänkrets som hon håller kontakt med via telefon och fyra döttrar med familj som bor nära och kan hjälpa med matinköp och skjutsar. Det senare blev aktuellt kvällen innan.
– Just nu är jag faktiskt riktigt glad och uppåt! Jag fick nämligen min första spruta med coronavaccin i går. Genast när jag hörde att kommunens vaccinering av äldre har startat på vår hälsovårdscentral, ringde jag dit och fick oväntat en tid samma kväll. Min yngsta dotter bor i grannhuset och kunde skjutsa mig. Det gick så smidigt, det tog bara ett par minuter! Lite värker det i armen i dag, så där som det brukar göra efter en spruta. Men nu finns det hopp om att vi äldre nån dag kan börja träffas igen, berättar Falkstedt ivrigt.
Så här uppiggad har hon inte varit på länge. Den långa isoleringen har tärt på humöret och säkert också på konditionen hos den annars så aktiva pensionären.
– Jag går ut varje dag och tar en promenad, men jag går ganska dåligt. Visst längtar jag efter att få starta mina motionsgrupper och stolgymnastiken igen, och jag saknar simhallen och gymmet.
Diktade på natten
Ulla Falkstedt har också sovit sämre än vanligt. Hon har grubblat över en väninna och ett barnbarn, som bägge för en tid sedan insjuknade i covid-19. En sömnlös natt skrev hon en coronadikt på ett kuvert, det papper som fanns närmast till hands.
– Orden bara dök upp i mitt huvud den natten, så jag var tvungen att skriva ned dem någonstans. Nu senare har jag putsat upp dikten litet, satt in stora bokstäver och kommatecken på rätta ställen.
Ulla Falkstedt är ingen poet, tidigare har hennes diktande begränsat sig till verser med rim på födelsedagskort.
– Jag gillar dikter som är skrivna på rim. På julfester brukade jag förr läsa upp Rydbergs kända dikt Tomten, men något sådant kunde förstås inte ordnas i år. Men visst läser jag också poesi utan rim, exempelvis Claes Anderssons diktböcker, säger Ulla Falkstedt.
HBL har fått tillstånd att publicera Ulla Falkstedts coronadikt, som många tidningsläsare säkert kan känna igen sig i:
Så har vi igen fått ett nytt år ingenting är som förr eller som i går. Det är ingen skillnad på ni eller vi, den är hemsk, vår coronaepidemi!
Man kanske hostar och nyser, både snyter och fryser. Man har svårt att andas, vet inte om en ny dag randas.
Den finns överallt – i butiker, simhall och gym, har ingen hänsyn, den är så grym. Ingen får komma oss nära, varken bekanta, vänner eller våra kära.
Det finns ingen medicin, därför väntar vi på vaccin. 2021 har kommit med ljus, köld och snö, och nu väntar vi på en injektionskö. Fast den tog med sig mångens smaksinne är 2020 snart blott ett minne.
Ulla Falkstedt, 82 år
PETRA MIETTINEN petra.miettinen@hbl.fi